Åke Lundgren – författare

Antonius Markström bodde i Friheten, det var så byn hette, Friheten. Det är med världen som med människosjälen – där finns byar med namn som Friheten och Ensamheten och Lyckan.

Antonius var fri. Han hade allt han önskade. Han hade sina böcker… Men en dag drabbas han av katastrofen. Hans hus och hans böcker brinner upp och han tvingas lämna Friheten och bege sig ut på vandring i en värld som han tidigare bara läst om. Han förundras över allt detta märkliga – inte minst över mötet med Mirjam, kvinnan som låter honom uppleva en kärlek han inte trott vara möjlig. Efter den stunden är Antonius inte längre densamme.

Åke Lundgrens trettonde roman handlar om Lyckan. Finns den och hur ser den i så fall ut?

Kronan och korsets skuggor hade fallit tunga över Nordanlandet. ”De lapparnas konung” kallade sig svenskarnas regent nu. För äran att vara svenska undersåtar fick fjällfolket årligen avstå en dryg del av sin enda rikedom: renhjordarna. Det såg kungens fogdar till. Den som tredskades straffades hårt. Kristnas skulle lapparna också! Bort skulle det avskyvärda oskicket att tillbe stenar och stubbar!

Omskolningen började naturligtvis med de unga. Erik Sjulsson är en av ett tiotal pojkar som 1606 ska föras till Uppsala för att lära sig läsa och omvändas till den rätta läran. Han rymmer, flyr tillbaka till sitt eget land. Och till sin gamla tro.

Med Erik i förgrunden, medan hans liv vrider sig över mannaålderns hopp och trots mot ålderdomens ensamhet och vemodsdrömmar, slås här upp ett brett panorama över det samiska folkets öden under den period som historieböckerna kallar stormaktstiden. En dov vrede dunkar som en trolltrumma genom denna strama och kraftfulla berättelse om hur en liten kultur med våld införlivas i en stor. Trollknuten är den andra delen i Åke Lundgrens trilogi om Nordanlandet, övriga delar är Gudaberget och Järtecknet.

Björn är en klen liten pojke som växer upp på 50-talet i en fattig men lycklig familj på den norrländska landsbygden. Trots sina syskon saknar han en riktig vän och han känner sig ganska ensam. Men en dag kommer Rickard in i hans liv och de blir genast oskiljaktiga vänner.

Under de kommande tre åren händer det mycket i deras liv. Björn lär sig undan för undan att livet rymmer både smärta och sorg. Han upptäcker att det finns Vilddjur som jagar honom om natten, att Rickard inte har någon pappa och att Rickards mamma, Tant Ester, har en glad utsida och en sorgsen, svårförståelig insida.

En levande stjärna är en berättelse om den brutala verkligheten, men också om drömmar och fantasier. Romanen är den första delen av tre i berättelsen om Björn.

Farfar var jämt så noga, lämnade inget halvgjort. Det han hade påbörjat slutförde han också. Han sa:

– He som ska göras, ska göras ordentligt! Annars är he lika bra att låta bli...

Men sin ilska förmådde han aldrig visa, inte helt och fullt. Han fann sig i allt och blev han riktigt upprörd sa han bara:

– Jag blir nästan som arg när jag tänk på det...

Mer vart det inte för honom.

I En stilla vrede ger Åke Lundgren ett starkt och kärleksfullt porträtt av en man som fann sig i allt. – Nästan. För inom farfar bodde en stilla vrede som en dag, sent i hans liv, skulle vakna och slå ut i full blom.

En natt i vår tid nås Björn av beskedet att hans pappa har dött och han återvänder till ”Drömmarnas hus” där han en gång växte upp. Nu börjar en resa i minnet och sökandet efter det som en gång var: hemmet, familjen, vännerna, den egna ungdomstiden.

Han förs tillbaka till 60-talet då ungdomskulturen blomstrar och det gamla jordbrukarsamhället hotas av allt det nya. I den brytningstiden formas tonårspojken Björn. Han möter den första kärleken och han blir sångare i popbandet ”The Sundries”, där han äntligen finner en plats i tillvaron.

En tid av drömmar är en berättelse om längtan, vänskap och kärlek och den leder bort från barndomens trånga värld, långt utanför Sveriges gränser. Boken är den avslutande delen i en trilogi, vars två första delar heter En levande stjärna och Guldtuppen.

Fursten kallades en man som bodde i Tåme, nära havet vid Bottniska viken. Han var storbonde och handelsman, en av de besuttna och betrodda. Han gjorde Storverk och ägnade aldrig en tanke åt att hans handlingar kunde skada andra. "He skadar int", sa han om det mesta.

Karin Esbjörnsdotter hette en flicka som bodde i Kågeträsk, fågelvägen nära tre mil från Skellet. Allt hon ägde i livet – förutom en oskuldsfull tro på livet och godheten – var sin familj.

