Visar resultat för..."års män Gunnar"

Min farmors kusin Kerstin Andersson kallades för ”Lill-Kicka” och kom från gården Ol-Lars i byn Bondarv i Järvsö socken. Jag känner till mycket lite om Lill-Kicka, men har ändå blivit berörd av hennes öde. Dessutom är jag fascinerad av hennes utseende och blick. Hon föddes den 3 mars 1886, som ett ”oäkta” barn som det står i kyrkböckerna. Hon var bara 6 år när hennes mamma Ingrid Andersdotter dog i lungsot den 26 maj 1892 vid 31 års ålder. Min pappas morfar och mormor, Per Persson och Kerstin f. Andersdotter, ”Ol-Lars farn” och ”Ol-Lars mora”, fick ta hand om henne. När Lill-Kicka knappt var sjutton år blir hon med barn. Hon födde en flicka den 8 november 1903, som hon döpte till Brita Ingeborg. Fadern är okänd. Vid 8 månaders ålder dör dock det lilla flickebarnet till följd av kikhosta. Några år senare, i september år 1909 blir Lill-Kicka åter med barn – denna gång med ”Petters Ante”. Något giftermål kom dock inte till stånd. Den 16 juni 1910 blir Lill-Kicka dålig varför de var efter doktorn åt henne. Åtta dagar senare den 24 juni, fick de ta hem doktorn igen. Den 26 tog man hem sköterskan och dagen därefter födde hon en pojke som var död. Ca 10 dagar efter födseln noterar Ol-Lars farn i sin dagbok att ”den 8 är Kerstin bra skjuk”. Sex dagar senare, torsdagen den 14 juli klockan 11.43, tar Lill-Kicka sitt sista andetag. Hon blev endast 24 år gammal. Enligt dödboken i Järvsö församling dog Lill-Kicka av lungsot. Begravningen äger rum i Järvsö kyrka den 20 juli 1910. Hon jordfästes i samma grav som sin lilla dotter Brita Ingeborg. I denna skrift har jag sammanställt allt vad jag kunnat finna om Lill-Kicka. Materialet består till stor del av bilder. Förhoppningen är att dessa bilder ska kunna ”tala” och levandegöra den sparsamma information som finns om henne. Ett sorgligt, men gripande levnadsöde har förts fram i ljuset, och en liten bit av Järvsö sockens historia har blivit dokumenterad./Författaren

Min pappas morfar Per Persson blev 1891 måg och bonde i min fädernegård Ol-Lars i byn Bondarv i Järvsö. Efter femton år som hemmansägare och familjefar medförde olika omständigheter att han kokade lite för mycket brännvin och kanske lite för ofta på gårdens fäbodvall i Harsen. Han fick nämligen problem med spriten. Han kommer lyckligen in på en av Sveriges första alkoholistanstalter, den i Eolshäll utanför Stockholm, och blir där kurerad på 3 månader. När han i juni 1909 kommer hem till gården igen börjar han att skriva dagbok – som en del av sitt “nya” liv. Han antecknar både vardagliga sysslor på gården och större händelser i bygden. Han redogör givetvis också för väderleksförhållandena, något som bönderna då liksom nu är mycket beroende av. Han slutar att skriva i dagboken under oktober månad 1918, precis när Spanska sjukan härjar som värst i gårdarna. Dagboken kom att bevaras tack vare många tomma sidor. Min faster Märta behövde den nämligen som anteckningsbok för sin skolkökskurs i Säljesta i slutet av 1920-talet. En bok med mat- och bakrecept kastar man inte i första taget. Min pappa fick den sedan av Märta på 1960-talet, och efter ytterligare 30 år fick jag den av honom. Men jag ville inte att den bara skulle ligga och ”samla damm” hos mig. I mars 1997 sammanställde jag ett första exemplar av ”Morfars dagbok”. Det överlämnades till min kusin Lotta Hansson som jag inte hade träffat närmare på många år, men som jag då hörde var svårt cancersjuk. Kraften att kontakta henne fick jag genom ”Morfars dagbok”, och vi träffades sedan regelbundet under hennes sista månader i livet. Det var fantastisk på många sätt. Inte visste jag då att mitt intresse för släktingarna och bygden i Järvsö skulle bli så ofantligt stort de efterföljande åren. Jag kände till en början bara till en enda bild av min pappas morfar. Men genom de många kontakterna och nya bekantskaperna som gjordes med ”Morfars dagbok” i handen dök det ena fotot upp efter det andra på mina gamla järvsösläktingar – också flera bilder av morfar Per Persson. Detta motiverade en nyutgåva av skriften sommaren 2001. Samtidigt hade jag då möjligheten att rätta till en del fel, men också dra nytta av utvecklingen på datorområdet för layout och reproduktion av dagboken i färg. I denna tredje utgåva har endast smärre revideringar gjorts. Att morfar Per nu ligger i “datan” skulle vara svårt att förklara för honom om man nu kunde åka tillbaka i tiden./Författaren

