Rastlös förlag – förlag

En kvinna flyttar tillfälligt in i en gammal fyrvaktarbostad på en folktom ö. Hon bär på ljungmonologer och en förlust. Ön tar sig tätt inpå henne. Här finns djuphavsfiskarna och horisonten. Här finns den grå katten som skrapar på dörren och stormen som säger åt henne att lyssna. Dikterna i Ö, ö berör skrivandets svårigheter när minnena gör ont. De präglas av levnadsvillkoren på ön och av spänningsförhållandet mellan ön och fastlandet. Är detta platsen att läka från sin sorg?

”Året 1981 flyttade jag till Sverige från dåvarande Jugoslavien. Tito hade dött ett år tidigare. Själv blev jag färdig med mina studier i konsthistoria och filosofi och hamnade i Skandinavien ovetande om att mitt hemland skulle kollapsa i en snar framtid. I dessa dikter söker jag ord för känslor som mötet med spåket och kulturen i ett nytt land väcker.”

I början av förra seklet lämnar en familj sitt gula hus i Sorrento, på den italienska Amalfikusten, för att slå sig ner i Argentina. Förtrollade av Atlantens pärla, Mar del Plata, då fortfarande i sin fulla aristokratiska prakt, med sitt kasino och sin strandpromenad i trä, finner de ett hem i stadsdelen La Perla. Med sig har de en lång tradition som krögare och hotellägare. De öppnar Trattoria Napolitana Vespolini. En mytomspunnen institution där de skapar en pastasort, som italienarna inte skulle känna igen, men som lyckats finna sig en plats i de flesta argentinska hem, döpt efter staden de emigrerat ifrån. Denna fyllda kudde i tomatsås får folk att valfärda till matsalen där tallrik på tallrik slickas ren. Men lika mycket kommer gästerna för det som sker i det öppna köket. Där kökskniven slås ner i skärbrädan i vredesmod. Där maktkamper utspelas. I centrum för detta skådespel står Chiche, yngst i den stora syskonskaran och den excentriska ledaren över restauranggolvet. Vid familjebordet sitter hans vänner och syskon med sina barnbarn och barnbarnsbarn. Runt dem virvlar de lojala och färgstarka kokerskorna och servitörerna. Virginia Higa berättar sin släkts historia med vemod och glädje, humor och sorg. En generations öden genom dess familjära lexikon, orden som formar deras världsbild, moral och avgränsning mot världen, en blandning av napoletanskan och spanskan, som följer dem genom kärlek och sorg, längtan och ensamhet, ända in i döden. Som i de bästa italienska komedierna blandas och förvirras alla dessa känslor, där skratten och gråten ligger nära varandra, där livet och döden vandrar sida vid sida.

En storm drar in över staden och förseglar bagerifabriken. En våg av vilda strejker sveper över landet. På fabriksgolvet sprider sig oron bland de osäkert anställda, något måste göras. De samlar sig och utmanar såväl fackklubben som företagsledningen. I stormens öga står en familj. Raya jobbar som vikarie vid ugnen, den första kvinnan på sin post. Hennes mor förpackar brödet i slutet på linjen. Hennes styvfar är deras chef. Detta kammarspel utspelar sig under ett dygn och två arbetsnätter där allt ställs på sin spets. Raya är en bok som tar avstamp i det moderna arbetslivet med sina osäkra anställningar, samtidigt går den att relatera till #metoo-rörelsen och dagens debatt om att inskränka strejkrätten. Men lika mycket är Raya en roman där familj och arbete krockar. Henrik Johansson, född 1973, bor i Malmö. Han är vid sidan av författandet också verksam som kritiker, krönikör och skrivpedagog. Raya är hans tredje bok efter Av kött och blod (2013, Federativs förlag) och Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse (2016, Rastlös förlag).

