Tidigt 1980-tal. Västervik och jag var inte alls överens. Det var inte min stad längre. Den blev bara mindre och mindre. Mer trångsynt. Det kändes som jag höll på att kvävas. Jag lämnade Västervik. Men Västervik lämnade aldrig mig. Sakta men säkert försonades vi, Västervik och jag. Då kom minnena tillbaka. Minnena från åren i Johannesdal och på Markörgatan. Jag tänkte allt mer på hur det var när jag var liten och kom på, att jag och alla andra arbetarungar i södra Västervik hade det rätt så bra när vi växte upp på 1960-talet. Jag började skriva ner minnena. Ringde Charli Nilsson, som var chefredaktör på Västerviks- Tidningen, och frågade om han ville publicera några kåserier. ”Självklart”, sade Charli. Sommaren 2006 publicerade jag sex kåserier. Västerviksborna tycktes gilla dem, för jag fick massor av mejl och telefonsamtal. Folk kom fram och tackade när jag var på besök i staden. Mera minnen kom till mig och sommaren 2011 blev det ytterligare sex kåserier i VT. Hösten 2012 ringde Niklas Wrångberg och sade att han ville sammanställa dem i en kåserisamling. Niklas vem? Jag hade ingen aning om vem grabben var men han sparkade liv i en gammal journalist och bad mig skriva åtta nya. Sagt och gjort. Här har ni dem. Det här är mitt sätt att säga tack till Västervik. Min hyllning till barndomen. Det är en liten bok för alla dem som växte upp på rätt sida av järnvägen.
