Henrietta – serie

Hello everybody, it's me, Henrietta. I have a baby brother, two white mice, a chocolate-coloured dog, a woolly mammoth, two long green socks with toes, one pickle-eating best friend, a bathtub for sailing in, and definitely a huge HUGE amount of discoveries to discover. And if anyone tells you I make things up, you'd better believe it...These four irresistible stories, full of funny thoughts and adventures, are perfect for curious children with curly imaginations.'Brimming with charm and originality.' The Sunday Age'Filled with the joy of living.' Good Reading

Före detta Kommissarie Pontus Hilmersson satt i soffan och såg håglöst deppig ut. Exakt som han gjort de senaste månaderna efter sina traumatiska upplevelser, där han nära på dött två gånger och sett så mycket ohämmat våld. Sen han kom hem från Norge hade en månads vistelse på Sahlgrenska Psykiatri bytts ut mot hans dotters lägenhet, i vilken han nu tillbringade större delen av dygnet. Vicky drog upp hans gylf och reste sig från knästående samtidigt som hon torkade sig om munnen. Det hade blivit en vana att komma förbi en stund. Nästan alltid på lunchen. För att slippa bli störd av hans överbeskyddande dotter som då var på jobbet på andra sidan stan. – Jag ska dra iväg nu, mycket att göra, sa hon och vände sig om för att gå. – Ok hälsa, svarade Pontus med en sprucken stämma helt utan melodi. – Tror inte de du, svarade Vicky och gick sakta iväg genom rummet. På tröskeln vid ytterdörren vände hon sig om och tittade mot honom med en sorgsen blick, innan hon försvann för att åka tillbaka till kontoret och de många bestialiska mord som skett den senaste tiden. I bilen satte hon på sin telefon som hon brukade stänga av vid sina dagliga besök i den dystra lägenheten. I vilken hennes enda riktiga kärlek, nu la sig ner i soffan och slöt ögonen för att försöka sova. Med hoppet om att allt skulle vara bättre när han vaknade, knöt han sina händer och bad en stilla bön om att allt skulle vara som det var förut. Då, innan allt hänt, som nu gjorde dagarna till en plåga och fyllde nätterna med ångest och gråt. Vickys misstänksamhet och försiktighet med allt hon såg och hörde, gällde inte för Hemmets Veckotidning. Den hade hennes mormor, en gång när hon var liten, sagt att man kunde lita på. På något sätt hade det klamrat sig fast i Vickys huvud. Vid ett besök för ganska många år sedan, hade hon bläddrat igenom några gamla sparade ex, medans hon väntade på att kaffet skulle koka. En artikel hade handlat om orgasmens själagörande inverkan och hur nödvändigt ett regelmässigt sexliv påverkade välbefinnandet. Så till den milda grad att alla slags åkommor kunde botas av orgasm och en rejäl tömning. Det var den visdomen hon nu brukade för att göra Pontus frisk igen. För Pontus var det inte helt bortkastat, då det gav en stunds funderingar på annat än smärta och död och känslan, den satt där den skulle. Men minuten efter sjönk han ner i djupet av sig själv igen och livet visade som vanligt ingen väg ut. Det skulle inte längre bli något giftermål med dansken för Vicky. Pontus försvarslösa tillstånd hade gett henne en öppning som hon inte var sen att använda och då blev det foten för den glade, vackre mannen. Han som dyrkade kvinnan som förnedrade honom och piskade hans rygg. Hur han än bönat och förklarat sin kärlek, och dessutom lovat henne mer pengar än hon kunde spendera, så valde hon istället sin trettio år äldre före detta kollega. Ett rundlagd nästan flintskalligt nervvrak. Som bara en enda gång i fyllan visat henne någon som helst intimitet, strax innan han somnat. För att dagen efter ångra sitt tilltag. Världen är föränderlig och rättvisa existerar bara i sanningar. Vicky mindes orden som stått i ett två dagar gammalt horoskop, vilket hennes kollega ljudligt läst upp på måndagens morgonmöte. Kollegan var en tjugoåttaårig norska med mörk hästsvans och smal midja, vilken de flesta andra på kontoret avundades. De små taxöronen, vilka Vicky lagt märke till i duschen när hon smygtittat på sin kollega, var inte direkt imponerande. Men de fick Vicky att vakna en natt då hon dreglat så mycket att kudden blivit genomvåt. Drömmen hon haft, kom hon väl ihåg och påminnelsen av de nakna brösten och meningen från horoskopet gjorde sitt för att ge henne svallningar. Detta varje gång Liv Jensen visade sig på kontoret för Nordiskt Samarbete mot Trafficking, där Vicky var chef. – Här är bilderna från igår kväll när kvinnan hittades, sa Liv och log retsamt sött till sin, som hon ansåg, sexsvultna lesbiska chef. – Tack, tack, stammade Vicky och råkade röra kollegans hand, vilket fick det att pirra på ett icke lämpligt ställe under arbetstid. – Hon hoppade ner från tornet. Men en man som jagade henne är också död, sa Liv och drog sakta handen Vicky rört vid över sina smala läppar. Han föll ihop halvvägs upp för den höga trappan. Knivhuggen i halsen. Pulsådern. – Vi åker dit, ta på dig en jacka och hämta bilen så kommer jag ner. – Men kollegorna från mord är redan där. – Spelar ingen roll det här var en hora, så det hamnar på vårt bord också. Vet du vem som håller i undersökningarna? – Tja det är han som tog över efter din vän Hilmersson. – Nej, menar du? – Ledsen men han är chef där nu. – Helvete, jag hatar den sliskiga jäveln. Men ok vi får åka ändå, jag måste se. – Ok ska jag ringa och meddela att vi kommer? – Nä, jag ska sparka ihjäl Ronny om han äcklar sig, kom nu. Kvinnorna åkte i sin civila bil mot Majorna och det nu stängda Sjöfartsmuseet. Avspärrningarna