Det brann i en lokal som tillhörde frikyrkoförsamlingen i Viserum. Själva kyrkosalen klarade sig, men en samlingslokal bredvid blev helt förstörd. Detta var den sjunde branden i religiösa byggnader som drabbat Småland den senaste tiden. Det hade börjat med Svenska Alliansmissionens kyrka i Värnamo den sjunde Augusti och den, så som de följande, konstaterades vara anlagd. Mordbrand skrek nyheterna med stora bokstäver. Vilket också var den korrekta brottsrubriceringen av bränderna, som nu utreddes av Kommissarie Peter Krantz och Polisinspektör Pierre Valfridsson. Båda hade delegerats ut på fältet ifrån polisen i Växjö och hade det övergripande ansvaret. Krantz stod och tittade på en svartbränd brädbit som han höll i handen och svor tyst för sig själv över att behöva utreda något som han redan visste svaret på. – Den jävla idioten, vi skulle slagit ihjäl honom reda då, sa han och tittade menande på sin kollega som nickade lätt. – Jag vet, jag vet, svarade Valfridsson surt. Men va fan vi har ju inget, inte ett skit och du vet ju för fan att.. Längre hann han inte innan Krantz röt; – Ja, ja, ja, jag vet, fan också vi skulle slagit ihjäl den fan. Helvete, avslutade han och började röra sig bort från den nerbrända byggnaden. Krantz sparkade på några brädor och kastade den han hade i handen över huvudet så att den nästan träffade en av teknikerna som stod nedböjd och grävde i en soptunna vid husgaveln. Han stegade ut på den avspärrade gatan och skakade argt på huvudet medans han muttrade ilskna kommentarer om vad han borde ha gjort. Hans utbrott var riktade mot en äldre man dom haft i förvar, misstänkt för mord. Mord på en man från Göteborg, som blivit halshuggen på ett hotell strax utanför Växjö. Mannen hade flera gånger varit föremål för utredningar men hela tiden sluppit undan. Senaste gången var han kanske oskyldig, antagligen var det en pundare vid namn Jaros Dervan som var den skyldige även om dom inte lyckades bevisa det. Men Krantz kände ett starkt behov av att sätta dit den äldre mannen. Inte så mycket för att han brydde sig om att finna den skyldige, utan allra mest för att han känt sig förnedrad av att den gamle inte gick att knäcka. Det och att han, varje gång dom mötts, föraktfullt skrattat åt hans försök att få honom att erkänna. Alla bevis hade visat sig oanvändbara och gubben, som enligt honom, enbart var en lismande figur och en genomrutten brottsling. Skulle in på minst livstid, flera gånger om. Att mannen nu var misstänkt för mordbrand på flera olika byggnader i Småland, berodde på mannens syster som ringt in ”anonymt” till Krantz. Hon hade berättat hur hennes bror först slagit ut hennes framtänder och sen försökt köra över hennes katt. Samtidigt som han skrikigt att han skulle bränna ner hennes förbannade kyrka. Krantz hade tagit det hela ordagrant och åkt ut för att hälsa på gubben. Besöket hade bara gjort honom ännu mer förbannad, i synnerhet då gubben bara hånflinat och bett honom dra åt helvete. Kollega Valfridsson var inte helt överens med sin chef om vem som var den skyldige och skulle hellre än att rota i den gamles sophögar och speja utanför hans stuga, vilja utöka sökandet lite mer. Kolla upp andra förslag från allmänheten, för att komma framåt i utredningen. Men för husfridens skull höll han det lite privat och hoppades att allt skulle lösa sig av sig själv så småningom. Kanske lyckades pyromanen bränna sig inne eller så blev han religiös och ångerfull och angav sig själv eller så.. nja nåt kunde ju hända som gjorde att dom fick fatt i den dåren. Däremot var han ganska säker på att Anton Ljung var i sin stuga vid flertalet av bränderna, även om Krantz inte ville höra på det örat, utan påstod att det var ”någon annan” som var där. Någon som jävlades bara för att ge gubben alibi. För att lugna nerverna en aning, innan dom åkte tillbaka till stationen, passade dom på att åka förbi en lägenhet i en förort. Dom hälsade på en kille som pissade ner sina byxor redan innan Krantz dragit sin elpistol. Killens nya flickvän fick gratis underhålla Valfridsson medans det blixtrade till framför grabbens ögon. Skriken från lägenheten fick grannarna att undra hur det kunde komma sig att den vanligtvis kvinnliga stämman, nu ersatts av en fullständigt panikslagen man. Hade hon äntligen lyckats ge tillbaka? Ingen var däremot intresserad av att blanda sig i eller ringa 112. I det här området fanns det ingen återvändo för den som la sig i andras affärer.

