Position Förlag – förlag

Tidigt 1980-tal. Västervik och jag var inte alls överens. Det var inte min stad längre. Den blev bara mindre och mindre. Mer trångsynt. Det kändes som jag höll på att kvävas. Jag lämnade Västervik. Men Västervik lämnade aldrig mig. Sakta men säkert försonades vi, Västervik och jag. Då kom minnena tillbaka. Minnena från åren i Johannesdal och på Markörgatan. Jag tänkte allt mer på hur det var när jag var liten och kom på, att jag och alla andra arbetarungar i södra Västervik hade det rätt så bra när vi växte upp på 1960-talet. Jag började skriva ner minnena. Ringde Charli Nilsson, som var chefredaktör på Västerviks- Tidningen, och frågade om han ville publicera några kåserier. ”Självklart”, sade Charli. Sommaren 2006 publicerade jag sex kåserier. Västerviksborna tycktes gilla dem, för jag fick massor av mejl och telefonsamtal. Folk kom fram och tackade när jag var på besök i staden. Mera minnen kom till mig och sommaren 2011 blev det ytterligare sex kåserier i VT. Hösten 2012 ringde Niklas Wrångberg och sade att han ville sammanställa dem i en kåserisamling. Niklas vem? Jag hade ingen aning om vem grabben var men han sparkade liv i en gammal journalist och bad mig skriva åtta nya. Sagt och gjort. Här har ni dem. Det här är mitt sätt att säga tack till Västervik. Min hyllning till barndomen. Det är en liten bok för alla dem som växte upp på rätt sida av järnvägen.

Följ med på en samtidsarkeologisk utflykt genom Tjustbygden i ­Småland.Där hade varje tidsepok sitt eget formspråk och sina egna trender. Till viss del lever gamla tider kvar i Tjust. I form av rostade delar, sönderslagna neonskyltar, förmultnade fasader eller över­växta husgrunder kan vi beskåda det som en gång varit en blomstrande verksamhet. Ortens bensinstation, frisörsalongen, lanthandeln eller caféet med de pråliga neon­skyltarna var en ­naturlig mötesplats i vårt samhälle förr. Här kan du även få en inblick i flera företag som fanns i Tjust och hur de annonserade för att nå sin målgrupp i det svenska folkhemmet mellan 1920 och 1979. Man träffades, handlade, fick service och jobbade ofta lokalt. Detta var en tid då mediatekniken var ­analog och det mesta var i svartvitt. Internet, reklam-TV, mobiltelefoni och datakommunikation var ännu inte var mans egendom. Lokaltidningen Västerviks-Tidningen var oftast det media som kunde framföra de olika ­företagens budskap. Det fanns även över 25 aktiva fotbolls­föreningar i Tjust och derbymatcherna spelades ofta med bara några gärdens avstånd från varandra. Man skickade fortfarande vykort till varandra, ofta med ­motiv från någon communal byggnad eller badplats från orten. Vart tog ord som ekipering, dynamo, grammofon, kioskvältare och utensilier egentligen vägen?