var dragna långt upp i parken som vette mot Karl Johansgatan. Vicky viftade till sig en konstapel och visade sin legitimation, medans Liv förhörde sig med några äldre gubbar som satt på en bänk och halsade folköl. Gubbarna hade ropat högt att de var vittnen och fått hennes intresse. Mycket riktigt påstod de sig ha sett nästan allt och hört ännu mera sanningar om mordet. De berättade nu med långa jargonger om allt de upplevt, från barnsben till vad som skulle hända om hundra år. Sen var det en ännu längre utläggning om vad poliserna borde göra för att få fast mördaren och alla andra som någonsin gjort något oansvarigt. I själva verket hade de rumlat ut från en kinakrog i närheten en kvart tidigare och letade nu efter vägen hem. Så Liv snäste av dem och gick med bestämda steg därifrån. Hon började istället prata med några andra nyfikna som stod längre ner på gatan. Vicky hade under tiden letat reda på Ronny och efter sedvanligt ovett från honom, äntligen fått reda på vad man visste. Kvinnan med mannen efter hade rusat in i tornet kvällen innan, vid stängningsdags. Vakten, som var en skranglig varelse i sjuttioårsåldern, höll på att låsa när han blev knuffad av kvinnan. Han trillade ner i asfalten och slog höften ur led. Kvinnan hade sprungit upp i tornet och skrikit högt på balustraden, samtidigt som mannen som jagade henne rusade efter upp för trappan. Stora blodpölar på marken och trappan avslöjade att han hade blött mer än ymnigt och när kvinnan, antagligen av rädsla, hoppat från tornet var det egentligen helt i onödan. Mannen föll ihop mitt i trappan och dog antagligen någon sekund efteråt. Kvinnans kropp var efter fallet på 49 meter rejält misshandlad. Men att hon anlänt från Afrika som en av alla de sexarbetare som tvingas hit var helt klart. Polisens register hade gåtts igenom och av en tatuering runt ankeln kunde man fastställa att organiserad verksamhet låg bakom. Tatueringen betydde att hon var en ägodel eller kanske mer exakt, en slav. Någon som skulle användas till hon var utsliten och förbrukad. Sen väntade döden. Avlivning av de horor som inte längre kunde tjäna in tillräckligt med pengar, var sen ett tag tillbaka kutym. Organisationen statuerade på så sätt en varning. På brutalast möjliga sätt, så att de yngre ersättarna förstod allvaret i vad som hände om de försökte undkomma eller vägrade utföra sitt jobb på ett tillfredsställande sätt. Men nu hade även en man dött. Antagligen en av de bödlar som användes för att sätta skräck i flickorna. De bägge kropparna hade fraktats iväg för undersökning kvällen innan. Efter att teknikerna nu avslutat sitt arbete, skulle man tillåta en saneringsfirma att skölja rent och så skulle avspärrningarna hävas. Vicky tog en runda i parken och trippade upp i tornet för att försöka få en aning om vad som hänt. Att två stycken dött var tragiskt nog varken upprinnelse eller avslut på något morden. Det var bara en händelse av en lång rad där svarta kvinnor blivit styckade eller brända till döds. Man kunde räkna med att slakten skulle fortsätta.

Före detta Kommissarie Pontus Hilmersson satt i soffan och såg håglöst deppig ut. Exakt som han gjort de senaste månaderna efter sina traumatiska upplevelser, där han nära på dött två gånger och sett så mycket ohämmat våld. Sen han kom hem från Norge hade en månads vistelse på Sahlgrenska Psykiatri bytts ut mot hans dotters lägenhet, i vilken han nu tillbringade större delen av dygnet. Vicky drog upp hans gylf och reste sig från knästående samtidigt som hon torkade sig om munnen. Det hade blivit en vana att komma förbi en stund. Nästan alltid på lunchen. För att slippa bli störd av hans överbeskyddande dotter som då var på jobbet på andra sidan stan. – Jag ska dra iväg nu, mycket att göra, sa hon och vände sig om för att gå. – Ok hälsa, svarade Pontus med en sprucken stämma helt utan melodi. – Tror inte de du, svarade Vicky och gick sakta iväg genom rummet. På tröskeln vid ytterdörren vände hon sig om och tittade mot honom med en sorgsen blick, innan hon försvann för att åka tillbaka till kontoret och de många bestialiska mord som skett den senaste tiden. I bilen satte hon på sin telefon som hon brukade stänga av vid sina dagliga besök i den dystra lägenheten. I vilken hennes enda riktiga kärlek, nu la sig ner i soffan och slöt ögonen för att försöka sova. Med hoppet om att allt skulle vara bättre när han vaknade, knöt han sina händer och bad en stilla bön om att allt skulle vara som det var förut. Då, innan allt hänt, som nu gjorde dagarna till en plåga och fyllde nätterna med ångest och gråt. Vickys misstänksamhet och försiktighet med allt hon såg och hörde, gällde inte för Hemmets Veckotidning. Den hade hennes mormor, en gång när hon var liten, sagt att man kunde lita på. På något sätt hade det klamrat sig fast i Vickys huvud. Vid ett besök för ganska många år sedan, hade hon bläddrat igenom några gamla sparade ex, medans hon väntade på att kaffet skulle koka. En artikel hade handlat om orgasmens själagörande inverkan och hur nödvändigt ett regelmässigt sexliv påverkade välbefinnandet. Så till den milda grad att alla slags åkommor kunde botas av orgasm och en rejäl tömning. Det var den visdomen hon nu brukade för att göra Pontus frisk igen. För Pontus var det inte helt bortkastat, då det gav en stunds funderingar på annat än smärta och död och känslan, den satt där den skulle. Men minuten efter sjönk han ner i djupet av sig själv igen och livet visade som vanligt ingen väg ut. Det skulle inte längre bli något