Det brann i en lokal som tillhörde frikyrkoförsamlingen i Viserum. Själva kyrkosalen klarade sig, men en samlingslokal bredvid blev helt förstörd. Detta var den sjunde branden i religiösa byggnader som drabbat Småland den senaste tiden. Det hade börjat med Svenska Alliansmissionens kyrka i Värnamo den sjunde Augusti och den, så som de följande, konstaterades vara anlagd. Mordbrand skrek nyheterna med stora bokstäver. Vilket också var den korrekta brottsrubriceringen av bränderna, som nu utreddes av Kommissarie Peter Krantz och Polisinspektör Pierre Valfridsson. Båda hade delegerats ut på fältet ifrån polisen i Växjö och hade det övergripande ansvaret. Krantz stod och tittade på en svartbränd brädbit som han höll i handen och svor tyst för sig själv över att behöva utreda något som han redan visste svaret på. – Den jävla idioten, vi skulle slagit ihjäl honom reda då, sa han och tittade menande på sin kollega som nickade lätt. – Jag vet, jag vet, svarade Valfridsson surt. Men va fan vi har ju inget, inte ett skit och du vet ju för fan att.. Längre hann han inte innan Krantz röt; – Ja, ja, ja, jag vet, fan också vi skulle slagit ihjäl den fan. Helvete, avslutade han och började röra sig bort från den nerbrända byggnaden. Krantz sparkade på några brädor och kastade den han hade i handen över huvudet så att den nästan träffade en av teknikerna som stod nedböjd och grävde i en soptunna vid husgaveln. Han stegade ut på den avspärrade gatan och skakade argt på huvudet medans han muttrade ilskna kommentarer om vad han borde ha gjort. Hans utbrott var riktade mot en äldre man dom haft i förvar, misstänkt för mord. Mord på en man från Göteborg, som blivit halshuggen på ett hotell strax utanför Växjö. Mannen hade flera gånger varit föremål för utredningar men hela tiden sluppit undan. Senaste gången var han kanske oskyldig, antagligen var det en pundare vid namn Jaros Dervan som var den skyldige även om dom inte lyckades bevisa det. Men Krantz kände ett starkt behov av att sätta dit den äldre mannen. Inte så mycket för att han brydde sig om att finna den skyldige, utan allra mest för att han känt sig förnedrad av att den gamle inte gick att knäcka. Det och att han, varje gång dom mötts, föraktfullt skrattat åt hans försök att få honom att erkänna. Alla bevis hade visat sig oanvändbara och gubben, som enligt honom, enbart var en lismande figur och en genomrutten brottsling. Skulle in på minst livstid, flera gånger om. Att mannen nu var misstänkt för mordbrand på flera olika byggnader i Småland, berodde på mannens syster som ringt in ”anonymt” till Krantz. Hon hade berättat hur hennes bror först slagit ut hennes framtänder och sen försökt köra över hennes katt. Samtidigt som han skrikigt att han skulle bränna ner hennes förbannade kyrka. Krantz hade tagit det hela ordagrant och åkt ut för att hälsa på gubben. Besöket hade bara gjort honom ännu mer förbannad, i synnerhet då gubben bara hånflinat och bett honom dra åt helvete. Kollega Valfridsson var inte helt överens med sin chef om vem som var den skyldige och skulle hellre än att rota i den gamles sophögar och speja utanför hans stuga, vilja utöka sökandet lite mer. Kolla upp andra förslag från allmänheten, för att komma framåt i utredningen. Men för husfridens skull höll han det lite privat och hoppades att allt skulle lösa sig av sig själv så småningom. Kanske lyckades pyromanen bränna sig inne eller så blev han religiös och ångerfull och angav sig själv eller så.. nja nåt kunde ju hända som gjorde att dom fick fatt i den dåren. Däremot var han ganska säker på att Anton Ljung var i sin stuga vid flertalet av bränderna, även om Krantz inte ville höra på det örat, utan påstod att det var ”någon annan” som var där. Någon som jävlades bara för att ge gubben alibi. För att lugna nerverna en aning, innan dom åkte tillbaka till stationen, passade dom på att åka förbi en lägenhet i en förort. Dom hälsade på en kille som pissade ner sina byxor redan innan Krantz dragit sin elpistol. Killens nya flickvän fick gratis underhålla Valfridsson medans det blixtrade till framför grabbens ögon. Skriken från lägenheten fick grannarna att undra hur det kunde komma sig att den vanligtvis kvinnliga stämman, nu ersatts av en fullständigt panikslagen man. Hade hon äntligen lyckats ge tillbaka? Ingen var däremot intresserad av att blanda sig i eller ringa 112. I det här området fanns det ingen återvändo för den som la sig i andras affärer.

