Hon var alltid mild. Vintersolen gjorde henne extra fin. Jag älskade att gå bredvid henne, hand i hand. Jag ville göra det hela tiden.
En mamma har insjuknat i Lewykroppsdemens. Som från ingenstans kan hon ringa sin dotter och be henne stiga av färjan, trots att de inte alls rest till Finland tillsammans. Fram sprakar en livshistoria i ögonblick och språkmelodier. De är lika mycket döttrar och mammor, flickor och kvinnor, och mellan dem pågår en kommunikation som växlar mellan intimitet och avstånd. En dotter blir en anhörig, en mamma blir ett bonusbarn, men dottern är också kvar i det som varit. Hon kastas ut i världen men är fortfarande livrädd. Anna Järvinens autofiktiva prosa är språkligt känslig, vild och vacker. En text att stanna kvar i.