giftermål med dansken för Vicky. Pontus försvarslösa tillstånd hade gett henne en öppning som hon inte var sen att använda och då blev det foten för den glade, vackre mannen. Han som dyrkade kvinnan som förnedrade honom och piskade hans rygg. Hur han än bönat och förklarat sin kärlek, och dessutom lovat henne mer pengar än hon kunde spendera, så valde hon istället sin trettio år äldre före detta kollega. Ett rundlagd nästan flintskalligt nervvrak. Som bara en enda gång i fyllan visat henne någon som helst intimitet, strax innan han somnat. För att dagen efter ångra sitt tilltag. Världen är föränderlig och rättvisa existerar bara i sanningar. Vicky mindes orden som stått i ett två dagar gammalt horoskop, vilket hennes kollega ljudligt läst upp på måndagens morgonmöte. Kollegan var en tjugoåttaårig norska med mörk hästsvans och smal midja, vilken de flesta andra på kontoret avundades. De små taxöronen, vilka Vicky lagt märke till i duschen när hon smygtittat på sin kollega, var inte direkt imponerande. Men de fick Vicky att vakna en natt då hon dreglat så mycket att kudden blivit genomvåt. Drömmen hon haft, kom hon väl ihåg och påminnelsen av de nakna brösten och meningen från horoskopet gjorde sitt för att ge henne svallningar. Detta varje gång Liv Jensen visade sig på kontoret för Nordiskt Samarbete mot Trafficking, där Vicky var chef. – Här är bilderna från igår kväll när kvinnan hittades, sa Liv och log retsamt sött till sin, som hon ansåg, sexsvultna lesbiska chef. – Tack, tack, stammade Vicky och råkade röra kollegans hand, vilket fick det att pirra på ett icke lämpligt ställe under arbetstid. – Hon hoppade ner från tornet. Men en man som jagade henne är också död, sa Liv och drog sakta handen Vicky rört vid över sina smala läppar. Han föll ihop halvvägs upp för den höga trappan. Knivhuggen i halsen. Pulsådern. – Vi åker dit, ta på dig en jacka och hämta bilen så kommer jag ner. – Men kollegorna från mord är redan där. – Spelar ingen roll det här var en hora, så det hamnar på vårt bord också. Vet du vem som håller i undersökningarna? – Tja det är han som tog över efter din vän Hilmersson. – Nej, menar du? – Ledsen men han är chef där nu. – Helvete, jag hatar den sliskiga jäveln. Men ok vi får åka ändå, jag måste se. – Ok ska jag ringa och meddela att vi kommer? – Nä, jag ska sparka ihjäl Ronny om han äcklar sig, kom nu. Kvinnorna åkte i sin civila bil mot Majorna och det nu stängda Sjöfartsmuseet. Avspärrningarna var dragna långt upp i parken som vette mot Karl Johansgatan. Vicky viftade till sig en konstapel och visade sin legitimation, medans Liv förhörde sig med några äldre gubbar som satt på en bänk och halsade folköl. Gubbarna hade ropat högt att de var vittnen och fått hennes intresse. Mycket riktigt påstod de sig ha sett nästan allt och hört ännu mera sanningar om mordet. De berättade nu med långa jargonger om allt de upplevt, från barnsben till vad som skulle hända om hundra år. Sen var det en ännu längre utläggning om vad poliserna borde göra för att få fast mördaren och alla andra som någonsin gjort något oansvarigt. I själva verket hade de rumlat ut från en kinakrog i närheten en kvart tidigare och letade nu efter vägen hem. Så Liv snäste av dem och gick med bestämda steg därifrån. Hon började istället prata med några andra nyfikna som stod längre ner på gatan. Vicky hade under tiden letat reda på Ronny och efter sedvanligt ovett från honom, äntligen fått reda på vad man visste. Kvinnan med mannen efter hade rusat in i tornet kvällen innan, vid stängningsdags. Vakten, som var en skranglig varelse i sjuttioårsåldern, höll på att låsa när han blev knuffad av kvinnan. Han trillade ner i asfalten och slog höften ur led. Kvinnan hade sprungit upp i tornet och skrikit högt på balustraden, samtidigt som mannen som jagade henne rusade efter upp för trappan. Stora blodpölar på marken och trappan avslöjade att han hade blött mer än ymnigt och när kvinnan, antagligen av rädsla, hoppat från tornet var det egentligen helt i onödan. Mannen föll ihop mitt i trappan och dog antagligen någon sekund efteråt. Kvinnans kropp var efter fallet på 49 meter rejält misshandlad. Men att hon anlänt från Afrika som en av alla de sexarbetare som tvingas hit var helt klart. Polisens register hade gåtts igenom och av en tatuering runt ankeln kunde man fastställa att organiserad verksamhet låg bakom. Tatueringen betydde att hon var en ägodel eller kanske mer exakt, en slav. Någon som skulle användas till hon var utsliten och förbrukad. Sen väntade döden. Avlivning av de horor som inte längre kunde tjäna in tillräckligt med pengar, var sen ett tag tillbaka kutym. Organisationen statuerade på så sätt en varning. På brutalast möjliga sätt, så att de yngre ersättarna förstod allvaret i vad som hände om de försökte undkomma eller vägrade utföra sitt jobb på ett tillfredsställande sätt. Men nu hade även en man dött. Antagligen en av de bödlar som användes för att sätta skräck i flickorna. De bägge kropparna hade fraktats iväg för undersökning kvällen innan. Efter att teknikerna nu avslutat sitt arbete, skulle man tillåta en saneringsfirma att skölja rent och så skulle avspärrningarna hävas. Vicky tog en runda i parken och trippade upp i tornet för att försöka få en aning om vad som hänt. Att två stycken dött var tragiskt nog varken upprinnelse eller avslut på något morden. Det var bara en händelse av en lång rad där svarta kvinnor blivit styckade eller brända till döds. Man kunde räkna med att slakten skulle fortsätta.

