Hon rör sig genom sin stad samtidigt som hon berättar sin historia. Om sin klasstillhörighet – en gång i tiden tillhörde hon de förmögna. Om konstverken som både behagar och gör henne sjuk, som får henne att känna en hoptryckande känsla mellan bröstet och luftstrupen, som ett snabbt bett.
Hon förflyttar sig genom ett Buenos Aires klätt i aska för att se en enarmad konstnärs sorgset sköna skildringar av kriget i Paraguay. Rör sig vidare mot sin make, konvalescent på ett sjukhus, för att ge honom en reproduktion av Rothko.
Här finns simbassänger i palatsliknande hus, en morbror och dandy i regnbågsskimrande baddräkt, en klärvoajant servitris med kluven bröstkorg, Dreux´ hjort och Courbets stormiga havslandskap. En förgången tid av vackra ruiner och nuet försänkt i skir melankoli bland böcker och förlorad vänskap.
Den optiska nerven är en ovanlig bok. Stundtals finstämd, ibland brutal. Den rör sig mellan autofiktion och kortessä, mellan enskilda konstnärers verk och livsöden och en intim krönika över familjens förflutna och dess missöden.
Vi möter en oförglömlig konstnärlig guide som rör sig mellan Lampedusa och The Doors med lätthet och dräpande elegans. Trots att hon säger sig vara bortkommen och illa lämpad för vår moderna värld är hon en ytterst bildad person som endast känner sig levande när hon står framför ett undangömt konstverk i ett bortglömt latinamerikanskt museum.
/ Mariana Enriquez
