Den stomiopererade stryker med handen över magen. Kirurgen mässar: du ska nå din perfektion. Hur många okända årstider klarar en kropp av att bära? Nu vill diktjaget visa upp sig och ropa ut sin överlevnad. Finna det magiska, vackra och humoristiska i den tabubelagda sjukdomen. I sin nya diktsamling Äger tid av natt och år tar Daniel Mårs avstamp i ett sjukdomsförlopp som inte går att kontrollera. Stomipåsen, den nya magen, blir en räddning och den livskraft som leder in i bokens övriga sviter. En son har en mun men har inte fått lära sig sin mammas språk. Han ställer sina frågor och hon håller emot. Ingen ska prata över hennes huvud. Istället börjar hon svara på älvdalska. Ett syskon bär på en gudomlighet som ingen oro når. Genom kyrkböcker, bouppteckningar och arkiv forskar dikten i släktens historia. Går det att hitta spår av sjukdom? Vad lämnas kvar efter en människa? Är ursprunget också en väg in i framtiden? min omtalade kropp myller profetior ett gap i verkligheten ropar de mitt namn ljuset och då jag lever

Tämja. Tänja. Tänka. Tre verb som drar åt olika håll. Att tämja är att försöka hålla något. Att tänja är att pröva dess gränser. Att tänka är att stanna i rörelsen mellan dem. Tämja Tänja Tänka är en antologi som vuxit fram ur Textivals litteraturfestival 2026. Här samlas nyskriven poesi, essäer och formexperiment där etablerade och ännu inte etablerade författare möts i olika litterära praktiker. Texterna rör sig mellan kropp och vatten, mellan minne och missbruk, mellan mirakel och tid. Vi rör oss genom städer och deras utkanter, från höjdhopparen som bränner huden för nära solen till mikroorganismernas outtröttliga arbete i vattenreningsverken. Genom stängda hjärtan och en socialarbetare vars empati tänjs till bristningsgränsen. Texterna frågar hur vi lever med varandra, med språket och med det som inte låter sig ordnas. I boken presenteras två poeter på svenska för första gången: Gustav Parker Hibbett och Giedrė Kazlauskaitė, i översättning av Judith Kiros respektive Liana Ruokytė-Jonsson. Här finns också den inflytelserika essän Hydrofeminism av Astrida Neimanis samt en nyskriven essä av Mara Lee om slutet, tiden och skrivandets villkor genom läsningar av Marguerite Duras. Antologin rör sig genom försök att tämja kroppen, språket, det som rinner och det som skaver, och genom rörelser som tänjer föreställningar om hur vi hänger ihop med varandra och med det som omger oss. Boken är en fortsättning på festivalens möten och samtal. Allt ryms inte mellan pärmar, men något kan stanna kvar. En plats där texter och tankar får fortsätta pågå tillsammans.

En berörd park är en plats som skapats av nödvändighet. Den gestaltar en överlevnadsstrategi. Efter ett överfall inleds en process för att återfå kontroll, eller för att helt överge den. Parken som idé är en tillrättalagd natur med mörka skuggor och vrår. Diktjaget skapar något eget, mer gripbart, och låter sig omslutas. Daniel Mårs och Charlotte Qvandt gav ut sin första gemensamma diktsamling Flockmatrisen 2019. Genom tillit och att ge varandra frihet i skrivandet arbetar de mot att hitta en sammanhållen röst.