Henrietta steal a bag! But what does it contain. Henrietta sees a man crushed to death and take a bag she can't open. The content appears sinister and is wanted by several organizations. A murderous hunt takes off and madness spreads in Gothenburg. Commissioner Hilmersson and Inspector Svensson desperately try to counteract the horror, which takes them further to Växjö and Tampere, in search of a brutal clan and their deadly poison.

Visst kunde man känna svaveloset ifrån Kvibergs kyrkogård denna afton när spårvagnen rullade iväg från Kortedala torg. Eller så kunde man inte det. Men röken från nya krematoriet fick i alla fall folk att hålla händer eller halsdukar framför trynet denna kalla novembereftermiddag. Det skulle egentligen inte ryka alls och definitivt skulle det miljövänliga sättet att ta farväl, av de stackare som fått en blöt och regnig dag som idag att brännas upp i sina snyggaste paltor, inte ryka alls. Men nyförvärvet av en skakig före detta student som haft på sig en ryggsäck på spårvagnen, gud förbjude, och därav näst intill förlorat förståndet, hade fått oönskade konsekvenser. Den unge mannen hade under lång tid i arresten på Skånegatan, där han vistats av någon outgrundlig anledning, lagt sig till med ovanan att rista in streck i väggen för att hålla koll på antalet dagar. Ett sträck var dag och den femte dagen ett snedstreck över de fyra andra. Men att rista i väggen ovanför britsen, där han låg och väntade på beslut av rättsväsendets långsamt malande kvarn, hade inte alls varit av den magnitud som det nervösa ristandet på manöverbordets pekskärm i krematoriet, skulle visa sig vara. Alla miljoner som investerats, i kliniskt ren miljö där alla otrevligheter vid likbränning var något som rensades bort och man inte kunde se röken utav, var nu som bortblåsta. Inga filter filtrerade och samtidigt som den forne studenten anslöt sig till de arbetslösa, via en kraftig spark i röva av föreståndaren för krematoriet, Satte sig Henrietta Ljung hostande på vagnen, som skulle föra henne ut på vidderna ifrån nordens största hamn. Efter att ha bytt till expressbuss vid Östra Hamngatan skakade Henrietta vidare över Hisingsbron. I förhoppning att hinna med buss 32 vid Eketrägatan, som skulle ta henne sista biten ner till det gigantiska industriområdet där hamnen med hennes båt låg. Men just den här morgonen så avvek inte västtrafiks bussar från det trista mönster som alltid tycks råda bot på folks förhoppningar om att komma i tid. Dagen till ära gick inte dörrarna att öppna när bussen stolt svängt in vid en hållplats på Gropegårdsgatan. Folk stod och slet sitt hår inne i bussen medans dom tittade ut emot sina arbetsplatser på Volvo Penta och Volvo Lastvagnar. Samtidigt som chauffören förklarade på bruten somaliska att ”inte dörr funka, laga kommer snart”. Att förbanna de nya digitala inloggningssystemet på kontoret, kanske man inte gjorde, men det dagliga löneavdraget gjorde onekligen sitt för att folks frisyrer blev allt annat än välartade. Efter att ha svettats i 8 minuter utan att någon av de utarbetade fixargubbarna från serviceavdelningen anlänt, tog vansinnet överhand. En stackare som jobbade på Penta med administrering av bultinköpsavdelningen, började sparka vilt på ena dörren. Att överhuvudtaget göra något som inte följer reglementet i Sverige anses ju vara näst intill brottsligt och flera av passagerarna höll sig om huvudet och ojade sig för vad som nu skulle hända. Men mannen som sparkade var aningen för stark och dörren gick upp någon centimeter. Svenskar är ju dessutom utomordentliga på att göra som alla andra, Så sparkandet spred sig och centimeter för centimeter öppnades dörren. Precis när förste tillräckligt smala passagerare trängde sig ut ur bussen, kom chauffören ihåg att det fans en nödknapp som kunde öppna dörrarna och vred på den. Tandläkarna i trakten fick lite extra arbete samma eftermiddag när det strömmade in folk som handlöst trillat ur bussen. Men efter en stund kunde en försenad Henrietta Ljung, som gjort ett misslyckat försök att promenera ikapp sin buss, hoppa in i en taxi som stod och hängde vid ett kebabgatukök vid Eketrägatan. Sju minuter och 600:– kronor senare stegade hon in på hamnkontoret, för att få lite information om sin båt.

