Helsingfors, nu. Härifrån utgår trådar till Österbotten, Seattle, Barcelona. Mest handlar det om mänskor som försöker finna sin väg. De har mist ungdomens stora drömmar och försöker hålla kvar livslusten och -riktningen i den tilltagande medelålderns cyniska motvind. Men när det gäller klarar de nästan aldrig av att våga språnget – de är för ironiska, för skamsna, för självmedvetna. En evighetsstuderande grundar The Jörn Donner Appreciation Society och låter besattheten av Donner ta över sitt liv, en pappa simmar med sin dotter i en sådan krapula att han inte kan annat än fortsätta dricka.Philip Teir skriver satiriskt, gestaltande, med humor och smärta. Det är hela tiden underhållande och nära livet i dess konkreta detaljer. Hans blick för allas vår löjlighet är skarp – därför blir glimtarna av ömhet så mycket starkare.Det var mera som om hon dansade för sig själv, och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag satte mig i sängen och tog av mig tröjan och tittade lite halvhjärtat på den där dansen, jag blev ärligt talat inte så kåt utan väntade mest på att hon skulle bli klar. Hon var helt inne i det.När hon kom fram till sängen och satte sig över mig kunde jag för första gången se att hon hade en tatuering på vänstra skuldran, det var nåt slags svart fågel, kanske en korp och jag såg hur den stirrade på mig, som om den verkligen såg mig, och jag var tvungen att vända bort huvudet.
