11 september 1973. Militärkupp i Chile. Flygvapnet bombar presidentpalatset. Tre år tidigare har socialisten Salvador Allende vunnit presidentvalet och hoppet om förändring har tänts. Det blir tre år av en enastående social mobilisering med förstatligande av viktiga industrier, jordreform, jordockupationer och ökade krav på folkmakt – men också med ökad polarisering och motstånd från borgerligheten. Med CIA:s hjälp släcks nu hoppet om samhällsförändring av general Augusto Pinochets skräckvälde. I Alex Fuentes självbiografiska bok Den vita sparven – en berättelse från Pinochets Chile berättas om den unge studenten och vänsteraktivisten Ale som kidnappas av säkerhetstjänsten DINA och blir en av tusentals som försvinner i regimens tortyrhålor. I tillbakablickar i fångenskapen skildras ungdomstiden med radikalisering, gatustrider med fascistiska grupper men också vänskap och kärlek. Ale minns Allendetiden och letar efter svar: I koncentrationslägrets ständigt pågående samtal med medfångar formulerar han lärdomar av nederlaget. I år, 2023, har det gått drygt fyrtiosju år sedan Ale, eller Alex Fuentes, steg ut i ankomsthallen på Arlanda och påmindes om att han hade överlevt, nu kände han att det var dags att börja leva igen. Han hade fått stöd av solidaritetskrafter i Sverige för att ta sig hit. Han blev en av de cirka åttatusen chilenare som kom till Sverige som flyktingar under de närmaste åren efter kuppen, och han är fortfarande en av cirka 28 000 personer födda i Chile som lever här idag. Första utgåvan av Den vita sparven kom 2003 men den har inte förlorat i aktualitet. Ale ser tillbaka på en historisk period av radikalisering och framtidshopp i Latinamerika som idag riskerar att glömmas bort. För unga generationer klingar 11 september snarare som en påminnelse om angreppen på Twin Towers i New York 2001 än som ett datum för alltid inristat i militärdiktaturernas blodiga historia i Latinamerika. Boken är en personlig skildring av hur en människa drabbas i en förtrycksregim, en berättelse som upprepas varje dag någonstans i vår värld. Det är indirekt en berättelse om solidaritet och svenska sociala rörelser, en berättelse som förtjänar mer uppmärksamhet. Diktaturen var ett skräckvälde som upprätthölls med mord, tortyr, koncentrationsläger och skoningslösa förföljelser. Regimen använde sin kontroll över samhället till att genomföra ett av de mer långtgående nyliberala experimenten i västvärlden. Efter diktaturens fall 1989 har de sociala protesterna återkommit och de senaste åren har sett en ny radikaliseringsvåg i Chile. Men framtiden står fortfarande och väger. Alex Fuentes och andras vittnesmål är nödvändiga för det historiska minnet. Och för att påminna människor i Sverige om varför solidariteten och försvaret av asylrätten spelar en avgörande roll, särskilt i en tid när de står inför stora hot. Alex Fuentes överlevde och blev en del av det svenska samhället som fackligt aktiv, lärare och engagerad socialist. Han bor idag i Malmö.

11 september 1973. Militärkupp i Chile. Flygvapnet bombar presidentpalatset. Tre år tidigare har socialisten Salvador Allende vunnit presidentvalet och hoppet om förändring har tänts. Det blir tre år av en enastående social mobilisering med förstatligande av viktiga industrier, jordreform, jordockupationer och ökade krav på folkmakt – men också med ökad polarisering och motstånd från borgerligheten. Med CIA:s hjälp släcks nu hoppet om samhällsförändring av general Augusto Pinochets skräckvälde. I Alex Fuentes självbiografiska bok Den vita sparven – en berättelse från Pinochets Chile berättas om den unge studenten och vänsteraktivisten Ale som kidnappas av säkerhetstjänsten DINA och blir en av tusentals som försvinner i regimens tortyrhålor. I tillbakablickar i fångenskapen skildras ungdomstiden med radikalisering, gatustrider med fascistiska grupper men också vänskap och kärlek. Ale minns Allendetiden och letar efter svar: I koncentrationslägrets ständigt pågående samtal med medfångar formulerar han lärdomar av nederlaget. I år, 2023, har det gått drygt fyrtiosju år sedan Ale, eller Alex Fuentes, steg ut i ankomsthallen på Arlanda och påmindes om att han hade överlevt, nu kände han att det var dags att börja leva igen. Han hade fått stöd av solidaritetskrafter i Sverige för att ta sig hit. Han blev en av de cirka åttatusen chilenare som kom till Sverige som flyktingar under de närmaste åren efter kuppen, och han är fortfarande en av cirka 28 000 personer födda i Chile som lever här idag. Första utgåvan av Den vita sparven kom 2003 men den har inte förlorat i aktualitet. Ale ser tillbaka på en historisk period av radikalisering och framtidshopp i Latinamerika som idag riskerar att glömmas bort. För unga generationer klingar 11 september snarare som en påminnelse om angreppen på Twin Towers i New York 2001 än som ett datum för alltid inristat i militärdiktaturernas blodiga historia i Latinamerika. Boken är en personlig skildring av hur en människa drabbas i en förtrycksregim, en berättelse som upprepas varje dag någonstans i vår värld. Det är indirekt en berättelse om solidaritet och svenska sociala rörelser, en berättelse som förtjänar mer uppmärksamhet. Diktaturen var ett skräckvälde som upprätthölls med mord, tortyr, koncentrationsläger och skoningslösa förföljelser. Regimen använde sin kontroll över samhället till att genomföra ett av de mer långtgående nyliberala experimenten i västvärlden. Efter diktaturens fall 1989 har de sociala protesterna återkommit och de senaste åren har sett en ny radikaliseringsvåg i Chile. Men framtiden står fortfarande och väger. Alex Fuentes och andras vittnesmål är nödvändiga för det historiska minnet. Och för att påminna människor i Sverige om varför solidariteten och försvaret av asylrätten spelar en avgörande roll, särskilt i en tid när de står inför stora hot. Alex Fuentes överlevde och blev en del av det svenska samhället som fackligt aktiv, lärare och engagerad socialist. Han bor idag i Malmö.