Finns det i Campions sånger med kvinnliga berättarjag kvalitéer i avseende på folklighet, humor och queer som kan användas när man framför sångerna för en nutida publik?
Poeten/musikteoretikern/kompositören/läkaren Thomas Campion (1567-1620) publicerade 112 lutsånger, tio procent av dem hade kvinnliga berättarjag. Dessa sånger har fascinerat mig under många år. Teaterscenen var under renässansen ett förbjudet område för kvinnor. Kvinnorollerna spelades av pojkar (som sen ibland skulle föreställa kvinnor som klädde ut sig till män!) och att en anständig kvinna skulle sjunga offentligt var uteslutet. Att sjunga var en intim handling som man kunde ägna sig åt hemma. Men om man riktar blickarna bortom anständigheten finner man andra, folkliga kvinnoröster; Den berömda ficktjuven och transvestiten Molly Cutpurse straffades för att, utklädd till man, ha sjungit liderliga sånger på krogen och hon ackompanjerade även sig själv på luta och viol när hon framträdde på teatern The Fortune för en 2000-hövdad publik.
Varje tid har sin egen läsning och tolkning av Shakespeare’s dramatik. Tidig musik har ännu en bit kvar till den självständigheten gentemot sina källor.
Med en kombination av källkritisk kartläggning av den sociokulturella miljön där sångerna en gång var nya och betoning av olika delar av sångernas innehåll, vill jag presentera sångerna musikaliskt för en nutida publik med avseende på tre ingredienser från sångernas samtid och innehåll.
• Folklighet, tillsammans med vevlira
• Intimitet tillsammans med modern gitarr och mikrofon
• ”Queert läckage” med crossdressing och damkvartett
Detta är avhandling nr 31 i ArtMonitor-serien.
