Visar resultat för..."Johansson Småland"

I Urshult kunde en fästman vid 1700-talets mitt i trolovningsgåvor ge en vackert arbetad psalmbok, en silverkedja, ett silverbälte eller lista, band eller borda att bära om livet, en silversked med krona och löv på skaftet, åtskilliga band att pryda håret med under trolovningstiden, ett par fint utsydda handskar och ett par tyska skor. I den här boken sätts den folkliga klädedräkten i södra Småland 1750-1850 i fokus. Här får samtida ögonvittnen berätta i ord och bild om folkliga kläder i vardag och fest."Ståten och nyttan" är en unik dokumentation av vårt textila kulturarv och hur landsbygdens folk klädde sig före 1850. Boken är illustrerad med ett rikt bildmaterial. Dräktrådet i Kronobergs län har under några år arbetat med en bok om det textila arvet, framförallt om kläder. Texterna berättar om hur man i södra Småland var klädd till vardag och fest och hur vi i dag kan inspireras av det textila kulturarvet. Boken belyser också lokal kvinnohistoria och traditioner knutna till kläders användning i olika sammanhang. Boken är illustrerad med många fotografier av unika plagg och samtida konstnärers avbildningar av dräktskicket. Huvuddelen av innehållet är skrivet av Dräktrådet i Kronobergs län. Gästskribenter är Håkan Liby, Upplandsmuseet, Berit Eldvik, tidigare intendent på Nordiska museet, Karl Johan Krantz, tidigare länsmuseichef på Smålands museum i Växjö, och Sofia Hedström, modeskribent i New York.

Ekopark Hornsö är en förnämlig vildmark, den finaste i södra Sverige. Den här boken syftar till att säga något om traktens natur, historia och minnen. Kanske kan mina resor i ekoparken under flera decennier tjäna som en utgångspunkt för andras resor och strövtåg genom denna underbara natur. Människor är alltid lokala. Gölarna i de trakter där de bor, sådana som Lillegöl och Rudgöl, är också lokala, liksom den som skriver detta. Vart man vänder sig i Småland och i världen bortom Småland så ser man bara lokala människor. För 40 år sedan bodde jag i Seattle på USA:s västra kust. Vad såg jag där, tror ni? Jo, bara local people. Så visst är de människor jag mött i Hornsö med omnejd, liksom undertecknad även universella! Liksom gölarna! Och vad ska jag säga om en vårkväll på bron över Alsterån när stjärnorna tänds? Där har jag lyssnat både till evigheten och till mer lokala ljud, sådana som en lokal motorsåg långt borta eller en lokal orrtupp, som bubblar från en lokal grantopp. Bron kallas Hyddebron. Det fanns en byggnad vid ena stranden där de bodde som byggde bron. En av dem blev förälskad i en kvinna i trakten. Hon hette Elin. De fick ett barn tillsammans, men Elins far reste upp till Medelpad och hämtade hem henne. Han hade utsett en ny man. Allt detta och mer därtill brukar jag tänka på när jag står där på bron. Kanske är rent av det lokala en förutsättning för det universella? När jag stått under stjärnorna har jag också tänkt att det är en lycka att få leva en tid som människa på jorden. Så högtidlig kan man bli när de lokala omständigheterna sammanfaller med de universella, och liksom smälter samman till en enda. Det här är en bok Ekopark Hornsö, om naturen och historien och människorna. Och om mina funderingar kring allt detta. Kort sagt kunde man säga att läsaren av denna bok träder in i det universum som finns i en provins i Småland. Om författaren: Anders Johansson, född 1947 i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf. Han har publicerat en lång rad böcker inom skilda genrer, däribland landskapsböcker, i synnerhet om Öland och Småland, böcker om katter och om vårt förhållande till djur. Anders Johansson utgav våren 2022 en omfångsrik volym samlade och valda dikter.

Novellsamling. Historier av varierande längd, som oftast i Småländsk landsbygdsmiljö. Politisk satir, humor, sagor och levnadsöden. Bertil är ett busfrö som lyckas stjäla Wienerbrödsmannens wienerbröd Ragnar. Skomakarson och fruntimmerstjusare med komplikationer. Långa-Johanna vill gärna gifta sig, men inte fullt ut. Hilding. En bondkanin av det nyfikna slaget. På årets jaktkalas är Björnen i sitt esse och generar hög som låg. Björnen är en burdus och ohyfsad stadsbo som inte har vett, eller ens förstånd nog att anpassa sig till landsbygdens regler. Katten Tyta är på sommartorp och råkar ut för en illasinnad grävling. Katten Tyta är tillbaka i stan och triumferar över den förnäme mästerkatten Hansson. Katten Tyta möter den låje hunden Roy. Katten Dokti räddar julen. Wigge lever ett bekymmerslöst liv som glassätande småglin. Snart blir han tonåring. Hulta-Magnus tummar på universitets regler och konfronteras av en bräkande get till student. Bussa-Verner. En hedersman till gammal ungkarl eller en filur som ruvar på hemligheter. Dvärgen är världsvan och har levt ett spännande och innehållsrikt liv. Det är en smal sak för honom att lura bondkaniner. En skärgårdspojke som bara är intresserad av att fiska ål. Vad ska det bli av en sådan, undrar föräldrar och omgivning. Familjens yngste son har flyttat till stan och är som förbytt. AMS kan konsten att marknadsföra en ALU-arbetare. Pastor Göran Persson får sina undersåtar att betala allt större tionde. Göran Persson har fått en resursslukande drake på halsen. Men ingen kan sköta den bättre än honom.

