Barndomen är upprinnelsen och förklaringen till mycket, kanske det mesta som händer en i livet. Om man ger sig tid att se tillbaka och begrunda stiger barndomens miljö, människor och händelser fram i förunderlig klarhet. Just detta har Ulf Beijbom upplevt när han återvänt till barndomens Sollefteå, i viss mån också till födelsestaden Härnösand. Hans självbiografiska berättelse från 1940-och 50-talen utspelas under den kanske mest omvälvande perioden i Sollefteås historia beredskapstiden med de två regementena, affärslivets expansion, den högre utbildningens intåg och den moderniseringsprocess som satte grävskoporna i tornstadens riksunika trähus. Småstadsidyllen med dess slitningar mellan gammalt och nytt illustreras av den egna familjens historia med rottrådar till den tid då Sollefteå inte var mycket mer än en marknadsplats vid Ångerman- älvens sista fors. Att bokens persongalleri blir så omfattande förklaras av att staden vimlade av färgstarka människor på väg upp eller ned i den sociala grottekvarnen. Till det tidstypiska hörde de många kvinnliga företagarna eller inflyttade innovatörer som författarens farfar, järnvägaren från Västmanland som kom året då det slottsliknande stationshuset byggdes och själv byggde ett hus som skulle kunna symbolisera omhuldandet av familjen och drömmen om ett bättre liv för barnen. På detta sätt vidgas perspektivet i tid och rum till en personligt utformad stadshistorik som inte bara är typisk för Norrland utan för Sverige i omvandlingens tid.  Författaren till denna hyllning av småstaden var under 36 år chef för Svenska Emigrantinstitutet i Växjö, sedan 1988 är han professor i emigrationshistoria och har ett 30-tal böcker bakom sig.

Barndomen är upprinnelsen och förklaringen till mycket, kanske det mesta som händer en i livet. Om man ger sig tid att se tillbaka och begrunda stiger barndomens miljö, människor och händelser fram i förunderlig klarhet. Just detta har Ulf Beijbom upplevt när han återvänt till barndomens Sollefteå, i viss mån också till födelsestaden Härnösand. Hans självbiografiska berättelse från 1940-och 50-talen utspelas under den kanske mest omvälvande perioden i Sollefteås historia beredskapstiden med de två regementena, affärslivets expansion, den högre utbildningens intåg och den moderniseringsprocess som satte grävskoporna i tornstadens riksunika trähus. Småstadsidyllen med dess slitningar mellan gammalt och nytt illustreras av den egna familjens historia med rottrådar till den tid då Sollefteå inte var mycket mer än en marknadsplats vid Ångerman- älvens sista fors. Att bokens persongalleri blir så omfattande förklaras av att staden vimlade av färgstarka människor på väg upp eller ned i den sociala grottekvarnen. Till det tidstypiska hörde de många kvinnliga företagarna eller inflyttade innovatörer som författarens farfar, järnvägaren från Västmanland som kom året då det slottsliknande stationshuset byggdes och själv byggde ett hus som skulle kunna symbolisera omhuldandet av familjen och drömmen om ett bättre liv för barnen. På detta sätt vidgas perspektivet i tid och rum till en personligt utformad stadshistorik som inte bara är typisk för Norrland utan för Sverige i omvandlingens tid.  Författaren till denna hyllning av småstaden var under 36 år chef för Svenska Emigrantinstitutet i Växjö, sedan 1988 är han professor i emigrationshistoria och har ett 30-tal böcker bakom sig.

Barndomen är upprinnelsen och förklaringen till mycket, kanske det mesta som händer en i livet. Om man ger sig tid att se tillbaka och begrunda stiger barndomens miljö, människor och händelser fram i förunderlig klarhet. Just detta har Ulf Beijbom upplevt när han återvänt till barndomens Sollefteå, i viss mån också till födelsestaden Härnösand. Hans självbiografiska berättelse från 1940-och 50-talen utspelas under den kanske mest omvälvande perioden i Sollefteås historia beredskapstiden med de två regementena, affärslivets expansion, den högre utbildningens intåg och den moderniseringsprocess som satte grävskoporna i tornstadens riksunika trähus. Småstadsidyllen med dess slitningar mellan gammalt och nytt illustreras av den egna familjens historia med rottrådar till den tid då Sollefteå inte var mycket mer än en marknadsplats vid Ångerman- älvens sista fors. Att bokens persongalleri blir så omfattande förklaras av att staden vimlade av färgstarka människor på väg upp eller ned i den sociala grottekvarnen. Till det tidstypiska hörde de många kvinnliga företagarna eller inflyttade innovatörer som författarens farfar, järnvägaren från Västmanland som kom året då det slottsliknande stationshuset byggdes och själv byggde ett hus som skulle kunna symbolisera omhuldandet av familjen och drömmen om ett bättre liv för barnen. På detta sätt vidgas perspektivet i tid och rum till en personligt utformad stadshistorik som inte bara är typisk för Norrland utan för Sverige i omvandlingens tid.  Författaren till denna hyllning av småstaden var under 36 år chef för Svenska Emigrantinstitutet i Växjö, sedan 1988 är han professor i emigrationshistoria och har ett 30-tal böcker bakom sig.