”En lömsk liten Joyce”. En dansk recensent satte ord på känslan. Vi stämmer in. Majse Aymo-Boot kryper i denna korta roman in i kroppen på ett flerhövdat och mångröstat grundskolebarn och talar tindrande där innefrån. Bokens karaktärer och språk griper, subtilt och ironiskt, tag i konlikten mellan elevens subjekt och gränsöverskridande drömmar/fantasier och de övergripande systemvärden som skolan som institution representerar. Vi möter både det omedelbara och det orörliga hos barnet. Över oss hänger en vidunderlig sol är en till stil, stämma, rytm och klang en helt obekymrad bok. Men intill det vilda finns också något allmänt och generellt över de små minnesfragment som kan finnas på bokens sidor, främst på sättet den sätter läsarens egna, bortglömda erfarenheter i svängning. Majse Aymo-Boot föddes 1974 i Köpenhamn. Hon gick ut Forfatterskolen år 2000. Hon är en del av gruppen som driver det kooperativa förlaget Basilisk. Över hos hänger en vidunderlig sol är hennes första bok att ges ut på svenska. 2014 nominerades den till Montanas Litteraturpris. Tidigare har hon publicerats i kortare form i tidskrifter som Glänta och Lyrikvännen.

Oäktingen är ett självporträtt. Skriven utan undanflykter eller ursäkter. Kanske är den en av de mest fysiska, ärliga och minst tillrättalagda biografier som skrivits. Bokens titel till trots är denna berättelse fylld av djur och barn, ängar och blomster, bakverk och frukter, flickor som förälskar sig i flickor. Den är sensuell och fylld av begär. Men det är också sant att Violette Leduc föddes som oäkting till en tjänstekvinna i norra Frankrike i början av 1900-talet. Hon växte upp i en miljö fri från män. Med sin älskade mormor. Med den hårda modern som under barndomen inpräntade hos henne en ohjälplig skuldkänsla över sin blotta existens. Att hon valt Oäktingen som titel säger något om hur svårt det var för henne att undkomma denna livsskuld, detta inre krucifix på vilket hennes livsberättelse fästs. Violette Leduc tar läsaren med på en resa genom barndomen till internatskolan där hon för första gången möter kärleken och sensuelliteten i sovsalsgrannen Isabelle. Där hon träffar pianolärarinnan Hermine som kom att älska henne uppoffrande under många år. Vi möter Paris genom hennes ögon. Träffar litterära digniteter. Förförs av boulevarderna och skyltfönstren med sina löften om rikedom och skönhet. Hon låter oss uppleva hur hon bränner ut relationer till människor hon älskar. Hur hon instängd i sin självupplevda fulhet, ständigt bärande på skulden från barndomen, söker en plats i världen. Vi får plågas med henne genom det olyckliga äktenskapet med vännen Gabriel. Hon låter oss möta den homosexuella författaren och dandyn, Maurice Sachs, som under andra världskriget tar med henne bort från Paris och tvingar henne att börja skriva. Det är via hans kontakter hon skapar en framgångsrik affärsrörelse på svarta marknaden genom att sälja livsmedel dyrt till huvudstadens borgarklass. Men de stora, historiska händelserna som präglar hennes samtid påverkar henne knappast. Violette Leduc skriver opåverkad av andras förväntningar och värderingar. Hon berättar sitt liv med orädd ärlighet, som om ingen lyssnare funnes.

En dotter lyfter upp fliken av en dammig matta under vilken hennes biologiska far har legat undanstoppad i mer än ett halvt sekel. För första gången ser hon hur denne man ser ut, möter hans blick och hör hans röst. Texterna i denna diktsvit handlar om konsekvenser av ett triangeldrama, hur en kvinna, två män och ett barn blir svikna på var sitt eget sätt. Anamarija Todorov har skrivit en bok om skuld och skam, om sanning och lögn, om ett gammalt kärleksminne vars glöd aldrig har slocknat.

