Fredagen den 21 oktober 1859 ålades skarprättaren Lars Löfgren att slipa sin bila och infinna sig på Köpings Klint. Över tusen ölänningar hade samlats på öns högsta punkt för att se dubbelmördaren Frans Joel Lundström halshuggas. Höstvinden blåste stark, de gula löven virvlade omkring och prästen från Böda läste tröstens ord medan den dömde grät. Det blev den sista offentliga avrättningen på Öland. Galgbackens spår syns i terrängen än i dag, och länge därefter berättades det om folk som gick vilse däruppe i mörkret.

Sådana historier har Kurt Lundgren grävt fram ur arkiven.

Öländsk historia samlar fyrtiosju berättelser om livet på ön, från fornborgarna och alvarets ödebyar till krigsåret 1939. Om det finns ett gemensamt tema är det skogen, fattigdomen, feodalismen och förtrycket – hur överheten grep in i vanliga människors vardag och vad det kostade dem. Här finns hungersnöden 1670, den tunga tjänsteplikten under kungsgårdarna, böneskrifterna som ölänningar ställde till kungen och de 30 000 Ölandsstenar som forslades bort till Skoklosters slott.

Materialet är hämtat ur Ölands domböcker, länsstyrelsens handlingar i landsarkivet i Vadstena, lantmäteriets kartor, kyrkoböcker, allmogens riksdagsbesvär, lotsrapporter och gamla årgångar av Ölandsbladet.

Kapitlen kan läsas var för sig. Vi är med under den stränga vintern 1893, när Kalmarsund frös och en säl kravlade sig en mil upp på land vid Tryggestad – det sades att höll isen för en kråka att gå på, så bar den också för en ölänning. Vi står mitt i tumultet på Algutsrums marknad den 1 juli 1823, där länsman Uddenberg försöker stilla ett slagsmål och möts av fridstörarnas näsvisa bemötande. Vi hör om trollpackan Birgitta Lasse i Kastlösa, som 1550 dömdes sedan hon gått tre varv motsols kring kyrkan, och om ödebyn Dröstorp ute på Alvaret, där brunnsvippen ännu syns på långt håll och skvallrar om att här bodde folk.

Här finns också Ölands kvarnar — odalkvarnar, väderkvarnar och små skvaltekvarnar — förtecknade socken för socken i en specifikation från 1697, och vi rör oss från Böda i norr till Kastlösa i söder, förbi Borgholm, Runsten, Köpingsvik och Färjestaden.

Kurt Lundgren håller sig nära källorna. Rösterna ur arkiven återges oförvanskade, bara stavningen är moderniserad. Det är böndernas, prästernas och domarnas eget språk som talar – ett unikt titthål ner i det förgångna.

Fredagen den 21 oktober 1859 ålades skarprättaren Lars Löfgren att slipa sin bila och infinna sig på Köpings Klint. Över tusen ölänningar hade samlats på öns högsta punkt för att se dubbelmördaren Frans Joel Lundström halshuggas. Höstvinden blåste stark, de gula löven virvlade omkring och prästen från Böda läste tröstens ord medan den dömde grät. Det blev den sista offentliga avrättningen på Öland. Galgbackens spår syns i terrängen än i dag, och länge därefter berättades det om folk som gick vilse däruppe i mörkret.

Sådana historier har Kurt Lundgren grävt fram ur arkiven.

Öländsk historia samlar fyrtiosju berättelser om livet på ön, från fornborgarna och alvarets ödebyar till krigsåret 1939. Om det finns ett gemensamt tema är det skogen, fattigdomen, feodalismen och förtrycket – hur överheten grep in i vanliga människors vardag och vad det kostade dem. Här finns hungersnöden 1670, den tunga tjänsteplikten under kungsgårdarna, böneskrifterna som ölänningar ställde till kungen och de 30 000 Ölandsstenar som forslades bort till Skoklosters slott.

Materialet är hämtat ur Ölands domböcker, länsstyrelsens handlingar i landsarkivet i Vadstena, lantmäteriets kartor, kyrkoböcker, allmogens riksdagsbesvär, lotsrapporter och gamla årgångar av Ölandsbladet.

