Koltrastens år : en cancersjuk småbarnspappas kamp

Koltrastens år är en berättelse om en cancersjuk småbarnspappas kamp mot döden. Han vet ännu inte om den är över, och det har hänt att han har tvivlat, men han har inte gett upp. "Koltrastens år är en öppen och ärlig bok, en bok om allt det jäkliga med att bli svårt sjuk mitt i livet, med två små barn att ta hänsyn till. Det är samtidigt en bok om livsglädje, kärlek och hopp. Jag kan rekommendera Koltrastens år till all sjukvårdspersonal och till alla som har ett intresse av sjukdom och hälsa, liv och död, och hur vi människor kan reagera när vi blir svårt sjuka, och hur en kan prata med barn om sjukdom" Bokälskaren (bokblogg) "Alla har någon i sin närhet som drabbats av cancer. I vår familj var det min bror som blev sjuk. Nu kommer han ut med en bok där han beskriver sin resa. Om hur det är att vara småbarnsfarsa och slåss mot döden. Om hur det är att få käftsmäll på käftsmäll men ändå lyckas resa sig. Han är fantastisk," säger Johans syster Malin Viktorsson. "Försommaren 2011 drabbas fyrtioårige civilingenjören och småbarnspappan Johan Viktorsson av ändtarmscancer och metastaser i levern. Drygt två år och ett flertal svåra operationer och behandlingar senare, skriver han denna öppenhjärtiga bok. Som ett sätt att minnas, bearbeta, stötta andra som drabbats och för att ge sina barn och närmaste möjlighet att bättre förstå vad som hände. " "Förhållningssättet kännetecknas av en obändig vilja att överleva, att offensivt göra motstånd mot döden. En stenhård kamp som också ger resultat. En väl formulerad bok om att erfara dödlig sjukdom och samtidigt försöka leva mitt i vardags- och familjelivet. Viktig främst för andra i liknande situationer samt för vårdpersonal. Ett appendix med personliga råd avslutar. " Lektör Margareta Wiman BTJ Häfte 1410711 "Nu ligger det där framför mig. Omslaget till min bok och i morgon skall den tryckas. Inför detta faktum känner jag den allra största ödmjukhet. För jag kan inte göra annat. För hur det nu än slutar så kommer mina ord att finnas kvar. Finnas kvar för mina söner. Och för andra mammor och pappor som precis som jag gjorde, en dag står där ensamma med döden. Med insikten om att en svår sjukdom riskerar att släcka ens liv i förtid. Med ångest över att tvingas lämna sina barn. Detta är mitt bidrag till den mänskliga kunskapsbanken. En enkel vit bok om de avgrunder som ödet tvingat mig att korsa. Jag hoppas att mina erfarenheter kan hjälpa någon."/ Johan Viktorsson "Och så såg mina söner det hända igen. De såg hur deras pappa tystnade, hur han bet ihop sina käkar och hur han svajade under tyngden. De såg hur han kämpade mot gråten, och de såg tårarna och snoret. För de flesta små pojkar var det en mardröm, men för mina två var det på sant.Jag började skriva till mina barn, så att de någon gång i framtiden bättre skulle kunna förstå vad som hände med mig, alla mina tårar, alla mina tankar, min kamp för att äta, mina bleka morgnar med dagstidningen och mina ibland hårda ord. Men under resans gång växte det fram en förhoppning hos mig om att mina erfarenheter kanske även kunde hjälpa andra. För jag visste att de fanns där ute. Människor som precis som jag drabbats av det som bara drabbar någon annan. Pappor och mammor som liksom jag en dag stod där ensamma med döden, med den svåra insikten att en dödlig sjukdom riskerar att släcka ens liv i förtid. Med ångest över att tvingas lämna sina barn för alltid." Utdrag ur boken Om författaren Johan Viktorsson är född 1973 och uppväxt i Karlskoga. Idag är han bosatt i Sundbyberg där han bor med sin familj. Han är utbildad civilingenjör och arbetar med affärsutveckling inom handeln. Han gillar idrott och har bland annat åkt åtta Vasalopp och sprungit flera maraton