Salt är nio prosatexter som drivs framåt med poesins logik. Vi möter människor i förlustens närhet, de rör sig i rum och landskap som är mättade av verklighet, mörker och ett underligt ljus. En kvinna fantiserar om graviditet i ett kvalmigt Italien medan en kalv föds i en snödriva på Öland och en tjugoårig man dras mot sina fosterföräldrars förvuxna dotter gentemot sin vilja. Utdrag ur boken: "Hon minns hela första versen. Kom liljor och akvileja. Det är vackert. Det är överraskande. Jag känner mig förlåten. Men när hon tystnar vet jag inte vad jag ska säga. Jag säger att jag har hört att den handlar om abort, att alla växterna som nämns kan framkalla missfall. Det låter väldigt konstigt säger hon. Vad skulle blåbär, och rosor, ha med abort att göra? Kan du förklara det?"

Lära min mor att föda handlar om kvinnor, kärlek, ensamhet och krig. Om flykt och hemlängtan. Det är en uppgörelse med männen och en hyllning till kvinnorna. När Warsan Shire skriver öppnar hon ett sår i sig själv, kartlägger sina trauman och använder dikten som ett verktyg till läkning. Lära min mor att föda utkom på engelska 2011 och är Warsan Shires debut. Nu är denna första inblick i ett dynamiskt och starkt författarskap äntligen tillgängligt på svenska. I hemlandet England har hon skapat sig en stor läsarkrets och internationellt har hennes dikter översats till flera språk.

OM FÖRFATTAREN Henrik Johansson (fo?dd 1973) a?r fo?rfattare, litteraturkritiker och skriv- pedagog. Han bor i Malmo?. Efter tio a?r som kock sadlade han om och skrev den prisbelo?nta debutromanen Av ko?tt och blod. En bok som dels go?r upp med den osa?kra arbetsmarknaden inom restaurangbranschen och dels fra?nga?r den traditionella arbetarlitteraturens socialrealism genom att blanda in ba?de mord och ko?ttmonster. Det ga?r att la?sa en del av hans texter pa? hjohansson.blogspot.se.

Hon rör sig genom sin stad samtidigt som hon berättar sin historia. Om sin klasstillhörighet – en gång i tiden tillhörde hon de förmögna. Om konstverken som både behagar och gör henne sjuk, som får henne att känna en hoptryckande känsla mellan bröstet och luftstrupen, som ett snabbt bett. Hon förflyttar sig genom ett Buenos Aires klätt i aska för att se en enarmad konstnärs sorgset sköna skildringar av kriget i Paraguay. Rör sig vidare mot sin make, konvalescent på ett sjukhus, för att ge honom en reproduktion av Rothko. Här finns simbassänger i palatsliknande hus, en morbror och dandy i regnbågsskimrande baddräkt, en klärvoajant servitris med kluven bröstkorg, Dreux´ hjort och Courbets stormiga havslandskap. En förgången tid av vackra ruiner och nuet försänkt i skir melankoli bland böcker och förlorad vänskap. Den optiska nerven är en ovanlig bok. Stundtals finstämd, ibland brutal. Den rör sig mellan autofiktion och kortessä, mellan enskilda konstnärers verk och livsöden och en intim krönika över familjens förflutna och dess missöden. Vi möter en oförglömlig konstnärlig guide som rör sig mellan Lampedusa och The Doors med lätthet och dräpande elegans. Trots att hon säger sig vara bortkommen och illa lämpad för vår moderna värld är hon en ytterst bildad person som endast känner sig levande när hon står framför ett undangömt konstverk i ett bortglömt latinamerikanskt museum. / Mariana Enriquez

Vara tillsammans och i en klunga. Ha gemensamma beteenden och domesticeras. Flockmatrisen kretsar kring tankar om tillhörande och om maktdemonstration. Vad handlar det egentligen om när vi talar om flock? Och varför är det just avskiljning som tillämpas när någon ska straffas? Vi längtar efter att höra till och längtar efter andra. Vi längtar också efter att stänga ute. Daniel Mårs och Charlotte Qvandt har skrivit denna gemensamma diktsamling i ett tillstånd av tillit, lust och mod. Där den enas ord fångats av den andre med tillåtelse att sudda ut eller förvandla. Viljan att aldrig fastna, hela tiden vara öppen, i rörelse, nyfiken, bli överraskad har gjort att en röst som kanske inte tillhör någon av poeterna, som går bortom dem, har klätt sidorna i denna bok.