Visar resultat för..."gångna tider"

"Den 26 september 1832 var en stor, en betydelsefull dag för det svenska folket, det var då som Göta Kanal öppnades i hela sin längd för segelfarten, och som århundradets tanke och dröm realiserades, i det att uti slussen vid Mem det första fartyget lopp in för att visa vägen från Östersjön till Kattegatt". Dessa rader skaldade en journalist på den tiden med anledning av Göta kanals färdigställande. Kanalen betraktades då som världens åttonde underverk, och tidigt utkom publikationer i form av reseberättelser och planschverk, som återgav de olika upplevelser av kanalen som författarna uppfattat den. Flera av de utländska kanalresenärerna nedtecknade sina intryck, och lät efteråt publicera dem i bokform på respektive språk i sina hemländer. Detta medförde att Göta Kanal, dess omgivningar och de vackra landskapen i Sverige fick en positiv bild i omvärlden. Böckerna är idag en veritabel guldgruva att gå igenom. Jag har i denna bok valt att ge reseberättelserna ganska stort utrymme, eftersom de förmedlar dåtidens intryck från vistelsen ombord. Allt ifrån synintryck från den passerande omgivningen under resan och små noteringar kring matsedeln, hytter, reflektioner kring medpassagerarna m.m. Kombinationen med tidsenliga illustrationer ur dåtidens planschverk ger förhoppningsvis läsaren en inblick hur det var att resa med dåtidens kanalfartyg genom några av våra vackra landskap i Sverige.

Stubbakärring, lusepäls, hönsedäka, bälghund, hästrumpa, kalvpanna, hasebindare, mjölpåse, köttmånglare och bönhåse är några färgstarka skällsord som hallänningarna kunde häva ur sig för ett par hundra år sedan. Hur användes orden och vad betydde de? I ett 40-tal berättelser får du möta män och kvinnor som vräkte ur sig otidigheter. Dessutom innehåller boken ett rikt mått kulturhistoria.

Flåbuse, biällkarl, merrefloer, tröglerska, skorvnacke, lortsugga, kåltäva, bomsa-ko är några färgstarka skällsord som hallänningarna använde sig av i gångna tider. Men vad betyder de märkliga orden och hur användes de? Varför säger en del #ta en rackare" när de ska ta en sup och varför blev en kvinna år 1649 förtvivlad när någon påstod att hon hade gått baklänges? I ett 50-tal berättelser möter vi män och kvinnor som i gångna tider vräkt ur sig otidigheter. Boken bjuder dessutom på ett rikt mått kulturhistoria.

Drägglapp, såhle, tallricksflickare, vägeböcka, dråsetjuv, tannebasta och flegel är några färgstarka skällsord som halläningarna kunde häva ur sig i gångna tider. Men vad betyder de märkliga orden, och hur användes de? Anklagelser kring okvädingsord var ett av de vanligaste tvistemålen förr, och därför finns många kraftuttryck bevarade i domstolsarkivens hyllor. Några av orden som vi stött på har varit mer eller mindre okända - även för språkvetare. Att kunna hjälpa till att berika vår kulturskatt genom att återupptäcka gamla ord, om än osympatiska, är alltid lika spännande. I ett 50-tal berättelser möter vi män och kvinnor som i gångna tider vräkt ur sig otidigheter. Boken bjuder dessutom på ett rikt mått kulturhistoria.

SKÅNE -Landet mot kontinenten- är en krönika fram till sekelskiftet 1900 om hur resandet gestaltade sig under flera hundra år, för de som ämnade sig till och från kontinenten. Att resa via Skåne var länge det enda tänkbara alternativet i och med landskapets geografiska läge. Helsingborg blev, genom sitt unika läge vid norra Öresund och det korta avståndet till Själland, tidigt en viktig genomfartsort till kontinenten. Ystad var fram till mitten av 1800-talet en betydande ort för Sveriges kontinentaltrafik i och med postjakterna och ångfartygen som senare kom att trafikera Stralsund. I samband med ökande resandevolymer kom kontinenttrafikens anslutningar att utökas. Flera andra skånska städer och små orter erhöll tidigt unika fartygsförbindelser med kontinenten. Redan under 1800-talet drogs riktlinjerna för Sveriges framtida kontinentalförbindelser till Tyskland upp. Förutom trafik till Danmark och Tyskland, har under olika perioder direkttrafik även förekommit till Finland, S:t Petersburg, Norge och England. En period under den stora emigrationen förekom även direkttrafik från Skåne till New York. In- och utländska resenärers återgivna publikationer om sina resor till och från Skåne, ger läsaren en god inblick i förhållande-na ombord på postjakter, färjemansbåtar och ångfartyg.

Luftseglingen i Sverige började med en obemannad ballongupp-stigning från Observatoriegården i Stockholm år 1784. Det var en s k Aerostatisk kula som användes och ombord fanns en katt, som för övrigt aldrig påträffades igen efter luftfärden. Tekniken utvecklades snabbt och 1806 återfanns i Stockholm fransmannen Etienne Robertson med uppstigningar för allmänheten. I början av 1800-talet förekom en del spektakulära ballonguppstigningar där luftseglaren tillsammans med djur fastspända under ballongen utförde luftsegling. I ett enstaka fall förekom även ett arrangerat slagsmål mellan två olika folkslag uppe i en gondol under ballongen. Den italienske luftseglaren Joseph Tardini utförde i början av 1850-talet ett flertal uppstigningar i Stockholm. Den senare berömde ingenjör S A Andrée medföljde vid flera tillfällen den norske luftseglaren Francesco Cetti, för att under själva ballong-färderna utföra vetenskapliga experiment. En mycket tragisk händelse inom ballongflygningarna var den blott 19-årige Victor Rollas olyckliga färd i juni 1890. Under sin luftfärd, med nedstigning med fallskärm, fastnade han i sin träring och medföljde ballongen ut i skärgården och drunknade. Det var en händelse som skakade hela landet och begravningskortegen i Stockholm följdes av tiotusentals åskådare, och kom att jämföras med en statsbegravning. Francesco Cetti, eller kapten Cetti som han kallade sig, var under 1890-talet den mest aktiva luftseglaren i landet. Han turnerade runt om i flera städer i Sverige med flera olika ballonger.