Kameleontflickan

"Men du är ju alltid så glad" Ja. Det är jag. Också. Men i över 30 år var det allt jag tillät mig att vara. Glad. Stark. Felfri. Åtminstone när andra såg på. När jag var ensam tog monstren över och rev mina insidor sönder och samman. Men ingen fick ana att monstren bodde inuti mig. Monstren som bara kunde hållas i schack genom att vara perfekt. Det tog mig över 30 år innan jag började närma mig tanken att det kanske inte var fel på mig, utan att det hade begåtts fel emot mig. Sedan tog det ytterligare nio år innan jag vågade tro på att jag, trots allt, kanske var värd att älskas. Och först då började jag äntligen att leva.