En skön återkomst till Mumindalen

Efter "Sent i November" gjorde Tove Jansson aldrig några fler romaner om Mumindalen. Men hon gjorde faktiskt två bilderböcker. Den här är den ena utav dem. Den Farliga Resan kom ut 1977 och skiljer sig i stilen från "Vad Hände Sen?" och "Vem Ska Trösta Knyttet" då illustrationerna här alla är i vattenfärg. Jag är personligen riktigt förtjust i boken. Bara som bilderbok har den hög kvalitet, med sin fantasi, sina underbara bilder, för Tove var en riktigt skicklig bildkonstnär, och härliga rim lyckas den vara både spännande och rolig på samma gång. Men det som gör mig som Muminfan så glad är meta-delen. Jag kanske läser in för mycket, men det faktum att romansviten var extra melankolisk i slutet gör att det här känns som en återkomst till den gamla gladare versionen av Mumindalen, vilket också skildras genom att det är ett nytt barn, Susanna, som tillsammans med Hemulen och Ynk från Trollvinter och Tofslan och Vifslan från Trollkarlens hatt, samt Sniff, som senast var med i Osynliga barnet, letar efter vägen tillbaka till Mumindalen. Detta gör att man kan se boken som ett statement att Mumindalen kommer alltid vara öppen och välkomnande för nya barn, och för gamla som vill tillbaka dit. Tove hade själv svårt att senare hitta tillbaka till "den lyckliga dalen" (det är bland annat det November handlar om), men här känns det som att hon bekräftar att dalen alltid är öppen för alla som vill dit. Hon återvände en gång till med ytterligare en bilderbok, Skurken i Muminhuset, men i övrigt tycker jag det här är en bra avslutning på Muminvärlden av dess skapare.

Morpheus