I Min totala njutning rör vi oss varsamt i skrevorna mellan erotiska drömmar och sönderfallande verklighet. Det undermedvetna har tagit formen av en ny natur, ett kargt bergslandskap som kladdar fast under fotsulorna. En grupp människor hanterar ofrivilligt den levande organismens olika stadier av transformation. Med ett outsinligt begär mässar kören om förlösningen i den totala njutningen. Händelser och temporaliteter utspelar sig sida vid sida, omlott och utan tid. ⁣⁣ ⁣⁣ Min totala njutning är ett tillstånd i glappet mellan ett före och ett efter, krisen eller extasen. Individens begär efter förödelse och pånyttfödelse undersöks i relation till kollektivets behov av rituell intimitet och omsorg. Likt ett svedjebruk har allt det gamla bränts för att komma åt något nytt.⁣⁣ ⁣⁣ gör om⁣⁣ gör om det här ⁣⁣ snabbt och smutsigt ⁣⁣ ⁣⁣ min totala njutning ⁣⁣ plommon⁣⁣ pälsar⁣⁣ röda stenar

Vara tillsammans och i en klunga. Ha gemensamma beteenden och domesticeras. Flockmatrisen kretsar kring tankar om tillhörande och om maktdemonstration. Vad handlar det egentligen om när vi talar om flock? Och varför är det just avskiljning som tillämpas när någon ska straffas? Vi längtar efter att höra till och längtar efter andra. Vi längtar också efter att stänga ute. Daniel Mårs och Charlotte Qvandt har skrivit denna gemensamma diktsamling i ett tillstånd av tillit, lust och mod. Där den enas ord fångats av den andre med tillåtelse att sudda ut eller förvandla. Viljan att aldrig fastna, hela tiden vara öppen, i rörelse, nyfiken, bli överraskad har gjort att en röst som kanske inte tillhör någon av poeterna, som går bortom dem, har klätt sidorna i denna bok.

Om bondgården är en scen, kan bönder bli berömda? I Daniel Mårs nya diktsamling är hembygden ett fiasko eller ett ideal. Lantbruket fylls med vardagliga sysslor. Drängarna äter honungsmelon. Bonden övar skalor i väntan på publiken. Han visar sina älsklingar ett foto av Paris. Lyckas sångrösten föra honom bort, med paljetterna klistrade under ögonen, till en ny plats, med nytt språk, ett nytt jag? Voilà! är en sensuell samling dikter om att tilldelas en roll. Om att hela tiden återvända och förhålla sig till sin bakgrund. Med drömmarna hela tiden pulserande i blodomloppet.

Den stomiopererade stryker med handen över magen. Kirurgen mässar: du ska nå din perfektion. Hur många okända årstider klarar en kropp av att bära? Nu vill diktjaget visa upp sig och ropa ut sin överlevnad. Finna det magiska, vackra och humoristiska i den tabubelagda sjukdomen. I sin nya diktsamling Äger tid av natt och år tar Daniel Mårs avstamp i ett sjukdomsförlopp som inte går att kontrollera. Stomipåsen, den nya magen, blir en räddning och den livskraft som leder in i bokens övriga sviter. En son har en mun men har inte fått lära sig sin mammas språk. Han ställer sina frågor och hon håller emot. Ingen ska prata över hennes huvud. Istället börjar hon svara på älvdalska. Ett syskon bär på en gudomlighet som ingen oro når. Genom kyrkböcker, bouppteckningar och arkiv forskar dikten i släktens historia. Går det att hitta spår av sjukdom? Vad lämnas kvar efter en människa? Är ursprunget också en väg in i framtiden? min omtalade kropp myller profetior ett gap i verkligheten ropar de mitt namn ljuset och då jag lever

Tämja. Tänja. Tänka. Tre verb som drar åt olika håll. Att tämja är att försöka hålla något. Att tänja är att pröva dess gränser. Att tänka är att stanna i rörelsen mellan dem. Tämja Tänja Tänka är en antologi som vuxit fram ur Textivals litteraturfestival 2026. Här samlas nyskriven poesi, essäer och formexperiment där etablerade och ännu inte etablerade författare möts i olika litterära praktiker. Texterna rör sig mellan kropp och vatten, mellan minne och missbruk, mellan mirakel och tid. Vi rör oss genom städer och deras utkanter, från höjdhopparen som bränner huden för nära solen till mikroorganismernas outtröttliga arbete i vattenreningsverken. Genom stängda hjärtan och en socialarbetare vars empati tänjs till bristningsgränsen. Texterna frågar hur vi lever med varandra, med språket och med det som inte låter sig ordnas. I boken presenteras två poeter på svenska för första gången: Gustav Parker Hibbett och Giedrė Kazlauskaitė, i översättning av Judith Kiros respektive Liana Ruokytė-Jonsson. Här finns också den inflytelserika essän Hydrofeminism av Astrida Neimanis samt en nyskriven essä av Mara Lee om slutet, tiden och skrivandets villkor genom läsningar av Marguerite Duras. Antologin rör sig genom försök att tämja kroppen, språket, det som rinner och det som skaver, och genom rörelser som tänjer föreställningar om hur vi hänger ihop med varandra och med det som omger oss. Boken är en fortsättning på festivalens möten och samtal. Allt ryms inte mellan pärmar, men något kan stanna kvar. En plats där texter och tankar får fortsätta pågå tillsammans.

