Lingstad Bok & Bild – förlag

Fredagen den 21 oktober 1859 ålades skarprättaren Lars Löfgren att slipa sin bila och infinna sig på Köpings Klint. Över tusen ölänningar hade samlats på öns högsta punkt för att se dubbelmördaren Frans Joel Lundström halshuggas. Höstvinden blåste stark, de gula löven virvlade omkring och prästen från Böda läste tröstens ord medan den dömde grät. Det blev den sista offentliga avrättningen på Öland. Galgbackens spår syns i terrängen än i dag, och länge därefter berättades det om folk som gick vilse däruppe i mörkret.

Sådana historier har Kurt Lundgren grävt fram ur arkiven.

Öländsk historia samlar fyrtiosju berättelser om livet på ön, från fornborgarna och alvarets ödebyar till krigsåret 1939. Om det finns ett gemensamt tema är det skogen, fattigdomen, feodalismen och förtrycket – hur överheten grep in i vanliga människors vardag och vad det kostade dem. Här finns hungersnöden 1670, den tunga tjänsteplikten under kungsgårdarna, böneskrifterna som ölänningar ställde till kungen och de 30 000 Ölandsstenar som forslades bort till Skoklosters slott.

Materialet är hämtat ur Ölands domböcker, länsstyrelsens handlingar i landsarkivet i Vadstena, lantmäteriets kartor, kyrkoböcker, allmogens riksdagsbesvär, lotsrapporter och gamla årgångar av Ölandsbladet.

Kapitlen kan läsas var för sig. Vi är med under den stränga vintern 1893, när Kalmarsund frös och en säl kravlade sig en mil upp på land vid Tryggestad – det sades att höll isen för en kråka att gå på, så bar den också för en ölänning. Vi står mitt i tumultet på Algutsrums marknad den 1 juli 1823, där länsman Uddenberg försöker stilla ett slagsmål och möts av fridstörarnas näsvisa bemötande. Vi hör om trollpackan Birgitta Lasse i Kastlösa, som 1550 dömdes sedan hon gått tre varv motsols kring kyrkan, och om ödebyn Dröstorp ute på Alvaret, där brunnsvippen ännu syns på långt håll och skvallrar om att här bodde folk.

Här finns också Ölands kvarnar — odalkvarnar, väderkvarnar och små skvaltekvarnar — förtecknade socken för socken i en specifikation från 1697, och vi rör oss från Böda i norr till Kastlösa i söder, förbi Borgholm, Runsten, Köpingsvik och Färjestaden.Kurt Lundgren håller sig nära källorna. Rösterna ur arkiven återges oförvanskade, bara stavningen är moderniserad. Det är böndernas, prästernas och domarnas eget språk som talar – ett unikt titthål ner i det förgångna.

På 1919 års sista dag, när den veckolånga snöstormen äntligen bedarrat, gick fyrvaktaren K. R. Olin vid Segerstads fyr ut på isen för att skjuta sjöfågel. Efter tio minuters vandring stannade han tvärt: ur det blygrå, issörjiga vattnet stack två masttoppar upp. Där låg engelska flottans Catspaw, efterlyst som försvunnen av det brittiska amiralitetet – sista fartyget hem från en hemlig operation mot bolsjevikerna i Finska viken. I februari gav havet igen sina döda, och hundratals ölänningar samlades på Segerstads kyrkogård för att begrava den engelska besättningen.

Sådana historier har Kurt Lundgren grävt fram ur arkiven.

Ölands fyrar handlar om hur ett fyrväsende långsamt växte fram längs en kust som i århundraden varit en fartygskyrkogård: södra udden, norra uddens torn som lutade sig sextio centimeter i hård vind, Borgholm, Ispeudde och Kapelludden. Men mest handlar boken om det som fyrarna byggdes för att förhindra. Skepp efter skepp slogs sönder mot rev och drivande sandgrund, och för en fattig och skogfattig allmoge var vrakgodset en skänk från ovan.

Boken stannar inte vid ön. Kalmarsund var en av rikets stora farleder, och sjöfolket härifrån fanns överallt: Calmare Nyckel som satte de första svenska emigranterna i land på Delawares kust 1638, kalmarkaptenen Granlund som förlorar sitt skepp i en orkan på Mexikos kust 1872 och får en revolver för bröstet av beväpnade rebeller, artonårige Olof från Gärdslösa som ligger begravd på en ö i Bottenviken. Hur långt bort berättelserna än för oss löper tråden tillbaka till Öland och Kalmar.

Källorna är fyrdagböcker och lotsrapporter, sjöförklaringar och skeppsdagböcker inlämnade inför rätta, dykerikommissariens auktionsprotokoll, tullinspektörens strandningsrapporter i Borgholm, handlingar i landsarkivet i Vadstena och i Utrikesdepartementets arkiv samt gamla årgångar av Ölandsbladet.