Det brann i en lokal som tillhörde frikyrkoförsamlingen i Viserum. Själva kyrkosalen klarade sig, men en samlingslokal bredvid blev helt förstörd. Detta var den sjunde branden i religiösa byggnader som drabbat Småland den senaste tiden. Det hade börjat med Svenska Alliansmissionens kyrka i Värnamo den sjunde Augusti och den, så som de följande, konstaterades vara anlagd. Mordbrand skrek nyheterna med stora bokstäver. Vilket också var den korrekta brottsrubriceringen av bränderna, som nu utreddes av Kommissarie Peter Krantz och Polisinspektör Pierre Valfridsson. Båda hade delegerats ut på fältet ifrån polisen i Växjö och hade det övergripande ansvaret. Krantz stod och tittade på en svartbränd brädbit som han höll i handen och svor tyst för sig själv över att behöva utreda något som han redan visste svaret på. – Den jävla idioten, vi skulle slagit ihjäl honom reda då, sa han och tittade menande på sin kollega som nickade lätt. – Jag vet, jag vet, svarade Valfridsson surt. Men va fan vi har ju inget, inte ett skit och du vet ju för fan att.. Längre hann han inte innan Krantz röt; – Ja, ja, ja, jag vet, fan också vi skulle slagit ihjäl den fan. Helvete, avslutade han och började röra sig bort från den nerbrända byggnaden. Krantz sparkade på några brädor och kastade den han hade i handen över huvudet så att den nästan träffade en av teknikerna som stod nedböjd och grävde i en soptunna vid husgaveln. Han stegade ut på den avspärrade gatan och skakade argt på huvudet medans han muttrade ilskna kommentarer om vad han borde ha gjort. Hans utbrott var riktade mot en äldre man dom haft i förvar, misstänkt för mord. Mord på en man från Göteborg, som blivit halshuggen på ett hotell strax utanför Växjö. Mannen hade flera gånger varit föremål för utredningar men hela tiden sluppit undan. Senaste gången var han kanske oskyldig, antagligen var det en pundare vid namn Jaros Dervan som var den skyldige även om dom inte lyckades bevisa det. Men Krantz kände ett starkt behov av att sätta dit den äldre mannen. Inte så mycket för att han brydde sig om att finna den skyldige, utan allra mest för att han känt sig förnedrad av att den gamle inte gick att knäcka. Det och att han, varje gång dom mötts, föraktfullt skrattat åt hans försök att få honom att erkänna. Alla bevis hade visat sig oanvändbara och gubben, som enligt honom, enbart var en lismande figur och en genomrutten brottsling. Skulle in på minst livstid, flera gånger om. Att mannen nu var misstänkt för mordbrand på flera olika byggnader i Småland, berodde på mannens syster som ringt in ”anonymt” till Krantz. Hon hade berättat hur hennes bror först slagit ut hennes framtänder och sen försökt köra över hennes katt. Samtidigt som han skrikigt att han skulle bränna ner hennes förbannade kyrka. Krantz hade tagit det hela ordagrant och åkt ut för att hälsa på gubben. Besöket hade bara gjort honom ännu mer förbannad, i synnerhet då gubben bara hånflinat och bett honom dra åt helvete. Kollega Valfridsson var inte helt överens med sin chef om vem som var den skyldige och skulle hellre än att rota i den gamles sophögar och speja utanför hans stuga, vilja utöka sökandet lite mer. Kolla upp andra förslag från allmänheten, för att komma framåt i utredningen. Men för husfridens skull höll han det lite privat och hoppades att allt skulle lösa sig av sig själv så småningom. Kanske lyckades pyromanen bränna sig inne eller så blev han religiös och ångerfull och angav sig själv eller så.. nja nåt kunde ju hända som gjorde att dom fick fatt i den dåren. Däremot var han ganska säker på att Anton Ljung var i sin stuga vid flertalet av bränderna, även om Krantz inte ville höra på det örat, utan påstod att det var ”någon annan” som var där. Någon som jävlades bara för att ge gubben alibi. För att lugna nerverna en aning, innan dom åkte tillbaka till stationen, passade dom på att åka förbi en lägenhet i en förort. Dom hälsade på en kille som pissade ner sina byxor redan innan Krantz dragit sin elpistol. Killens nya flickvän fick gratis underhålla Valfridsson medans det blixtrade till framför grabbens ögon. Skriken från lägenheten fick grannarna att undra hur det kunde komma sig att den vanligtvis kvinnliga stämman, nu ersatts av en fullständigt panikslagen man. Hade hon äntligen lyckats ge tillbaka? Ingen var däremot intresserad av att blanda sig i eller ringa 112. I det här området fanns det ingen återvändo för den som la sig i andras affärer.