Natten den 15–16 december 1891 utsattes min fädernegård Ol-Lars i byn Bondarv, Järvsö, för en fräck inbrottsstöld. Saker till ett värde av över 1000 kr stals – ett ganska stort belopp om man betänker att 1000 kr då motsvarar betalning för lika lång arbetstid som 1 miljon kr idag mätt med löneindex för en manlig industriarbetare. Inbrottet kunde genomföras obemärkt då allt husfolk fortfarande var kvar i gårdens bodeland i Sörby. Hemmagården stod således helt tom på folk. Varken gjorda efterlysningar om stöldgodset i landets Polisunderrättelser eller utfästelse av hittelön åt den som kunde skaffa bindande bevis å stöldens förövare gav något resultat. Men några månader senare i början av maj 1891 får den blivande mågen i Ol-Lars, Per Persson, se en yngre man på samhället iförda ett par byxor som igenkändes vara hans. Mannen var 24 år, hette Per Trolin och kom från Norrsäljesta. Han häktas och rannsakas men inget mer än byxorna, en söndersprättad väst och ett blå-vitt täcke återfanns av stöldgodset. Länsmannen trodde att det stulna hade förts till någon av Järvsö grannsocknar för omarbetning. Men en del saker skulle möjligen än idag kunna identifieras genom märkningen som gjordes med gårdens s. k. bomärke. Var finns tjuvgodset idag? Här återges allt vad man vet om stölden, polisarbetet och tjuvarna. Ett litet stycke svensk kriminalhistoria har tagits fram ur gömmorna – ett ”cold case” – och en liten bit av Järvsö sockens historia har blivit dokumenterad och levandegjord/Författaren

Min pappas morfar Per Persson blev 1891 måg och bonde i vår fädernesgård Ol-Lars i byn Bondarv i Järvsö. Efter ca femton år som hemmansägare och familjefar medförde olika omständigheter att han kokade lite för mycket brännvin och kanske lite för ofta på gårdens fäbodvall i Harsen. Han fick nämligen problem med spriten. En bidragande orsak härtill kan ha varit att hans hustru Kerstin Andersdotter gick bort allt för tidigt. I början av året 1909 åker ”Ol-Lars farn” Per Persson till Stockholm för att söka bot på sina spritproblem. Han tror att det ska kunna ske genom några läkarbesök. Men där misstar han sig rejält. Han fortsätter ändå att dricka, men åker inte hem utan bor kvar på ett hotell. I mitten av mars upptäcker hans hotellvärdinna att han visar tecken på delirium. Hon skickar då bud efter Dr Berg på Eolshäll. Tydligen har hon läst eller hört talas om det bekanta räddningshemmet för alkoholister utanför huvudstaden, som startades upp av just denna doktor sex år tidigare. Hennes rådiga initiativ blir räddningen för Per Persson. Dr Berg föreslog honom att söka sig in på Eolshäll, vilket han också gjorde. Ett stort TACK hotellvärdinnan och Dr Berg för att ni räddade livet på min pappas morfar! Han blev kurerad på endast tre månader. Denna skrift handlar om Per Persson, Dr Berg och hur man för över 100 år sedan på Stockholms första hem för alkoholister i Eolshäll bar sig åt för att effektivt bota en hög andel av de intagna från alkoholmissbruket./Författaren

Karin Joensdotter föddes för ca 350 år sedan i gården Ol-Lars i byn Bondarv i Järvsö socken. På samma gård föddes också min far Anders Bergman. I februari 1677 blev Karin anklagad för att ha dödat sitt nyfödda barn. Detta fick jag veta av Gunnar Käller i Vallentuna, som forskat mycket i gamla tingsprotokoll från Järvsö. Vi träffades första gången i slutet av december 2001 då jag i samband med ett släktforskningsbesök i Järvsö åtog mig att vara ”kurir” för att återlämna ett Svea Engman fotografi till Gunnar från Per-Markus Pelle. Vid ett senare tillfälle visade jag Gunnar några av mina järvsöforskningsskrifter och han blev imponerad över sättet att presentera materialet. Jag å andra sidan blev imponerad över Gunnars gedigna arbete med gamla tingsprotokoll, i synnerhet hans förmåga att kunna tyda dessa för mig i det närmaste oläsliga protokoll. Så varför inte kombinera våra talanger och pröva att göra en liten skrift tillsammans, tänkte vi. Och så blev det. Denna skrift utgör resultatet av vårt samarbete, och den handlar just om Karin Joensdotter som blev misstänkt för att ha dödat sitt nyfödda barn. Gunnar har tolkat texten i tingsprotokollen och jag har ”moderniserat” gammalsvenskan till att göra den något mer läsvänlig. Bildmaterialet har jag stått för, och Gunnar har stått för efterforskningarna kring bl a Karins och hennes familjs vidare öden./Gunnar Bergman