Den 21 mars 1666 fördes knekten Erengisle Carlsson ut på galgbacken vid Sandås för att halshuggas. Bödeln högg — men inte hårt nog. Karlen levde. Han kunde både äta och dricka. Bödelns hustru vårdade honom frisk igen, och eftersom Kalmar sedan länge saknade sotare fick den mirakulöst sege Erengisle jobbet. Resten av sitt liv gick han omkring i staden med halsen något på sned.

Sådana historier har Kurt Lundgren grävt fram ur arkiven.

De gick hungriga, nästan nakna och barfota handlar om hur den nya staden — Nova Kalmar — med sina bastioner och vallar byggdes på Kvarnholmen, och hur det gamla medeltida Kalmar revs. Tvångsuttagna soldater uppförde befästningsverken under nästan obeskrivliga förhållanden: de hade varken kläder eller skor, och de gick nästan alltid hungriga. Kalkstenen till bygget bröts på Öland och fraktades över Kalmarsund. Den 6 augusti 1659 lade arbetsfolket ner arbetet — den första strejken i Kalmars historia.

Det är det enkla folkets tunga levnadsvillkor som lyfts fram, med hjälp av tidigare outnyttjat källmaterial ur Riksarkivet, Krigsarkivet, Landsarkivet i Vadstena och Kalmar stads domböcker. Men det är också en bok om den seghet som borgarna i en liten stad kunde uppvisa under stormaktstiden: på femtio år rev de en stad, byggde en ny och uppförde dessutom en av norra Europas bäst bevarade barockkyrkor.

Boken är skriven i åttio korta kapitel som var och en kan läsas för sig. Vi möter den ständige rymlingen Tobaks-Jösse från Möckelhult, som ställdes inför krigsrätt på Kalmar slott 1670 efter sin sjunde rymning och förklarade att han nog ville behålla livet, men att han omöjligt kunde låta bli att rymma. Vi är med på slottet en pingstafton 1666 när två kommendanter blir osams om finnar och nylänningar och det hela nästan slutar i duell. Vi hör om informatorn som mötte djävulen vid Röda grind — busshållplatsen heter så än i dag — och om kägelspelet på Varvsholmen 1681 som fick dödlig utgång.

Kurt Lundgren håller sig nära källorna. Rösterna ur arkiven återges oförvanskade, bara stavningen är moderniserad. Det är 1600-talets eget språk som talar: omedelbart, salt och drastiskt. Ett unikt titthål ner i det förgångna.

Den 21 mars 1666 fördes knekten Erengisle Carlsson ut på galgbacken vid Sandås för att halshuggas. Bödeln högg — men inte hårt nog. Karlen levde. Han kunde både äta och dricka. Bödelns hustru vårdade honom frisk igen, och eftersom Kalmar sedan länge saknade sotare fick den mirakulöst sege Erengisle jobbet. Resten av sitt liv gick han omkring i staden med halsen något på sned.

Sådana historier har Kurt Lundgren grävt fram ur arkiven.

De gick hungriga, nästan nakna och barfota handlar om hur den nya staden — Nova Kalmar — med sina bastioner och vallar byggdes på Kvarnholmen, och hur det gamla medeltida Kalmar revs. Tvångsuttagna soldater uppförde befästningsverken under nästan obeskrivliga förhållanden: de hade varken kläder eller skor, och de gick nästan alltid hungriga. Kalkstenen till bygget bröts på Öland och fraktades över Kalmarsund. Den 6 augusti 1659 lade arbetsfolket ner arbetet — den första strejken i Kalmars historia.

Det är det enkla folkets tunga levnadsvillkor som lyfts fram, med hjälp av tidigare outnyttjat källmaterial ur Riksarkivet, Krigsarkivet, Landsarkivet i Vadstena och Kalmar stads domböcker. Men det är också en bok om den seghet som borgarna i en liten stad kunde uppvisa under stormaktstiden: på femtio år rev de en stad, byggde en ny och uppförde dessutom en av norra Europas bäst bevarade barockkyrkor.

Boken är skriven i åttio korta kapitel som var och en kan läsas för sig. Vi möter den ständige rymlingen Tobaks-Jösse från Möckelhult, som ställdes inför krigsrätt på Kalmar slott 1670 efter sin sjunde rymning och förklarade att han nog ville behålla livet, men att han omöjligt kunde låta bli att rymma. Vi är med på slottet en pingstafton 1666 när två kommendanter blir osams om finnar och nylänningar och det hela nästan slutar i duell. Vi hör om informatorn som mötte djävulen vid Röda grind — busshållplatsen heter så än i dag — och om kägelspelet på Varvsholmen 1681 som fick dödlig utgång.

Kurt Lundgren håller sig nära källorna. Rösterna ur arkiven återges oförvanskade, bara stavningen är moderniserad. Det är 1600-talets eget språk som talar: omedelbart, salt och drastiskt. Ett unikt titthål ner i det förgångna.

Den 21 mars 1666 fördes knekten Erengisle Carlsson ut på galgbacken vid Sandås för att halshuggas. Bödeln högg — men inte hårt nog. Karlen levde. Han kunde både äta och dricka. Bödelns hustru vårdade honom frisk igen, och eftersom Kalmar sedan länge saknade sotare fick den mirakulöst sege Erengisle jobbet. Resten av sitt liv gick han omkring i staden med halsen något på sned.

Sådana historier har Kurt Lundgren grävt fram ur arkiven.

De gick hungriga, nästan nakna och barfota handlar om hur den nya staden — Nova Kalmar — med sina bastioner och vallar byggdes på Kvarnholmen, och hur det gamla medeltida Kalmar revs. Tvångsuttagna soldater uppförde befästningsverken under nästan obeskrivliga förhållanden: de hade varken kläder eller skor, och de gick nästan alltid hungriga. Kalkstenen till bygget bröts på Öland och fraktades över Kalmarsund. Den 6 augusti 1659 lade arbetsfolket ner arbetet — den första strejken i Kalmars historia.

Det är det enkla folkets tunga levnadsvillkor som lyfts fram, med hjälp av tidigare outnyttjat källmaterial ur Riksarkivet, Krigsarkivet, Landsarkivet i Vadstena och Kalmar stads domböcker. Men det är också en bok om den seghet som borgarna i en liten stad kunde uppvisa under stormaktstiden: på femtio år rev de en stad, byggde en ny och uppförde dessutom en av norra Europas bäst bevarade barockkyrkor.

Boken är skriven i åttio korta kapitel som var och en kan läsas för sig. Vi möter den ständige rymlingen Tobaks-Jösse från Möckelhult, som ställdes inför krigsrätt på Kalmar slott 1670 efter sin sjunde rymning och förklarade att han nog ville behålla livet, men att han omöjligt kunde låta bli att rymma. Vi är med på slottet en pingstafton 1666 när två kommendanter blir osams om finnar och nylänningar och det hela nästan slutar i duell. Vi hör om informatorn som mötte djävulen vid Röda grind — busshållplatsen heter så än i dag — och om kägelspelet på Varvsholmen 1681 som fick dödlig utgång.

Kurt Lundgren håller sig nära källorna. Rösterna ur arkiven återges oförvanskade, bara stavningen är moderniserad. Det är 1600-talets eget språk som talar: omedelbart, salt och drastiskt. Ett unikt titthål ner i det förgångna.