Efter sju år på Europas gator fick hon se en väninna från förr som låg styckad på en bakgata. Hon visste vem som var ansvarig och visste att när den stora mannen dök upp nästa gång, var det hennes tur. De ”gamla” skulle ersättas av de unga, knappt könsmogna barn, som sen några månader strömmade in till alla städer. Plötsligt var han bakom henne. Han tog tag i hennes nacke och drog runt henne mot sig. Hon satsade allt på ett kort och sparkade honom så hårt hon kunde mellan benen. Mannen fick något hatiskt i ögonen samtidigt som han vek sig framåt. Hon tog snabbt upp kniven han tappade på marken och högg honom i halsen flera gånger. Sen rusade hon iväg ner för gatan. Vid sjöfartsmuseet svängde hon av och rusade mot en ingång där det stod en man och krånglade med låset. Hon putte honom hårt i ryggen och rusade in i byggnaden. Genast innanför dörren var det en brant trappa som skruvade sig uppåt. Hon rusade upp för trapporna som ledde upp i tornet. Trappan upp till utsiktsplatsen var brant och det skulle strax stängas för dagen. Mannen som stått där nere ropade efter henne, men fick strax efter något hårt i huvudet och ramlade baklänges ut på gården. Den storväxta mannen som, hämtat sig efter sparken tog, med blodet sprutande ur halsen, trappstegen flera åt gången och närmade sig snabbt. Hon kom ut på plattformen och såg ut över hamnen. Vyn borde vara vacker, men hus och båtar flöt ihop och hon skakade av rädsla. Mannens fotsteg hördes allt närmare och hon tog tag i räcket. Han skulle inte få henne, hon skulle fly. Bara bort. Inte någon annanstans utan bara bort. Flickan föll och såg samtidigt som hon försökte få fram ljud som inte ville höras, hur marken kom närmare och närmare. Pulsen steg och hjärtat arbetade så snabbt att det sprängde i bröstet. Allt blev ett enda töcken av grönt och brunt och marken tycktes lösas upp i ett virrvarr av färger. Hon kände kylan av vinddraget och märkte hur huden knottrade sig. Inom sig hörde hon skriket hon inte fick ut och samtidigt som hon höll händerna framför sig i ett tafatt försök att dämpa den stenhårda landningen i betongen, visste hon att ljudet som hördes var hennes knän och ryggrad som våldsamt knäcktes vid nerslaget. Plötsligt stannade världen upp. Hon såg sin mors bröst när hon tryckte sin mun emot för att äta, hon såg sin första nalle, sina första kritor, hon gick med mamma i handen till skolan. Det var första dagen och magen kändes som om den ville hoppa runt av glädje och spänning. Sitt avgångsbetyg från lärarinnans svettiga hand och glädjen i hennes fars ögon när han såg hur duktig hon varit. Den jävla kusinen som knullat henne, den jävla mannen som tvingat ner henne på knä framför sin uppknäppta gylf, hennes döda mor, all gråt, skammen inför sin bedrövade far, kulan som dödade mannen hon hatade, straffet, slagen, våldet mot hennes kön, kniven, cigaretten, slagen, lukten av rummet där hon låg på rygg och tog emot, den smutsiga sängen där hon tvingades ner, om och om igen, toaletten med alla flugor och lukten av lik där hennes väninnor låg och ruttnade, kniven som skar henne, ilskan som hon tvingades svälja, mannen igen, han som slog, han som skar, sängen, en annan men lika äcklig, smärtan i underlivet smärtan överallt, alltid ont, all ondska, hatet som inte fick synas, allt hat, nertryckt, strypt, slagen, slag, smärta igen, smärta som blev mer och mer, en annan säng, tyngden av hans smutsiga kropp, nästa kropp och nästa, smärtan, äcklet, nästa plåga, ånger. Mamma rädda mig, nästa kropp, mamma var är du, nästa kropp, mamma, hjälp, nästa och nästa, aldrig mer, aldrig mer, bara falla och komma loss, äntligen falla, bara skrika, fri äntligen, äntligen fri. Äntligen, mamma, jag är fri.

Visst kunde man känna svaveloset ifrån Kvibergs kyrkogård denna afton när spårvagnen rullade iväg från Kortedala torg. Eller så kunde man inte det. Men röken från nya krematoriet fick i alla fall folk att hålla händer eller halsdukar framför trynet denna kalla novembereftermiddag. Det skulle egentligen inte ryka alls och definitivt skulle det miljövänliga sättet att ta farväl, av de stackare som fått en blöt och regnig dag som idag att brännas upp i sina snyggaste paltor, inte ryka alls. Men nyförvärvet av en skakig före detta student som haft på sig en ryggsäck på spårvagnen, gud förbjude, och därav näst intill förlorat förståndet, hade fått oönskade konsekvenser. Den unge mannen hade under lång tid i arresten på Skånegatan, där han vistats av någon outgrundlig anledning, lagt sig till med ovanan att rista in streck i väggen för att hålla koll på antalet dagar. Ett sträck var dag och den femte dagen ett snedstreck över de fyra andra. Men att rista i väggen ovanför britsen, där han låg och väntade på beslut av rättsväsendets långsamt malande kvarn, hade inte alls varit av den magnitud som det nervösa ristandet på manöverbordets pekskärm i krematoriet, skulle visa sig vara. Alla miljoner som investerats, i kliniskt ren miljö där alla otrevligheter vid likbränning var något som rensades bort och man inte kunde se röken utav, var nu som bortblåsta. Inga filter filtrerade och samtidigt som den forne studenten anslöt sig till de arbetslösa, via en kraftig spark i röva av föreståndaren för krematoriet, Satte sig Henrietta Ljung hostande på vagnen, som skulle föra henne ut på vidderna ifrån nordens största hamn. Efter att ha bytt till expressbuss vid Östra Hamngatan skakade Henrietta vidare över Hisingsbron. I förhoppning att hinna med buss 32 vid Eketrägatan, som skulle ta henne sista biten ner till det gigantiska industriområdet där hamnen med hennes båt låg. Men just den här morgonen så avvek inte västtrafiks bussar från det trista mönster som alltid tycks råda bot på folks förhoppningar om att komma i tid. Dagen till ära gick inte dörrarna att öppna när bussen stolt svängt in vid en hållplats på Gropegårdsgatan. Folk stod och slet sitt hår inne i bussen medans dom tittade ut emot sina arbetsplatser på Volvo Penta och Volvo Lastvagnar. Samtidigt