Karin och Fursten levde båda i skiftet mellan 1500- och 1600-talen. Över Fursten har man låtit resa en staty, men vem var Karin Esbjörnsdotter? Vem minns hennes öde?

I Furstens hus låter Åke Lundgren henne själv berätta. Hans skildring bygger på ett mycket uppmärksammat rättsfall från början av 1600-talet.

”Ett riktigt exotiskt och underhållande spektakel, faktiskt: små besynnerliga människor i besynnerliga brokiga dräkter, och lika besynnerliga kreatur med horn på huvudet. Det var lappar och renar som visades upp för kungliga svenska hovet. Året var 1594, Sigismund var nyutropad landsfader.

Inte hade de där lapparna kommit av egen fri vilja till Uppsala. De hade tvingats, precis som deras folk däruppe i Nordanlandet av sina svenska herrar tvingades att betala hårda skatter och dyrka den kristne guden. Lappens land tog man ifrån honom, av lappen skulle slås mesta möjliga mynt. Lappen skulle tiga och lyda. Hans kvinnor var fritt villebråd för de svenske.”

Åke Lundgrens historiska roman berättar vad som hände några samefamiljer från Pite lappmark dessa år när den svenska kungamaktens erövringståg innebar förföljelse och grova övergrepp för den nordliga ursprungsbefolkningen. Det är en till stilen stram, till innehållet explosiv historia som lyfter fram något oerhört. Gudaberget är den första delen i trilogin om Nordanlandet och följs av Trollknuten och Järtecknet.

Björn lever i utkanten av en liten norrländsk by med sina föräldrar och syskon, men är olik andra: en drömmare, en sökare som undrar över livet och människorna. Mycket gör tillvaron obegriplig för en åttaårig pojke – att människor försvinner, som när bäste vännen Rickard plötsligt bara är borta; att de man tycker om dör; att inte människor är snälla ...

Björn flyr in i en fantasivärld, men så småningom finner han nya vänner och en ny trygghet. Fantasins och vardagens världar förenas och Björn kan acceptera både sig själv och livets gåtfullhet.

I Guldtuppen kommer 1950- och 60-talens Sverige till liv igen, skildrat med många roande och tidstypiska detaljer. Här finns dessutom en rejäl bit av författaren som ung valp. Romanen är en fristående fortsättning på En levande stjärna och följs av En tid av drömmar.

I den stora ondskans tid flämtar ännu skenen från häxbålen. Den renande elden har befriat människan från djävlar och trolltyg. Men inte överallt. I Nordanlandet råder ännu samma djupa andliga mörker som i urminnes tider. Och värst är det folk som kallas lappar.

Vintern 1687 tvångssamlas hedningarna i Pite lappmark till ett skrämmande lagmansting där "lapparna" åläggs att överge sina gudar och lämna ifrån sig sina trolltrummor. Men en, nåjden Anund från Malålandet, vägrar. Samtidigt kommer en främling ända från Rom, upptänd av sin längtan att få missionera bland "lapparna".

Så rullas en bred och dramatisk berättelse om folket i Nordanlandet upp. En liten kultur hotas av en stor, medan ett järtecken lyser på himlen, över onda och goda. Järtecknet är en stram och kraftfull skildring av den lilla människans kamp mot förtryck, krig och mänsklig dårskap. Med den fullbordas Åke Lundgrens sametrilogi, som inleddes med Gudaberget (1982) och fortsattes med Trollknuten (1984).

De var alla kvacksalvare – självlärda hemmadoktorer och ledslitare i en tid då medicinsk hjälp främst fanns för de lyckligare lottade. De var illa sedda av läkare och myndigheter men älskade och respekterade av folket.

Kruskopp – soldaten som valde att bota i stället för att döda.

Brattlid-Oll’ – hans son, en man som såg urverket i människan.

Brattlid-Jonke – sonsonen, en spelevink som sa du till alla och drömde om att få en son.

Doctor Nilsson – den siste som förde arvet vidare, som for runt på sin motorcykel som en skottspole och blev ställd inför rätta.

Om dessa fyra män handlar Åke Lundgrens roman Kvacksalvarna, som utspelar sig i Västerbotten från 1800-talets början fram till 1950. Han berättar om deras liv som hjälpare, som småbrukare, som äkta män, och ger samtidigt en bild av landsbygdens förvandling under 150 år. Liksom författarens övriga böcker bygger romanen på dokumentär grund; berättelsens ”Doctor Nilsson” är författarens morfar.

Efter flygarns besök blev inget sig likt – inte för n’Valdemar och inte för byborna. De kunde inte acceptera att han, n’Valdemar, blivit utvald, men själv hade han upplevt det ofattbara och hädanefter bar han på drömmen. Han var en särling, en främmande fågel i byn och det tålde de inte. Först när de lärde känna hans andra namn, Polykarpus, var de i någon mån beredda att förlåta. Men de visste ju inte att han bar på drömmen...

