Hur är det att fly från förtryck till det man tror är frihet? Hur ofta kunde inte vi ”svenskar” ställa oss den frågan, med tanke på hur många som sökt sig hit från förtryck i vår egen tid? Men, en som måste veta är så klart en som gjort den resan, eller hur!? Men, är det verkligen så enkelt? Mariana Ursu Däcker vet varför hon flydde, men också att det aldrig blir så som man tror när man bestämmer sig för att göra det – och att det aldrig går att förutse allt som väntar på vägen, kantad av händelser som präglas av uppbrottet från hembygd, nära och kära och vänner – och inte minst alla nya intryck och människor man möter. ”Aldrig kunde jag tro att jag hade romanen klar inom mig när jag började skissa på den, men nu tror jag att jag har burit på den under många år, som någonting som ville komma ut.” Så är det det där som är så svårt för dem som inte ryckts upp ur sin mylla att förstå. Hur skulle återvändandet flera år efter flykten, till en hembygd och ett land sargat av efterdyningarna i revolutionen 1989, bli? Mötet med huset, och dess minnen? … människorna som blev kvar? och de nya tiderna? Det här är inte en självbiografisk berättelse, men den har starka drag av författarens upplevelser, blandade med rent fiktiva händelser som stigit fram på vägen som resultat av de erfarenheter författaren haft. Historien förs framåt av ”Bosse” en svensk vän som starkt berörts av huvudpersonens fragmentariska berättelser. Och liksom ”Bosse” kommer du som läsare att starkt beröras av denna flykt från förtrycket i Ceausescus Rumänien och efterföljande strävan att anpassa sig till det nya landet. Är huvudpersonen rumänska, eller svenska? Eller både och? Eller ingetdera? Vet hon ens själv?