Det brann i en lokal som tillhörde frikyrkoförsamlingen i Viserum. Själva kyrkosalen klarade sig, men en samlingslokal bredvid blev helt förstörd. Detta var den sjunde branden i religiösa byggnader som drabbat Småland den senaste tiden. Det hade börjat med Svenska Alliansmissionens kyrka i Värnamo den sjunde Augusti och den, så som de följande, konstaterades vara anlagd. Mordbrand skrek nyheterna med stora bokstäver. Vilket också var den korrekta brottsrubriceringen av bränderna, som nu utreddes av Kommissarie Peter Krantz och Polisinspektör Pierre Valfridsson. Båda hade delegerats ut på fältet ifrån polisen i Växjö och hade det övergripande ansvaret. Krantz stod och tittade på en svartbränd brädbit som han höll i handen och svor tyst för sig själv över att behöva utreda något som han redan visste svaret på. – Den jävla idioten, vi skulle slagit ihjäl honom reda då, sa han och tittade menande på sin kollega som nickade lätt. – Jag vet, jag vet, svarade Valfridsson surt. Men va fan vi har ju inget, inte ett skit och du vet ju för fan att.. Längre hann han inte innan Krantz röt; – Ja, ja, ja, jag vet, fan också vi skulle slagit ihjäl den fan. Helvete, avslutade han och började röra sig bort från den nerbrända byggnaden. Krantz sparkade på några brädor och kastade den han hade i handen över huvudet så att den nästan träffade en av teknikerna som stod nedböjd och grävde i en soptunna vid husgaveln. Han stegade ut på den avspärrade gatan och skakade argt på huvudet medans han muttrade ilskna kommentarer om vad han borde ha gjort. Hans utbrott var riktade mot en äldre man dom haft i förvar, misstänkt för mord. Mord på en man från Göteborg, som blivit halshuggen på ett hotell strax utanför Växjö. Mannen hade flera gånger varit föremål för utredningar men hela tiden sluppit undan. Senaste gången var han kanske oskyldig, antagligen var det en pundare vid namn Jaros Dervan som var den skyldige även om dom inte lyckades bevisa det. Men Krantz kände ett starkt behov av att sätta dit den äldre mannen. Inte så mycket för att han brydde sig om att finna den skyldige, utan allra mest för att han känt sig förnedrad av att den gamle inte gick att knäcka. Det och att han, varje gång dom mötts, föraktfullt skrattat åt hans försök att få honom att erkänna. Alla bevis hade visat sig oanvändbara och gubben, som enligt honom, enbart var en lismande figur och en genomrutten brottsling. Skulle in på minst livstid, flera gånger om. Att mannen nu var misstänkt för mordbrand på flera olika byggnader i Småland, berodde på mannens syster som ringt in ”anonymt” till Krantz. Hon hade berättat hur hennes bror först slagit ut hennes framtänder och sen försökt köra över hennes katt. Samtidigt som han skrikigt att han skulle bränna ner hennes förbannade kyrka. Krantz hade tagit det hela ordagrant och åkt ut för att hälsa på gubben. Besöket hade bara gjort honom ännu mer förbannad, i synnerhet då gubben bara hånflinat och bett honom dra åt helvete. Kollega Valfridsson var inte helt överens med sin chef om vem som var den skyldige och skulle hellre än att rota i den gamles sophögar och speja utanför hans stuga, vilja utöka sökandet lite mer. Kolla upp andra förslag från allmänheten, för att komma framåt i utredningen. Men för husfridens skull höll han det lite privat och hoppades att allt skulle lösa sig av sig själv så småningom. Kanske lyckades pyromanen bränna sig inne eller så blev han religiös och ångerfull och angav sig själv eller så.. nja nåt kunde ju hända som gjorde att dom fick fatt i den dåren. Däremot var han ganska säker på att Anton Ljung var i sin stuga vid flertalet av bränderna, även om Krantz inte ville höra på det örat, utan påstod att det var ”någon annan” som var där. Någon som jävlades bara för att ge gubben alibi. För att lugna nerverna en aning, innan dom åkte tillbaka till stationen, passade dom på att åka förbi en lägenhet i en förort. Dom hälsade på en kille som pissade ner sina byxor redan innan Krantz dragit sin elpistol. Killens nya flickvän fick gratis underhålla Valfridsson medans det blixtrade till framför grabbens ögon. Skriken från lägenheten fick grannarna att undra hur det kunde komma sig att den vanligtvis kvinnliga stämman, nu ersatts av en fullständigt panikslagen man. Hade hon äntligen lyckats ge tillbaka? Ingen var däremot intresserad av att blanda sig i eller ringa 112. I det här området fanns det ingen återvändo för den som la sig i andras affärer.