Kapitlen kan läsas var för sig. Vi är med i Segerstads kyrka en söndag när någon viskar att det står ett virkeslastat fartyg på grund – bänkarna töms, och snart syns även prästen ila över sjömarkerna med fladdrande rockskört. Vi står i vinterkylan vid Kapelludden i januari 1760, där den strandade galeasen Hugo Edward ropas ut i bortåt trehundra utrop inför en stor skara ölänningar. Vi seglar förbi Blå Jungfrun med en fransk diplomat år 1634, som inte vet att man varken får uttala öns namn eller skryta om god vind. Och vi hör mästerlotsen Sigvard Sjöberg berätta om andra världskrigets nedtystade tyska transporter genom Kalmarsund, där tusentals soldater beordrades under däck när fartygen passerade Kalmar.

Kurt Lundgren håller sig nära källorna. Skepparnas och sjömännens egna ord återges oförvanskade, bara stavningen är moderniserad. Det är skeppsdagbokens knappa språk som talar, nedtecknat i en läckande kajuta timmarna innan allt gick förlorat – ett unikt titthål ner i det förgångna.

Tisdagen den 13 juni 1944, veckan efter landstigningen i Normandie, kom ett dån över Bäckebo socken i de småländska skogarna. Något exploderade högt uppe i luften, fönsterrutor krossades och en krater på fyra meter slogs upp i storskogen. Inom några dagar satt brittiska ingenjörer i skogen och plockade ihop drygt två ton skrot. Det var Hitlers hemliga vapen, V2-raketen, den första farkost byggd av människohand som nått överljudsfart — i bygden kallad Bäckebotorpeden. I utbyte mot raketens hemligheter fick Sverige del av den brittiska radarn – en uppgörelse som inte finns i något arkiv. ”Jamen, jisses, det var ju hemligt”, sade den dåvarande flygvapenchefen. ”Och det som är hemligt och viktigt finns aldrig i några papper.”

Sådana historier har Kurt Lundgren grävt fram ur arkiven. En del är nyskrivet, annat har tidigare stått i Kalmar Läns Tidning–Nybro Tidning och Ölandsbladet och förs här samman mellan bokpärmar. Upplägget förklarar han själv kort i förordet: ”Det finns ingen röd tråd, det är den röda tråden.”

Häxor, vargjakt och Hitlers V2-bomb samlar tjugotre fristående berättelser från Öland, Kalmar och det småländska skogslandet, från häxprocesserna och trolldomsrannsakningarna på 1600-talet till andra världskriget. Ändå återkommer samma saker: vidskepelsen, fattigdomen och överhetens grepp om vanligt folk – vad det kostade den som råkade i klorna på rätten, kriget eller vintern. Här finns nödåren när trettio hemman stod öde i Böda socken, den förfärliga vintern 1709 då snön gick över taken och en båtsman hittades ihjälfrusen i sin stuga under det instörtade taket, och Karl XI:s brev från 1692 som berövade ölänningarna deras bössor, eftersom hela landskapet var kungens jaktpark.

Materialet är hämtat ur ting- och rådstuguprotokoll, Kalmar stads dombok, hovrättens handlingar, sockenstämmoprotokoll, Böda kyrkobok, den läderbundna handlingssamlingen i Runstens kyrka, Krigsarkivets kartor, brittiska chiffertelegram från ambassaden i Stockholm till flygministeriet i Whitehall – och ur författarens egna intervjuer. Boken är illustrerad med fotografier och äldre kartor. Kapitlet om Bäckebobomben bygger på brittiska chiffertelegram och författarens samtal med Churchills tekniske underrättelsechef.

Kapitlen kan läsas var för sig. Vi är i Vimmerby rådstuga det förskräckliga häxåret 1676, där landshövdingen kommit farande hela vägen från Kalmar för att höra elvaåriga trollflickan Cillia berätta hur trollpackorna fyra gånger om året far till helvetet och betalar skatt – och peka ut en kvinna i staden som ”mjölkar som Faen gör”. Vi är i Föra by 1753, där femton utfattiga bönder tände vrideld mot boskapssjukan och dömdes till tio riksdaler var i böter för vidskepelse. Vi står i vintermörkret i Bäckebo på 1840-talet, när vargarna reste sig på bakbenen och tittade in genom fönstren och bet i låsvredet till hönshuset. Och vi dricker kaffe på östra Öland med Elis Höglund, 92 år, den siste överlevande ur sitt kompani i Waffen SS: ”Nu är jag inte nazist. Nu är jag historia.”

Kurt Lundgren håller sig nära källorna. Rösterna ur arkiven återges oförvanskade, bara stavningen är moderniserad. Det är böndernas, prästernas, domarnas och de gamlas eget språk som talar.