På 1919 års sista dag, när den veckolånga snöstormen äntligen bedarrat, gick fyrvaktaren K. R. Olin vid Segerstads fyr ut på isen för att skjuta sjöfågel. Efter tio minuters vandring stannade han tvärt: ur det blygrå, issörjiga vattnet stack två masttoppar upp. Där låg engelska flottans Catspaw, efterlyst som försvunnen av det brittiska amiralitetet – sista fartyget hem från en hemlig operation mot bolsjevikerna i Finska viken. I februari gav havet igen sina döda, och hundratals ölänningar samlades på Segerstads kyrkogård för att begrava den engelska besättningen.

Sådana historier har Kurt Lundgren grävt fram ur arkiven.

Ölands fyrar handlar om hur ett fyrväsende långsamt växte fram längs en kust som i århundraden varit en fartygskyrkogård: södra udden, norra uddens torn som lutade sig sextio centimeter i hård vind, Borgholm, Ispeudde och Kapelludden. Men mest handlar boken om det som fyrarna byggdes för att förhindra. Skepp efter skepp slogs sönder mot rev och drivande sandgrund, och för en fattig och skogfattig allmoge var vrakgodset en skänk från ovan.

Boken stannar inte vid ön. Kalmarsund var en av rikets stora farleder, och sjöfolket härifrån fanns överallt: Calmare Nyckel som satte de första svenska emigranterna i land på Delawares kust 1638, kalmarkaptenen Granlund som förlorar sitt skepp i en orkan på Mexikos kust 1872 och får en revolver för bröstet av beväpnade rebeller, artonårige Olof från Gärdslösa som ligger begravd på en ö i Bottenviken. Hur långt bort berättelserna än för oss löper tråden tillbaka till Öland och Kalmar.

Källorna är fyrdagböcker och lotsrapporter, sjöförklaringar och skeppsdagböcker inlämnade inför rätta, dykerikommissariens auktionsprotokoll, tullinspektörens strandningsrapporter i Borgholm, handlingar i landsarkivet i Vadstena och i Utrikesdepartementets arkiv samt gamla årgångar av Ölandsbladet.

Kapitlen kan läsas var för sig. Vi är med i Segerstads kyrka en söndag när någon viskar att det står ett virkeslastat fartyg på grund – bänkarna töms, och snart syns även prästen ila över sjömarkerna med fladdrande rockskört. Vi står i vinterkylan vid Kapelludden i januari 1760, där den strandade galeasen Hugo Edward ropas ut i bortåt trehundra utrop inför en stor skara ölänningar. Vi seglar förbi Blå Jungfrun med en fransk diplomat år 1634, som inte vet att man varken får uttala öns namn eller skryta om god vind. Och vi hör mästerlotsen Sigvard Sjöberg berätta om andra världskrigets nedtystade tyska transporter genom Kalmarsund, där tusentals soldater beordrades under däck när fartygen passerade Kalmar.

Kurt Lundgren håller sig nära källorna. Skepparnas och sjömännens egna ord återges oförvanskade, bara stavningen är moderniserad. Det är skeppsdagbokens knappa språk som talar, nedtecknat i en läckande kajuta timmarna innan allt gick förlorat – ett unikt titthål ner i det förgångna.

På 1919 års sista dag, när den veckolånga snöstormen äntligen bedarrat, gick fyrvaktaren K. R. Olin vid Segerstads fyr ut på isen för att skjuta sjöfågel. Efter tio minuters vandring stannade han tvärt: ur det blygrå, issörjiga vattnet stack två masttoppar upp. Där låg engelska flottans Catspaw, efterlyst som försvunnen av det brittiska amiralitetet – sista fartyget hem från en hemlig operation mot bolsjevikerna i Finska viken. I februari gav havet igen sina döda, och hundratals ölänningar samlades på Segerstads kyrkogård för att begrava den engelska besättningen.

Sådana historier har Kurt Lundgren grävt fram ur arkiven.

Ölands fyrar handlar om hur ett fyrväsende långsamt växte fram längs en kust som i århundraden varit en fartygskyrkogård: södra udden, norra uddens torn som lutade sig sextio centimeter i hård vind, Borgholm, Ispeudde och Kapelludden. Men mest handlar boken om det som fyrarna byggdes för att förhindra. Skepp efter skepp slogs sönder mot rev och drivande sandgrund, och för en fattig och skogfattig allmoge var vrakgodset en skänk från ovan.

Boken stannar inte vid ön. Kalmarsund var en av rikets stora farleder, och sjöfolket härifrån fanns överallt: Calmare Nyckel som satte de första svenska emigranterna i land på Delawares kust 1638, kalmarkaptenen Granlund som förlorar sitt skepp i en orkan på Mexikos kust 1872 och får en revolver för bröstet av beväpnade rebeller, artonårige Olof från Gärdslösa som ligger begravd på en ö i Bottenviken. Hur långt bort berättelserna än för oss löper tråden tillbaka till Öland och Kalmar.