Blandade noveller: * När döden ropar ditt namn * Flugsnapparn * Huset vid Bellingthorp Mill * Bussa-Verner * Hos optikern * Kulinariske Olof * Mårten Knutsson * Folk som heter Gösta * Siaren

Noveller som utspelar sig i Västergötland och Småland. Företrädelsevis förr i tiden. Västgöta-Persson. Evangelium enligt Mauten. Kärlek på veranda. Ett lån gör ingen gulltônna. Botulf. Pacta sunt servanda. I Loshulta bank. Folk som jobbar på Måsen. Va kôster en storkaer? Hurusom Straka Norrland kom att bli Gud, far och gudfar. En rock i Velinga. En Mörnbäckare.

Betande kor är numera sällsynta i Småland, men ännu finns de röda stugorna, de näckrossmyckade gölarna med speglande moln. Det är nästan så att jag måste fråga mig om det är schablonen av landskapet jag tycker bäst om. Samtidigt inser jag att klichén är något dött, endast ett titthål mot historien: tomma rum där ljus läggs till ljus i lager omgivna av tystnad. Människorna har flyttat härifrån och utflyttningen pågår än. Romantiserar jag det förgångna och ser idyll i umbäranden, fattigdom, smuts, okunnighet och förtryck? Ja, min bild av den småländska landsbygden (åtminstone i denna bok; knappast i en skildring jag tidigare gjorde om torparna och deras liv) är utan tvekan nostalgisk, en Lönnebergaversion med hagar och betande kor. Här låtsas jag således att ämnet Småland är fritt från komplikationer. Som världen ser ut kan man kanske ha råd att unna sig en tillfällig harmoni och försoning i vetskap om livets flyktighet i ett liv där så mycket aldrig blir av. Dessutom är min känsla för naturen så stark att jag känner mig hemma i miljöer som den är på god väg att ta tillbaka. När jag rannsakar mitt medvetande förstår jag att jag har samlat bilder och intryck, vilka sammantaget gett mig en bild av Småland. Jag tror förresten att även de fattiga 1800-talsmänniskorna ibland fann glädje i sina liv. Min bild av Småland är naturligtvis en metafor för det verkliga landskapet. Jag kan lämpligen kalla den mitt Småland. Något annat Småland känner jag inte. Men genom alla år av småländska upplevelser löper, mer eller mindre berättigat, den föreställningen att Småland är en sinnebild av något lantligt och okorrumperat. Den bilden har sannolikt vuxit fram ur provinsens forna fattigdom. Linné var kanske den förste auktoriteten som på allvar lovprisade Småland. Han brukar beskrivas som den internationellt mest kända svensken och smålänningen. Hans blomma, linnean, är Smålands landskapsväxt. Astrid Lindgren och Vilhelm Moberg är två andra som utmejslat bilden av Småland. Albert Engström, fördomarnas karikatyrtecknare, psalmdiktaren Lina Sandell och hembygdens skald Pär Lagerkvist ska också nämnas, liksom Ingvar Kamprad och frihetshjälten Nils Dacke. Den senare har till sist vunnit Dackefejden och står nu som en symbol för uppror mot centralmakt och byråkrati. Men kanske är Linnéa Andrén den som mer än någon annan skapat bilden av Småland med sin ”nationalsång” där stugan lyser röd bak hängbjörkens slöja. Den bilden är nog den vackraste jag vet av Småland. Heja Linnéa! Det tycks mig som om jag långsamt genom åren kommit till mina platser i landskapet. Himlen är oändligt hög över Småland och där är alltid sommar, åtminstone när jag tänker tillbaka på mitt halvsekel i landskapet. Det var avgörande för den här bokens titel. Och långt tillbaka i ett förlorat fjärran står det jag aldrig haft och väntar. Det tror jag alldeles bestämt.

När julklappsutdelningen är klar lägger sig ett lugn över Lovisero. Hönan Agda spelar julklappsspel med mössen Tim och Timmy och Wilda lägger sitt nya muspussel. Prästtuppen Tore gal julevangeliet för de som orkar lyssna.

Wilja ligger på en filt med sin dagbok framför sig. Hon skriver:Julens färg är röd. När vi är tillsammans med de vi tycker om, blir våra hjärtan röda.

”Kattsystrarna Wilda och Wilja firar jul i Småland” är den tredje boken om kattsystrarna Wilda och Wilja och kattfarbrorn Grålle. Vi får följa med när kattsystrarna firar lucia, hugger julgran och när de är på det mysigaste julfirandet i hela Småland.

”It is tempting to look at the landscape around Högsby as a forgotten part of the country. People have left these forests, industries have waned and withered. But Nature is so strong, so dominant in these parts that there is little point in lamenting that people have had to give up and move on. In fact, we may be thankful that Nature here continues to reveal her mysteries to us. The forests around beautiful Lake Allgunnen tell stories of human limits – just as cities and suburban shopping centers are brash attempts to deny those limits. Here the modern visitor stands before a terra incognita, a landscape that in many respects is less familiar than the more remote mountains of Arctic Sweden. There is an attraction, a fascination in a landscape like this – and a potential. Evocative of our past, it represents a valuable resource for the future of Högsby as a community.” Anders Johansson