En berörd park är en plats som skapats av nödvändighet. Den gestaltar en överlevnadsstrategi. Efter ett överfall inleds en process för att återfå kontroll, eller för att helt överge den. Parken som idé är en tillrättalagd natur med mörka skuggor och vrår. Diktjaget skapar något eget, mer gripbart, och låter sig omslutas. Daniel Mårs och Charlotte Qvandt gav ut sin första gemensamma diktsamling Flockmatrisen 2019. Genom tillit och att ge varandra frihet i skrivandet arbetar de mot att hitta en sammanhållen röst.

I Min totala njutning rör vi oss varsamt i skrevorna mellan erotiska drömmar och sönderfallande verklighet. Det undermedvetna har tagit formen av en ny natur, ett kargt bergslandskap som kladdar fast under fotsulorna. En grupp människor hanterar ofrivilligt den levande organismens olika stadier av transformation. Med ett outsinligt begär mässar kören om förlösningen i den totala njutningen. Händelser och temporaliteter utspelar sig sida vid sida, omlott och utan tid. ⁣⁣ ⁣⁣ Min totala njutning är ett tillstånd i glappet mellan ett före och ett efter, krisen eller extasen. Individens begär efter förödelse och pånyttfödelse undersöks i relation till kollektivets behov av rituell intimitet och omsorg. Likt ett svedjebruk har allt det gamla bränts för att komma åt något nytt.⁣⁣ ⁣⁣ gör om⁣⁣ gör om det här ⁣⁣ snabbt och smutsigt ⁣⁣ ⁣⁣ min totala njutning ⁣⁣ plommon⁣⁣ pälsar⁣⁣ röda stenar

Vara tillsammans och i en klunga. Ha gemensamma beteenden och domesticeras. Flockmatrisen kretsar kring tankar om tillhörande och om maktdemonstration. Vad handlar det egentligen om när vi talar om flock? Och varför är det just avskiljning som tillämpas när någon ska straffas? Vi längtar efter att höra till och längtar efter andra. Vi längtar också efter att stänga ute. Daniel Mårs och Charlotte Qvandt har skrivit denna gemensamma diktsamling i ett tillstånd av tillit, lust och mod. Där den enas ord fångats av den andre med tillåtelse att sudda ut eller förvandla. Viljan att aldrig fastna, hela tiden vara öppen, i rörelse, nyfiken, bli överraskad har gjort att en röst som kanske inte tillhör någon av poeterna, som går bortom dem, har klätt sidorna i denna bok.

Om bondgården är en scen, kan bönder bli berömda? I Daniel Mårs nya diktsamling är hembygden ett fiasko eller ett ideal. Lantbruket fylls med vardagliga sysslor. Drängarna äter honungsmelon. Bonden övar skalor i väntan på publiken. Han visar sina älsklingar ett foto av Paris. Lyckas sångrösten föra honom bort, med paljetterna klistrade under ögonen, till en ny plats, med nytt språk, ett nytt jag? Voilà! är en sensuell samling dikter om att tilldelas en roll. Om att hela tiden återvända och förhålla sig till sin bakgrund. Med drömmarna hela tiden pulserande i blodomloppet.