Källorna är fyrdagböcker och lotsrapporter, sjöförklaringar och skeppsdagböcker inlämnade inför rätta, dykerikommissariens auktionsprotokoll, tullinspektörens strandningsrapporter i Borgholm, handlingar i landsarkivet i Vadstena och i Utrikesdepartementets arkiv samt gamla årgångar av Ölandsbladet.

Kapitlen kan läsas var för sig. Vi är med i Segerstads kyrka en söndag när någon viskar att det står ett virkeslastat fartyg på grund – bänkarna töms, och snart syns även prästen ila över sjömarkerna med fladdrande rockskört. Vi står i vinterkylan vid Kapelludden i januari 1760, där den strandade galeasen Hugo Edward ropas ut i bortåt trehundra utrop inför en stor skara ölänningar. Vi seglar förbi Blå Jungfrun med en fransk diplomat år 1634, som inte vet att man varken får uttala öns namn eller skryta om god vind. Och vi hör mästerlotsen Sigvard Sjöberg berätta om andra världskrigets nedtystade tyska transporter genom Kalmarsund, där tusentals soldater beordrades under däck när fartygen passerade Kalmar.

Kurt Lundgren håller sig nära källorna. Skepparnas och sjömännens egna ord återges oförvanskade, bara stavningen är moderniserad. Det är skeppsdagbokens knappa språk som talar, nedtecknat i en läckande kajuta timmarna innan allt gick förlorat – ett unikt titthål ner i det förgångna.

På 1919 års sista dag, när den veckolånga snöstormen äntligen bedarrat, gick fyrvaktaren K. R. Olin vid Segerstads fyr ut på isen för att skjuta sjöfågel. Efter tio minuters vandring stannade han tvärt: ur det blygrå, issörjiga vattnet stack två masttoppar upp. Där låg engelska flottans Catspaw, efterlyst som försvunnen av det brittiska amiralitetet – sista fartyget hem från en hemlig operation mot bolsjevikerna i Finska viken. I februari gav havet igen sina döda, och hundratals ölänningar samlades på Segerstads kyrkogård för att begrava den engelska besättningen.

Sådana historier har Kurt Lundgren grävt fram ur arkiven.

Ölands fyrar handlar om hur ett fyrväsende långsamt växte fram längs en kust som i århundraden varit en fartygskyrkogård: södra udden, norra uddens torn som lutade sig sextio centimeter i hård vind, Borgholm, Ispeudde och Kapelludden. Men mest handlar boken om det som fyrarna byggdes för att förhindra. Skepp efter skepp slogs sönder mot rev och drivande sandgrund, och för en fattig och skogfattig allmoge var vrakgodset en skänk från ovan.

Boken stannar inte vid ön. Kalmarsund var en av rikets stora farleder, och sjöfolket härifrån fanns överallt: Calmare Nyckel som satte de första svenska emigranterna i land på Delawares kust 1638, kalmarkaptenen Granlund som förlorar sitt skepp i en orkan på Mexikos kust 1872 och får en revolver för bröstet av beväpnade rebeller, artonårige Olof från Gärdslösa som ligger begravd på en ö i Bottenviken. Hur långt bort berättelserna än för oss löper tråden tillbaka till Öland och Kalmar.

Källorna är fyrdagböcker och lotsrapporter, sjöförklaringar och skeppsdagböcker inlämnade inför rätta, dykerikommissariens auktionsprotokoll, tullinspektörens strandningsrapporter i Borgholm, handlingar i landsarkivet i Vadstena och i Utrikesdepartementets arkiv samt gamla årgångar av Ölandsbladet.

Kapitlen kan läsas var för sig. Vi är med i Segerstads kyrka en söndag när någon viskar att det står ett virkeslastat fartyg på grund – bänkarna töms, och snart syns även prästen ila över sjömarkerna med fladdrande rockskört. Vi står i vinterkylan vid Kapelludden i januari 1760, där den strandade galeasen Hugo Edward ropas ut i bortåt trehundra utrop inför en stor skara ölänningar. Vi seglar förbi Blå Jungfrun med en fransk diplomat år 1634, som inte vet att man varken får uttala öns namn eller skryta om god vind. Och vi hör mästerlotsen Sigvard Sjöberg berätta om andra världskrigets nedtystade tyska transporter genom Kalmarsund, där tusentals soldater beordrades under däck när fartygen passerade Kalmar.

Kurt Lundgren håller sig nära källorna. Skepparnas och sjömännens egna ord återges oförvanskade, bara stavningen är moderniserad. Det är skeppsdagbokens knappa språk som talar, nedtecknat i en läckande kajuta timmarna innan allt gick förlorat – ett unikt titthål ner i det förgångna.