Tisdagen den 13 juni 1944, veckan efter landstigningen i Normandie, kom ett dån över Bäckebo socken i de småländska skogarna. Något exploderade högt uppe i luften, fönsterrutor krossades och en krater på fyra meter slogs upp i storskogen. Inom några dagar satt brittiska ingenjörer i skogen och plockade ihop drygt två ton skrot. Det var Hitlers hemliga vapen, V2-raketen, den första farkost byggd av människohand som nått överljudsfart — i bygden kallad Bäckebotorpeden. I utbyte mot raketens hemligheter fick Sverige del av den brittiska radarn – en uppgörelse som inte finns i något arkiv. ”Jamen, jisses, det var ju hemligt”, sade den dåvarande flygvapenchefen. ”Och det som är hemligt och viktigt finns aldrig i några papper.”

Sådana historier har Kurt Lundgren grävt fram ur arkiven. En del är nyskrivet, annat har tidigare stått i Kalmar Läns Tidning–Nybro Tidning och Ölandsbladet och förs här samman mellan bokpärmar. Upplägget förklarar han själv kort i förordet: ”Det finns ingen röd tråd, det är den röda tråden.”

Häxor, vargjakt och Hitlers V2-bomb samlar tjugotre fristående berättelser från Öland, Kalmar och det småländska skogslandet, från häxprocesserna och trolldomsrannsakningarna på 1600-talet till andra världskriget. Ändå återkommer samma saker: vidskepelsen, fattigdomen och överhetens grepp om vanligt folk – vad det kostade den som råkade i klorna på rätten, kriget eller vintern. Här finns nödåren när trettio hemman stod öde i Böda socken, den förfärliga vintern 1709 då snön gick över taken och en båtsman hittades ihjälfrusen i sin stuga under det instörtade taket, och Karl XI:s brev från 1692 som berövade ölänningarna deras bössor, eftersom hela landskapet var kungens jaktpark.

Materialet är hämtat ur ting- och rådstuguprotokoll, Kalmar stads dombok, hovrättens handlingar, sockenstämmoprotokoll, Böda kyrkobok, den läderbundna handlingssamlingen i Runstens kyrka, Krigsarkivets kartor, brittiska chiffertelegram från ambassaden i Stockholm till flygministeriet i Whitehall – och ur författarens egna intervjuer. Boken är illustrerad med fotografier och äldre kartor. Kapitlet om Bäckebobomben bygger på brittiska chiffertelegram och författarens samtal med Churchills tekniske underrättelsechef.

Kapitlen kan läsas var för sig. Vi är i Vimmerby rådstuga det förskräckliga häxåret 1676, där landshövdingen kommit farande hela vägen från Kalmar för att höra elvaåriga trollflickan Cillia berätta hur trollpackorna fyra gånger om året far till helvetet och betalar skatt – och peka ut en kvinna i staden som ”mjölkar som Faen gör”. Vi är i Föra by 1753, där femton utfattiga bönder tände vrideld mot boskapssjukan och dömdes till tio riksdaler var i böter för vidskepelse. Vi står i vintermörkret i Bäckebo på 1840-talet, när vargarna reste sig på bakbenen och tittade in genom fönstren och bet i låsvredet till hönshuset. Och vi dricker kaffe på östra Öland med Elis Höglund, 92 år, den siste överlevande ur sitt kompani i Waffen SS: ”Nu är jag inte nazist. Nu är jag historia.”

Kurt Lundgren håller sig nära källorna. Rösterna ur arkiven återges oförvanskade, bara stavningen är moderniserad. Det är böndernas, prästernas, domarnas och de gamlas eget språk som talar.

Tisdagen den 13 juni 1944, veckan efter landstigningen i Normandie, kom ett dån över Bäckebo socken i de småländska skogarna. Något exploderade högt uppe i luften, fönsterrutor krossades och en krater på fyra meter slogs upp i storskogen. Inom några dagar satt brittiska ingenjörer i skogen och plockade ihop drygt två ton skrot. Det var Hitlers hemliga vapen, V2-raketen, den första farkost byggd av människohand som nått överljudsfart — i bygden kallad Bäckebotorpeden. I utbyte mot raketens hemligheter fick Sverige del av den brittiska radarn – en uppgörelse som inte finns i något arkiv. ”Jamen, jisses, det var ju hemligt”, sade den dåvarande flygvapenchefen. ”Och det som är hemligt och viktigt finns aldrig i några papper.”

Sådana historier har Kurt Lundgren grävt fram ur arkiven. En del är nyskrivet, annat har tidigare stått i Kalmar Läns Tidning–Nybro Tidning och Ölandsbladet och förs här samman mellan bokpärmar. Upplägget förklarar han själv kort i förordet: ”Det finns ingen röd tråd, det är den röda tråden.”

Häxor, vargjakt och Hitlers V2-bomb samlar tjugotre fristående berättelser från Öland, Kalmar och det småländska skogslandet, från häxprocesserna och trolldomsrannsakningarna på 1600-talet till andra världskriget. Ändå återkommer samma saker: vidskepelsen, fattigdomen och överhetens grepp om vanligt folk – vad det kostade den som råkade i klorna på rätten, kriget eller vintern. Här finns nödåren när trettio hemman stod öde i Böda socken, den förfärliga vintern 1709 då snön gick över taken och en båtsman hittades ihjälfrusen i sin stuga under det instörtade taket, och Karl XI:s brev från 1692 som berövade ölänningarna deras bössor, eftersom hela landskapet var kungens jaktpark.

