Visst kunde man känna svaveloset ifrån Kvibergs kyrkogård denna afton när spårvagnen rullade iväg från Kortedala torg. Eller så kunde man inte det. Men röken från nya krematoriet fick i alla fall folk att hålla händer eller halsdukar framför trynet denna kalla novembereftermiddag. Det skulle egentligen inte ryka alls och definitivt skulle det miljövänliga sättet att ta farväl, av de stackare som fått en blöt och regnig dag som idag att brännas upp i sina snyggaste paltor, inte ryka alls. Men nyförvärvet av en skakig före detta student som haft på sig en ryggsäck på spårvagnen, gud förbjude, och därav näst intill förlorat förståndet, hade fått oönskade konsekvenser. Den unge mannen hade under lång tid i arresten på Skånegatan, där han vistats av någon outgrundlig anledning, lagt sig till med ovanan att rista in streck i väggen för att hålla koll på antalet dagar. Ett sträck var dag och den femte dagen ett snedstreck över de fyra andra. Men att rista i väggen ovanför britsen, där han låg och väntade på beslut av rättsväsendets långsamt malande kvarn, hade inte alls varit av den magnitud som det nervösa ristandet på manöverbordets pekskärm i krematoriet, skulle visa sig vara. Alla miljoner som investerats, i kliniskt ren miljö där alla otrevligheter vid likbränning var något som rensades bort och man inte kunde se röken utav, var nu som bortblåsta. Inga filter filtrerade och samtidigt som den forne studenten anslöt sig till de arbetslösa, via en kraftig spark i röva av föreståndaren för krematoriet, Satte sig Henrietta Ljung hostande på vagnen, som skulle föra henne ut på vidderna ifrån nordens största hamn. Efter att ha bytt till expressbuss vid Östra Hamngatan skakade Henrietta vidare över Hisingsbron. I förhoppning att hinna med buss 32 vid Eketrägatan, som skulle ta henne sista biten ner till det gigantiska industriområdet där hamnen med hennes båt låg. Men just den här morgonen så avvek inte västtrafiks bussar från det trista mönster som alltid tycks råda bot på folks förhoppningar om att komma i tid. Dagen till ära gick inte dörrarna att öppna när bussen stolt svängt in vid en hållplats på Gropegårdsgatan. Folk stod och slet sitt hår inne i bussen medans dom tittade ut emot sina arbetsplatser på Volvo Penta och Volvo Lastvagnar. Samtidigt som chauffören förklarade på bruten somaliska att ”inte dörr funka, laga kommer snart”. Att förbanna de nya digitala inloggningssystemet på kontoret, kanske man inte gjorde, men det dagliga löneavdraget gjorde onekligen sitt för att folks frisyrer blev allt annat än välartade. Efter att ha svettats i 8 minuter utan att någon av de utarbetade fixargubbarna från serviceavdelningen anlänt, tog vansinnet överhand. En stackare som jobbade på Penta med administrering av bultinköpsavdelningen, började sparka vilt på ena dörren. Att överhuvudtaget göra något som inte följer reglementet i Sverige anses ju vara näst intill brottsligt och flera av passagerarna höll sig om huvudet och ojade sig för vad som nu skulle hända. Men mannen som sparkade var aningen för stark och dörren gick upp någon centimeter. Svenskar är ju dessutom utomordentliga på att göra som alla andra, Så sparkandet spred sig och centimeter för centimeter öppnades dörren. Precis när förste tillräckligt smala passagerare trängde sig ut ur bussen, kom chauffören ihåg att det fans en nödknapp som kunde öppna dörrarna och vred på den. Tandläkarna i trakten fick lite extra arbete samma eftermiddag när det strömmade in folk som handlöst trillat ur bussen. Men efter en stund kunde en försenad Henrietta Ljung, som gjort ett misslyckat försök att promenera ikapp sin buss, hoppa in i en taxi som stod och hängde vid ett kebabgatukök vid Eketrägatan. Sju minuter och 600:– kronor senare stegade hon in på hamnkontoret, för att få lite information om sin båt.
