Oäktingen är ett självporträtt. Skriven utan undanflykter eller ursäkter. Kanske är den en av de mest fysiska, ärliga och minst tillrättalagda biografier som skrivits. Bokens titel till trots är denna berättelse fylld av djur och barn, ängar och blomster, bakverk och frukter, flickor som förälskar sig i flickor. Den är sensuell och fylld av begär. Men det är också sant att Violette Leduc föddes som oäkting till en tjänstekvinna i norra Frankrike i början av 1900-talet. Hon växte upp i en miljö fri från män. Med sin älskade mormor. Med den hårda modern som under barndomen inpräntade hos henne en ohjälplig skuldkänsla över sin blotta existens. Att hon valt Oäktingen som titel säger något om hur svårt det var för henne att undkomma denna livsskuld, detta inre krucifix på vilket hennes livsberättelse fästs. Violette Leduc tar läsaren med på en resa genom barndomen till internatskolan där hon för första gången möter kärleken och sensuelliteten i sovsalsgrannen Isabelle. Där hon träffar pianolärarinnan Hermine som kom att älska henne uppoffrande under många år. Vi möter Paris genom hennes ögon. Träffar litterära digniteter. Förförs av boulevarderna och skyltfönstren med sina löften om rikedom och skönhet. Hon låter oss uppleva hur hon bränner ut relationer till människor hon älskar. Hur hon instängd i sin självupplevda fulhet, ständigt bärande på skulden från barndomen, söker en plats i världen. Vi får plågas med henne genom det olyckliga äktenskapet med vännen Gabriel. Hon låter oss möta den homosexuella författaren och dandyn, Maurice Sachs, som under andra världskriget tar med henne bort från Paris och tvingar henne att börja skriva. Det är via hans kontakter hon skapar en framgångsrik affärsrörelse på svarta marknaden genom att sälja livsmedel dyrt till huvudstadens borgarklass. Men de stora, historiska händelserna som präglar hennes samtid påverkar henne knappast. Violette Leduc skriver opåverkad av andras förväntningar och värderingar. Hon berättar sitt liv med orädd ärlighet, som om ingen lyssnare funnes.
