Sagan om Halvdan Hårde

En kärv och mustig mysrysare om makt i vikingatid

Baksidestexten på <i>Sagan om Halvdan Hårde</i> av Erik Magntorn med illustrationer av Staffan Gnosspelius utlovar en färgstark och rolig vikingasaga, men det är snarare frågan om en kärv och suggestiv saga i dova litografier och linoleumsnitt om en självgod hövding vid namn Halvdan Hårde som snarare är en tyrann än en rolig gubbe. Redan på sagans första sida ser man vad det är frågan om. Till vänster ser man Halvdan hårde med näven i luften och ett brett, triumferande leende. Dessutom befinner han sig i en pampig ram som vid närmare betraktelse innehåller spjut, yxor, svärd och dödskallar. Halvdan har med våld tillskansat sig sin makt. Till höger fastnar blicken genast på ett missnöjt får, och man ser strax bakom orsaken till fårets dystra blick. Bron över ån har rasat så att de herrelösa fåren är på ena sidan och det förtvivlade folket på den andra. Halvdan underlåter alltså att utöva en hövdings tråkigare men ack så viktiga sysslor som att låta reparera broar. På nästa sida har Halvdan, stor och skäggig med väldig buk, ivrigt klivit upp ur sin bädd, fattat yxan innan han har klätt på sig och deklamerat för alla männen i byn att de ska följa honom till fjärran land för att röva "guld och glitter vid en varm och vacker strand." Med det är mitt i november och byborna protesterar: "Våra skepp kommer krossas av stormen, och vi kommer drunkna och dö, begravas bland fiskar och sjögräs och täckas av is och snö." Naturligtvis vill Halvdan inte lyssna på bybornas varningar och ger sig iväg ändå, med resultat att han blir strandsatt på en öde ö där han blir så arg att han förvandlas till sten. Ett kusligt slut för en hövding som inte ville lyssna och ett rysligt slut på sagan där det varnas för att han kanske vaknar! Och det jublande folket får man bara se på avstånd, vid en stor lägereld som ser förkrympt ut, mitt i det kompakta novembermörkret. Om det här ska vara en färgstark och rolig saga så får den bara två fjuttiga stjärnor trots den glada gubben på omslagets framsida, men om vi bortser från fadäsen i baksidestexten så är det här en mustig fyrstjärnig mysrysare för barn som passar mycket bra att läsas högt, eftersom den är i rytmiska rimmande verser. Och så har den en bra sensmoral att det inte duger att vara en argsint översittare, för då kan man bli lämnad ensam tills det börjar växa gräs och blommor på en, såsom bilden på omslagets baksida visar. Allt maktmissbruk har således en baksida ¿

Sandra P