Visar resultat för..."Köttet"

Endast en kraft återstår som kan rädda världarna – en kraft mäktigare än ödet självt.  

Efter ett chockerande svek hamnar både Sera och den farligt förföriska härskaren över Skugglandet – mannen hon fallit huvudstupa för – i fångenskap hos gudarnas falske kung. Nu finns det bara en sak som kan befria Nyktos och hindra Skugglandets styrkor från att invadera Dalos och på så sätt starta ett krig mellan primalgudar.  

Men att övertyga Kolis blir ingen lätt uppgift – inte ens med en livstid av träning bakom sig. Hans mest betrodda bundsförvant hävdar envist att Sera inte är annat än en lögnerska, och Kolis oberäkneliga natur och förvridna hederskodex skakar henne i grunden. Ingenting hade kunnat förbereda henne på grymheten vid hans hov eller de chockerande sanningar som avslöjas. Sanningar som inte bara kullkastar allt hon trott sig veta om sitt uppdrag och världarnas skapelse, utan också väcker frågan om vad det verkliga hotet egentligen är.  

Men att överleva Kolis är bara en del av striden. Seras upphöjelsen närmar sig, och tiden är på väg att rinna ut.  

Nyktos är beredd att göra vad som helst för att hålla Sera vid liv och ge henne det liv hon förtjänar. Till och med riskera världarnas fullständiga undergång – och det är precis vad som kommer att ske om han inte upphöjs till livets primalgud. Men trots hans desperata beslutsamhet kan det ligga bortom deras kontroll.  

Och ändå finns den där oväntade livstråden – det oförutsägbara, det okända, det ännu oskrivna. Det enda som är mäktigare än Ödesgudinnorna själva...

Mamma Lisbet har migrän och pappa finns inte men kanske är han hjärterknekt? Om Severin Stenson brukade sägas att han var en bubbelpojke. Orden flöt fritt inuti honom men utan fäste i verkligheten. Bara i sandlådan var han trygg, där byggde han sin värld.

Fast det där var ju hundra år sedan. Nu är pojken död sedan länge. Vi bryr oss inte. Året är 2122 och vi har annat för oss i Sollentunet. En myndighetschef som jagar illegalt upptinade fyrtiotalister behöver sorgtömning. Lisbet Stenson söker sin son, som hon olovligen fryste ner i källaren i sin skoaffär. Vi bryr oss inte om det heller, de var lika knäppa båda två, och inga tricks hon försöker sig på kommer att göra att han återuppstår. Ändå vet vi ju att hon kommer att försöka.

I Daniel Sjölins återkomst till romankonsten råder ett överflöd på ord och känslor, men ett underskott på allt annat – blod, närhet, olja, integritet, vokaler, kropp, minne, ädla jordartsmetaller och mänskliga rättigheter.

Det är med alla dess brister omöjligt att upprätthålla värdigheten, men kanske ännu inte för sent att sörja och älska.