Visar resultat för..."Hövdingen"

Karl Magnus Ståhl vaknar mitt i natten med en gnagande oroskänsla i magen, en instinkt han känner igen sedan tidigare. Det är något som inte stämmer. Farhågorna besannas när hans nittonåriga dotter inte återvänder som planerat från sin resa i Sydamerika.

När myndigheterna sviker tar han saken i egna händer. Ensam och utan spår reser han till Peru för att leta på den plats där Jessica senast befann sig. Väl där dröjer det inte länge innan den mystiske professor Ward dyker upp med information som bara den som fört bort Jessica borde ha. Eller?

Professorn berättar om ett hemligt sällskap som kan hjälpa till i sökandet. I en kamp mot klockan beslutar sig Magnus för att ta emot erbjudandet, vilket leder honom in på en rad oförklarliga händelser och prövningar som kommer att förändra honom för alltid.

Söderhavshövdingen Tuiavii från ön Upolu gjorde i början av vårt sekel en resa i Europa. Efter hemkomsten skrev han ner sina tankar om vad han sett och upplevt hos den vite mannen, som han kallar "papalagi".Allt det som för oss är självklarheter betraktas av Tuiavii med undrande, oskuldsfulla och intelligenta ögon. För sina stamfränder berättar han om européernas märkliga bostäder, intresse för ting, dyrkan av pengar, brist på tid osv.Erich Scheurmann gav ut Tuiaviis tal på 1920-talet. Boken har nu fått en förnyad aktualitet med sina civilisationskritiska tankar.

Stora nordiska kriget var nu inne på sitt fjortonde år. Efter den ödesdigra svenska förlusten vid Poltava 1709 har den ryske tsaren, Peter den store, inriktat sig på att tilltvinga sig makten över Östersjön. Finland har ockuperats och ryssarna söker nu en gynnsam uppgörelse med svenskarna. En mindre galärflotta ges i uppdrag att rekognosera farlederna på den svenska sidan. På Holmön, mitt i Norra Kvarken, tillfångatas sju män. Dagen därpå – klockan sex lördag morgon den 18 september 1714 – går ryssarna in i Umeälven. För att undvika massaker flyr svenskarna. Femton timmar senare står Umeå i lågor. I och med det ryska tillslaget mot Holmön och brandskattningen av Umeå inleds en dramatisk period i Västerbottens historia. Mot bakgrund av Stora nordiska krigets många blodiga slag kan denna händelse, jämförelsevis, anses som marginell. Men för befolkningen och dess landshövding får den nog så allvarliga följder. Trots detta har händelserna blivit styvmoderligt uppmärksammade – märkligt nog även i den lokala historieskrivningen. Det var inget mindre än en katastrof som drabbat umeborna. Praktiskt taget inget fanns kvar av stadens byggnader: bostäder, ladugårdar, stallar, bodarna nere vid älven och andra förrådsbyggnader innanför tullstaketet. Även stadens skolbyggnad var lagd i aska. Umeborna och deras inhysta österbottniska flyktingar blev nu husvilla. Två saker fanns dock att glädjas åt: Det gamla residenset och stadskyrkan hade undgått eldens lågor. För landshövding Anders Erik Ramse innebar händelserna dessutom en rent personlig katastrof, då han blev beskylld för att utan motstånd ha övergett staden. Några menade att det varit klokt av honom att undvika konfrontation med den överlägsna fienden, medan andra föredrog att definiera flykten som ett utslag av ren och skär feghet. Men hur skulle Umeås knappt fyra hundra dåligt beväpnade försvarare ha stått sig mot ett par tusen välmotiverade ryska anfallare? Att svenskarna dessutom handlat i enlighet med kungens påbud om att ”spara manskapet”, var inget som hans belackare ville ta till sig. Genom att ha lämnat staden öppen för fienden förstördes visserligen materiella tillgångar till stora värden. Och några personer blev tyvärr tillfångatagna och i fångenskap förda österut. Men ingen människa hade kommit till fysisk skada. Ramse beskylldes för att ha agerat i samråd med fienden och ställdes senare inför rätta anklagad för ämbetsmissbruk. Han avsattes från sin tjänst, placerades i häkte och dömdes senare skyldig till overksamhet. Efter Karl XIIs död kunde den nya drottningen, Ulrika Eleonora, frige Ramse.