She loves you, yeah, yeah, yeah förmedlar kärleken till musiken och är en karta in i författarens musiklandskap. Strands precisa beskrivningar av musikaliska verk, både ur ett lyssnar- och musikerperspektiv, gör mig oerhört nyfiken. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på sista låten ”A day in the life” på Beatlesplattan Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967) efter att ha läst om hur sången revolutionerade författarens musikaliska universum när skivan släpptes för 56 år sedan. Det slår mig att jag säkert hört låten förut, men aldrig lyssnat på den. Ove Strands bok har den effekten. Den får mig att lyssna. Och inte bara till musiken. Den är viktig, men det är berättelserna runt musiken som gör att boken öppnar sig och blir något betydligt mer än texter om musik. Med musiken som golv öppnar Strand valv efter valv av ett förunderligt rikt liv för läsarens ögon. Jag läser de självbiografiska historierna om och om igen. Peter Björkman, bibliotekarie och litteraturutvecklare, Strängnäs.

She loves you, yeah, yeah, yeah förmedlar kärleken till musiken och är en karta in i författarens musiklandskap. Strands precisa beskrivningar av musikaliska verk, både ur ett lyssnar- och musikerperspektiv, gör mig oerhört nyfiken. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på sista låten ”A day in the life” på Beatlesplattan Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967) efter att ha läst om hur sången revolutionerade författarens musikaliska universum när skivan släpptes för 56 år sedan. Det slår mig att jag säkert hört låten förut, men aldrig lyssnat på den. Ove Strands bok har den effekten. Den får mig att lyssna. Och inte bara till musiken. Den är viktig, men det är berättelserna runt musiken som gör att boken öppnar sig och blir något betydligt mer än texter om musik. Med musiken som golv öppnar Strand valv efter valv av ett förunderligt rikt liv för läsarens ögon. Jag läser de självbiografiska historierna om och om igen. Peter Björkman, bibliotekarie och litteraturutvecklare, Strängnäs.

She loves you, yeah, yeah, yeah förmedlar kärleken till musiken och är en karta in i författarens musiklandskap. Strands precisa beskrivningar av musikaliska verk, både ur ett lyssnar- och musikerperspektiv, gör mig oerhört nyfiken. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på sista låten ”A day in the life” på Beatlesplattan Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967) efter att ha läst om hur sången revolutionerade författarens musikaliska universum när skivan släpptes för 56 år sedan. Det slår mig att jag säkert hört låten förut, men aldrig lyssnat på den. Ove Strands bok har den effekten. Den får mig att lyssna. Och inte bara till musiken. Den är viktig, men det är berättelserna runt musiken som gör att boken öppnar sig och blir något betydligt mer än texter om musik. Med musiken som golv öppnar Strand valv efter valv av ett förunderligt rikt liv för läsarens ögon. Jag läser de självbiografiska historierna om och om igen. Peter Björkman, bibliotekarie och litteraturutvecklare, Strängnäs.