Åke Lundgrens elfte roman handlar om en man som drivs av en orubblig tro på sin dröm och om kärlek utan gräns. Polykarpus dröm utkom första gången 1993.

Sara Greta. Så hette hon. Hennes första namn be¬tydde ”furstinna” och det andra ”pärla”, men hon var ändå den lägsta på rangskalan. Född i hemlighet och skam i en lada. Oäkting. Kommen till världen utan segerhuva. Sara Greta bär stämpeln med sig genom livet. Och när hennes man och enda stöd i livet inte längre kan skydda henne, går hennes liv mot en katastrof. Sara Gretas son dör, bara sju månader gammal. Och snart uppenbaras den ohyggliga sanningen: barnet har inte dött av naturliga orsaker.

Åke Lundgrens roman Sara Greta bygger liksom hans övriga böcker på dokumentär grund. Redan som liten hörde han berättas om Sara Greta Persdotter, som 1808–1830 levde i hans hemtrakter i Västerbotten. Under årens lopp har hans forskning fört honom allt djupare in i hennes historia, men ännu kvarstår frågan: vad var det som drev henne till den sista ödesdigra handlingen?

Magdalena och Daniel Zakrisson kommer till marknaden i kyrkbyn en stormig februarinatt. Med sig har de sina tio barn och en av dem är tolvåriga Signe. Därefter blir ingenting som förr; inte för Signe, inte för hennes närmaste, inte för någon i bygden. I kyrkbyn mötte de Spanskan...

Spanskan, så kallades den sjukdom som svepte över världen i första världskrigets spår; en farsot som skördade fler offer sammanlagt än kriget. De lappländska bygderna skonades länge, men när sjukan väl nådde dit var den skoningslös. Arjeplogs socken var den trakt som drabbades allra hårdast.

I Spanskans år skildrar Åke Lundgren vad som hände en familj och en bygd under några månader det tragiska året 1920 – Spanskans år. Det är en berättelse där författarens kärlek till sin hembygd kommer till uttryck lika tydligt som hans vrede över de orättvisor som drabbat folket i norr. Romanen är den första delen i berättelsen om spanska sjukan och följs av Storspovens sång. Liksom Åke Lundgrens övriga romaner bygger Spanskans år på dokumentär grund.

Vad händer barn som mister sina föräldrar, som förlorar varandra och kastas ensamma ut i världen? Vad hände med Spanskans offer?

I romanen Spanskans år berättade Åke Lundgren om en tiobarnsfamilj i Arjeplogs socken som 1920 drabbades av den fruktade sjukdomen – den största farsoten i modern tid. Storspovens sång är den fristående fortsättningen. Det är berättelsen om barn som alltför tidigt tvingas bli vuxna, om prövningar och umbäranden. Men det är också berättelsen om hur kärleken och hoppet om ett bättre liv övervinner allt.

Vårvintern 1897 hittas en gammal kvinna halvt ihjälfrusen på sjön Skäppträskets is i Lappland. Det är Låbba, en av traktens föraktade hemlösa. Hon tas om hand av en fattig familj och pojken i gården, den unge Jonas, får till uppgift att vaka över henne. Han hör henne yra om änglar och ständigt upprepa ett namn – Jonas Gustaf. Inom honom väcks frågorna: Vem var Jonas Gustaf, som måste ha betytt så mycket för henne? Och vad var det för änglar hon anropade? Vem var hon egentligen själv, denna Låbba?

Åke Lundgren skildrar i Suckarnas allé ett verkligt människoöde. Fredrika Löf, som hon egentligen hette, var född i ett soldattorp i Västerbotten men begav sig i unga år till Mala i Lappland för att söka sig en framtid. Men det liv som väntade henne blev svårt. Åke Lundgren ställer med sin bok frågor som är lika aktuella nu som då: Hur ska man hjälpa sin nästa? Vilket ansvar vilar på den enskilda människan – och på samhället?

En septemberdag 1944 står en pojke i en alltför stor päls utanför Kågedalens kyrka i byn Kusmark i Västerbotten. Han liknar ingen av byborna och påminner inte om någon från grannbyarna. Det är en främmenpojk.

Pojken heter Urho och kommer från den lilla byn Pekkala långt inne i de finska skogarna. Under den nordfinska evakueringen 1944–45 tvingas han och modern lämna sitt hem, de blir två av de tiotusentals människor som flyr till Norrland från ett Finland i brand.

Urhos flykt är en berättelse om en tid av förvandling, både för dem som befann sig på flykt och för dem som levde i tryggheten i Sverige. Här möts olika språk och kulturer i en liten norrländsk by medan n' Hitler långt ute i världen skriker ut sin dröm om tusenårsriket.

Åke Lundgrens tolfte roman vilar på dokumentär grund och handlar om något som hände 1940-talet – och som händer än idag.