Kapitlen kan läsas var för sig. Vi är med under den stränga vintern 1893, när Kalmarsund frös och en säl kravlade sig en mil upp på land vid Tryggestad – det sades att höll isen för en kråka att gå på, så bar den också för en ölänning. Vi står mitt i tumultet på Algutsrums marknad den 1 juli 1823, där länsman Uddenberg försöker stilla ett slagsmål och möts av fridstörarnas näsvisa bemötande. Vi hör om trollpackan Birgitta Lasse i Kastlösa, som 1550 dömdes sedan hon gått tre varv motsols kring kyrkan, och om ödebyn Dröstorp ute på Alvaret, där brunnsvippen ännu syns på långt håll och skvallrar om att här bodde folk.

Här finns också Ölands kvarnar — odalkvarnar, väderkvarnar och små skvaltekvarnar — förtecknade socken för socken i en specifikation från 1697, och vi rör oss från Böda i norr till Kastlösa i söder, förbi Borgholm, Runsten, Köpingsvik och Färjestaden.

Kurt Lundgren håller sig nära källorna. Rösterna ur arkiven återges oförvanskade, bara stavningen är moderniserad. Det är böndernas, prästernas och domarnas eget språk som talar – ett unikt titthål ner i det förgångna.

Fredagen den 21 oktober 1859 ålades skarprättaren Lars Löfgren att slipa sin bila och infinna sig på Köpings Klint. Över tusen ölänningar hade samlats på öns högsta punkt för att se dubbelmördaren Frans Joel Lundström halshuggas. Höstvinden blåste stark, de gula löven virvlade omkring och prästen från Böda läste tröstens ord medan den dömde grät. Det blev den sista offentliga avrättningen på Öland. Galgbackens spår syns i terrängen än i dag, och länge därefter berättades det om folk som gick vilse däruppe i mörkret.

Sådana historier har Kurt Lundgren grävt fram ur arkiven.

Öländsk historia samlar fyrtiosju berättelser om livet på ön, från fornborgarna och alvarets ödebyar till krigsåret 1939. Om det finns ett gemensamt tema är det skogen, fattigdomen, feodalismen och förtrycket – hur överheten grep in i vanliga människors vardag och vad det kostade dem. Här finns hungersnöden 1670, den tunga tjänsteplikten under kungsgårdarna, böneskrifterna som ölänningar ställde till kungen och de 30 000 Ölandsstenar som forslades bort till Skoklosters slott.

Materialet är hämtat ur Ölands domböcker, länsstyrelsens handlingar i landsarkivet i Vadstena, lantmäteriets kartor, kyrkoböcker, allmogens riksdagsbesvär, lotsrapporter och gamla årgångar av Ölandsbladet.

Kapitlen kan läsas var för sig. Vi är med under den stränga vintern 1893, när Kalmarsund frös och en säl kravlade sig en mil upp på land vid Tryggestad – det sades att höll isen för en kråka att gå på, så bar den också för en ölänning. Vi står mitt i tumultet på Algutsrums marknad den 1 juli 1823, där länsman Uddenberg försöker stilla ett slagsmål och möts av fridstörarnas näsvisa bemötande. Vi hör om trollpackan Birgitta Lasse i Kastlösa, som 1550 dömdes sedan hon gått tre varv motsols kring kyrkan, och om ödebyn Dröstorp ute på Alvaret, där brunnsvippen ännu syns på långt håll och skvallrar om att här bodde folk.

Här finns också Ölands kvarnar — odalkvarnar, väderkvarnar och små skvaltekvarnar — förtecknade socken för socken i en specifikation från 1697, och vi rör oss från Böda i norr till Kastlösa i söder, förbi Borgholm, Runsten, Köpingsvik och Färjestaden.

Kurt Lundgren håller sig nära källorna. Rösterna ur arkiven återges oförvanskade, bara stavningen är moderniserad. Det är böndernas, prästernas och domarnas eget språk som talar – ett unikt titthål ner i det förgångna.