Materialet är hämtat ur ting- och rådstuguprotokoll, Kalmar stads dombok, hovrättens handlingar, sockenstämmoprotokoll, Böda kyrkobok, den läderbundna handlingssamlingen i Runstens kyrka, Krigsarkivets kartor, brittiska chiffertelegram från ambassaden i Stockholm till flygministeriet i Whitehall – och ur författarens egna intervjuer. Boken är illustrerad med fotografier och äldre kartor. Kapitlet om Bäckebobomben bygger på brittiska chiffertelegram och författarens samtal med Churchills tekniske underrättelsechef.

Kapitlen kan läsas var för sig. Vi är i Vimmerby rådstuga det förskräckliga häxåret 1676, där landshövdingen kommit farande hela vägen från Kalmar för att höra elvaåriga trollflickan Cillia berätta hur trollpackorna fyra gånger om året far till helvetet och betalar skatt – och peka ut en kvinna i staden som ”mjölkar som Faen gör”. Vi är i Föra by 1753, där femton utfattiga bönder tände vrideld mot boskapssjukan och dömdes till tio riksdaler var i böter för vidskepelse. Vi står i vintermörkret i Bäckebo på 1840-talet, när vargarna reste sig på bakbenen och tittade in genom fönstren och bet i låsvredet till hönshuset. Och vi dricker kaffe på östra Öland med Elis Höglund, 92 år, den siste överlevande ur sitt kompani i Waffen SS: ”Nu är jag inte nazist. Nu är jag historia.”

Kurt Lundgren håller sig nära källorna. Rösterna ur arkiven återges oförvanskade, bara stavningen är moderniserad. Det är böndernas, prästernas, domarnas och de gamlas eget språk som talar.

Tisdagen den 13 juni 1944, veckan efter landstigningen i Normandie, kom ett dån över Bäckebo socken i de småländska skogarna. Något exploderade högt uppe i luften, fönsterrutor krossades och en krater på fyra meter slogs upp i storskogen. Inom några dagar satt brittiska ingenjörer i skogen och plockade ihop drygt två ton skrot. Det var Hitlers hemliga vapen, V2-raketen, den första farkost byggd av människohand som nått överljudsfart — i bygden kallad Bäckebotorpeden. I utbyte mot raketens hemligheter fick Sverige del av den brittiska radarn – en uppgörelse som inte finns i något arkiv. ”Jamen, jisses, det var ju hemligt”, sade den dåvarande flygvapenchefen. ”Och det som är hemligt och viktigt finns aldrig i några papper.”

Sådana historier har Kurt Lundgren grävt fram ur arkiven. En del är nyskrivet, annat har tidigare stått i Kalmar Läns Tidning–Nybro Tidning och Ölandsbladet och förs här samman mellan bokpärmar. Upplägget förklarar han själv kort i förordet: ”Det finns ingen röd tråd, det är den röda tråden.”

Häxor, vargjakt och Hitlers V2-bomb samlar tjugotre fristående berättelser från Öland, Kalmar och det småländska skogslandet, från häxprocesserna och trolldomsrannsakningarna på 1600-talet till andra världskriget. Ändå återkommer samma saker: vidskepelsen, fattigdomen och överhetens grepp om vanligt folk – vad det kostade den som råkade i klorna på rätten, kriget eller vintern. Här finns nödåren när trettio hemman stod öde i Böda socken, den förfärliga vintern 1709 då snön gick över taken och en båtsman hittades ihjälfrusen i sin stuga under det instörtade taket, och Karl XI:s brev från 1692 som berövade ölänningarna deras bössor, eftersom hela landskapet var kungens jaktpark.

Materialet är hämtat ur ting- och rådstuguprotokoll, Kalmar stads dombok, hovrättens handlingar, sockenstämmoprotokoll, Böda kyrkobok, den läderbundna handlingssamlingen i Runstens kyrka, Krigsarkivets kartor, brittiska chiffertelegram från ambassaden i Stockholm till flygministeriet i Whitehall – och ur författarens egna intervjuer. Boken är illustrerad med fotografier och äldre kartor. Kapitlet om Bäckebobomben bygger på brittiska chiffertelegram och författarens samtal med Churchills tekniske underrättelsechef.

Kapitlen kan läsas var för sig. Vi är i Vimmerby rådstuga det förskräckliga häxåret 1676, där landshövdingen kommit farande hela vägen från Kalmar för att höra elvaåriga trollflickan Cillia berätta hur trollpackorna fyra gånger om året far till helvetet och betalar skatt – och peka ut en kvinna i staden som ”mjölkar som Faen gör”. Vi är i Föra by 1753, där femton utfattiga bönder tände vrideld mot boskapssjukan och dömdes till tio riksdaler var i böter för vidskepelse. Vi står i vintermörkret i Bäckebo på 1840-talet, när vargarna reste sig på bakbenen och tittade in genom fönstren och bet i låsvredet till hönshuset. Och vi dricker kaffe på östra Öland med Elis Höglund, 92 år, den siste överlevande ur sitt kompani i Waffen SS: ”Nu är jag inte nazist. Nu är jag historia.”

Kurt Lundgren håller sig nära källorna. Rösterna ur arkiven återges oförvanskade, bara stavningen är moderniserad. Det är böndernas, prästernas, domarnas och de gamlas eget språk som talar.