som chauffören förklarade på bruten somaliska att ”inte dörr funka, laga kommer snart”. Att förbanna de nya digitala inloggningssystemet på kontoret, kanske man inte gjorde, men det dagliga löneavdraget gjorde onekligen sitt för att folks frisyrer blev allt annat än välartade. Efter att ha svettats i 8 minuter utan att någon av de utarbetade fixargubbarna från serviceavdelningen anlänt, tog vansinnet överhand. En stackare som jobbade på Penta med administrering av bultinköpsavdelningen, började sparka vilt på ena dörren. Att överhuvudtaget göra något som inte följer reglementet i Sverige anses ju vara näst intill brottsligt och flera av passagerarna höll sig om huvudet och ojade sig för vad som nu skulle hända. Men mannen som sparkade var aningen för stark och dörren gick upp någon centimeter. Svenskar är ju dessutom utomordentliga på att göra som alla andra, Så sparkandet spred sig och centimeter för centimeter öppnades dörren. Precis när förste tillräckligt smala passagerare trängde sig ut ur bussen, kom chauffören ihåg att det fans en nödknapp som kunde öppna dörrarna och vred på den. Tandläkarna i trakten fick lite extra arbete samma eftermiddag när det strömmade in folk som handlöst trillat ur bussen. Men efter en stund kunde en försenad Henrietta Ljung, som gjort ett misslyckat försök att promenera ikapp sin buss, hoppa in i en taxi som stod och hängde vid ett kebabgatukök vid Eketrägatan. Sju minuter och 600:– kronor senare stegade hon in på hamnkontoret, för att få lite information om sin båt.

Det brann i en lokal som tillhörde frikyrkoförsamlingen i Viserum. Själva kyrkosalen klarade sig, men en samlingslokal bredvid blev helt förstörd. Detta var den sjunde branden i religiösa byggnader som drabbat Småland den senaste tiden. Det hade börjat med Svenska Alliansmissionens kyrka i Värnamo den sjunde Augusti och den, så som de följande, konstaterades vara anlagd. Mordbrand skrek nyheterna med stora bokstäver. Vilket också var den korrekta brottsrubriceringen av bränderna, som nu utreddes av Kommissarie Peter Krantz och Polisinspektör Pierre Valfridsson. Båda hade delegerats ut på fältet ifrån polisen i Växjö och hade det övergripande ansvaret. Krantz stod och tittade på en svartbränd brädbit som han höll i handen och svor tyst för sig själv över att behöva utreda något som han redan visste svaret på. – Den jävla idioten, vi skulle slagit ihjäl honom reda då, sa han och tittade menande på sin kollega som nickade lätt. – Jag vet, jag vet, svarade Valfridsson surt. Men va fan vi har ju inget, inte ett skit och du vet ju för fan att.. Längre hann han inte innan Krantz röt; – Ja, ja, ja, jag vet, fan också vi skulle slagit ihjäl den fan. Helvete, avslutade han och började röra sig bort från den nerbrända byggnaden. Krantz sparkade på några brädor och kastade den han hade i handen över huvudet så att den nästan träffade en av teknikerna som stod nedböjd och grävde i en soptunna vid husgaveln. Han stegade ut på den avspärrade gatan och skakade argt på huvudet medans han muttrade ilskna kommentarer om vad han borde ha gjort. Hans utbrott var riktade mot en äldre man dom haft i förvar, misstänkt för mord. Mord på en man från Göteborg, som blivit halshuggen på ett hotell strax utanför Växjö. Mannen hade flera gånger varit föremål för utredningar men hela tiden sluppit undan. Senaste gången var han kanske oskyldig, antagligen var det en pundare vid namn Jaros Dervan som var den skyldige även om dom inte lyckades bevisa det. Men Krantz kände ett starkt behov av att sätta dit den äldre mannen. Inte så mycket för att han brydde sig om att finna den skyldige, utan allra mest för att han känt sig förnedrad av att den gamle inte gick att knäcka. Det och att han, varje gång dom mötts, föraktfullt skrattat åt hans försök att få honom att erkänna. Alla bevis hade visat sig oanvändbara och gubben, som enligt honom, enbart var en lismande figur och en genomrutten brottsling. Skulle in på minst livstid, flera gånger om. Att mannen nu var misstänkt för mordbrand på flera olika byggnader i Småland, berodde på mannens syster som ringt in ”anonymt” till Krantz. Hon hade berättat hur hennes bror först slagit ut hennes framtänder och sen försökt köra över hennes katt. Samtidigt som han skrikigt att han skulle bränna ner hennes förbannade kyrka. Krantz hade tagit det hela ordagrant och åkt ut för att hälsa på gubben. Besöket hade bara gjort honom ännu mer förbannad, i synnerhet då gubben bara hånflinat och bett honom dra åt helvete. Kollega Valfridsson var inte helt överens med sin chef om vem som var den skyldige och skulle hellre än att rota i den gamles sophögar och speja utanför hans stuga, vilja utöka sökandet lite mer. Kolla upp andra förslag från allmänheten, för att komma framåt i utredningen. Men för husfridens skull höll han det lite privat och hoppades att allt skulle lösa sig av sig själv så småningom. Kanske lyckades pyromanen bränna sig inne eller så blev han religiös och ångerfull och angav sig själv eller så.. nja nåt kunde ju hända som gjorde att dom fick fatt i den dåren. Däremot var han ganska säker på att Anton Ljung var i sin stuga vid flertalet av bränderna, även om Krantz inte ville höra på det örat, utan påstod att det var ”någon annan” som var där. Någon som jävlades bara för att ge gubben alibi. För att lugna nerverna en aning, innan dom åkte tillbaka till stationen, passade dom på att åka förbi en lägenhet i en förort. Dom hälsade på en kille som pissade ner sina byxor redan innan Krantz dragit sin elpistol. Killens nya flickvän fick gratis underhålla Valfridsson medans det blixtrade till framför grabbens ögon. Skriken från lägenheten fick grannarna att undra hur det kunde komma sig att den vanligtvis kvinnliga stämman, nu ersatts av en fullständigt panikslagen man. Hade hon äntligen lyckats ge tillbaka? Ingen var däremot intresserad av att blanda sig i eller ringa 112. I det här området fanns det ingen återvändo för den som la sig i andras affärer.

Efter sju år på Europas gator fick hon se en väninna från förr som låg styckad på en bakgata. Hon visste vem som var ansvarig och visste att när den stora mannen dök upp nästa gång, var det hennes tur. De ”gamla” skulle ersättas av de unga, knappt könsmogna barn, som sen några månader strömmade in till alla städer. Plötsligt var han bakom henne. Han tog tag i hennes nacke och drog runt henne mot sig. Hon satsade allt på ett kort och sparkade honom så hårt hon kunde mellan benen. Mannen fick något hatiskt i ögonen samtidigt som han vek sig framåt. Hon tog snabbt upp kniven han tappade på marken och högg honom i halsen flera gånger. Sen rusade hon iväg ner för gatan. Vid sjöfartsmuseet svängde hon av och rusade mot en ingång där det stod en man och krånglade med låset. Hon putte honom hårt i ryggen och rusade in i byggnaden. Genast innanför dörren var det en brant trappa som skruvade sig uppåt. Hon rusade upp för trapporna som ledde upp i tornet. Trappan upp till utsiktsplatsen var brant och det skulle strax stängas för dagen. Mannen som stått där nere ropade efter henne, men fick strax efter något hårt i huvudet och ramlade baklänges ut på gården. Den storväxta mannen som, hämtat sig efter sparken tog, med blodet sprutande ur halsen, trappstegen flera åt gången och närmade sig snabbt. Hon kom ut på plattformen och såg ut över hamnen. Vyn borde vara vacker, men hus och båtar flöt ihop och hon skakade av rädsla. Mannens fotsteg hördes allt närmare och hon tog tag i räcket. Han skulle inte få henne, hon skulle fly. Bara bort. Inte någon annanstans utan bara bort. Flickan föll och såg samtidigt som hon försökte få fram ljud som inte ville höras, hur marken kom närmare och närmare. Pulsen steg och hjärtat arbetade så snabbt att det sprängde i bröstet. Allt blev ett enda töcken av grönt och brunt och marken tycktes lösas upp i ett virrvarr av färger. Hon kände kylan av vinddraget och märkte hur huden knottrade sig. Inom sig hörde hon skriket hon inte fick ut och samtidigt som hon höll händerna framför sig i ett tafatt försök att dämpa den stenhårda landningen i betongen, visste hon att ljudet som hördes var hennes knän och ryggrad som våldsamt knäcktes vid nerslaget. Plötsligt stannade världen upp. Hon såg sin mors bröst när hon tryckte sin mun emot för att äta, hon såg sin första nalle, sina första kritor, hon gick med mamma i handen till skolan. Det var första dagen och magen kändes som om den ville hoppa runt av glädje och spänning. Sitt avgångsbetyg från lärarinnans svettiga hand och glädjen i hennes fars ögon när han såg hur duktig hon varit. Den jävla kusinen som knullat henne, den jävla mannen som tvingat ner henne på knä framför sin uppknäppta gylf, hennes döda mor, all gråt, skammen inför sin bedrövade far, kulan som dödade mannen hon hatade, straffet, slagen, våldet mot hennes kön, kniven, cigaretten, slagen, lukten av rummet där hon låg på rygg och tog emot, den smutsiga sängen där hon tvingades ner, om och om igen, toaletten med alla flugor och lukten av lik där hennes väninnor låg och ruttnade, kniven som skar henne, ilskan som hon tvingades svälja, mannen igen, han som slog, han som skar, sängen, en annan men lika äcklig, smärtan i underlivet smärtan överallt, alltid ont, all ondska, hatet som inte fick synas, allt hat, nertryckt, strypt, slagen, slag, smärta igen, smärta som blev mer och mer, en annan säng, tyngden av hans smutsiga kropp, nästa kropp och nästa, smärtan, äcklet, nästa plåga, ånger. Mamma rädda mig, nästa kropp, mamma var är du, nästa kropp, mamma, hjälp, nästa och nästa, aldrig mer, aldrig mer, bara falla och komma loss, äntligen falla, bara skrika, fri äntligen, äntligen fri. Äntligen, mamma, jag är fri.