Anders Aspenberg – författare

Arkitekten Annika, 29 år, har det kärvt. Både privat och på jobbet. Hennes pojkvän Peter fladdrar iväg till Grekland. Hennes sjuklige pappa försöker trösta och ber henne komma ut till Bråkö och stanna hos honom ett par veckor. Så de får rå om varandra och fixa med Båthuset, tillsammans. Men besöket på ön slutar med att Annika hamnar i fängelse. Dömd för mordet på sin egen far. Är Annika oskyldigt dömd! Hennes värld rasar. Kan hon leva ett anständigt liv i fängelse? Ska hon anpassa sig, ta för sig där det går, och släppa alla långsiktiga livsplaner? Gilla läget? Efter att ha läst om Annikas öde återvänder Peter från Grekland för att rentvå Annika, övertygad om att hennes oskuld. På en permission där Annika återvänder till Bråkö för att söka sanningen om faderns död möter hon Lena, som har en annan moral och bakgrund. Trots detta utvecklas en fin vänskap mellan kvinnorna. Lena kommer att spela en avgörande roll i Annikas försatta liv.

Erfarenheter ger minnen. Anders lever bara en gång – räknar han med - han drivs hårt av konkret experimentlusta. Detta har präglat många händelser i hans liv. Dråpliga, vackra, överraskande. I eftertankens kranka blekhet hade många händelser kunnat sluta illa. Frestelser har lett till dumheter. Så till den grad att han ibland har måst använda klokhet och envishet till bristningsgränsen, för att komma på banan igen. Till det behöves ofta empati och filosofi. De kloka slutsatserna följer jag ibland. Ibland inte, för man vet ju aldrig! Här handlar det om fortskaffningsmedel som flyter och rullar. Risker finns alltid med på resan. Anders har haft stor tur, som lyckats behålla kurs och styrfart här i livet. Och ha det kvar! Alltjämt. Därutöver finns ett avsnitt med berättelser och dikter, där iakttagelser ur tillvaron i övrigt, har varit min främsta inspirationskälla. Ofta med lite mera tänk före, än efter Den här boken är till för att förhöja såväl dagdrömmar som sinnesstämning. Samt att spänna ett och annat smilband, och att (våga?) jämföra med sig själv. Att ta fram då och då. Som en ask dragerade praliner. Varje text är Skal med Fyllning. Essäer, prosa och dikter. Verklighet med lite Fantasi. Som i vardagen. Går detta bokprojekt vägen så kommer det mera! Upptäck den röda tråden!

Förord! Vad är nu detta? En gäspande granne frågade när min nästa bok kommer ut. Det var när jag i september, (2010), stolt visade honom min första bok, en novellsamling med några dikter. Skriven ambitiöst för att det var roligt. (Den heter Färder och Fanfarer.) Han bevärdigade inte boken med en blick. Jag blev lite tyst. Han fortsatte att prata om skrivarkurser, och erbjöd efter ett tag en Gin och Tonic. Det är en vänlig man. Jag tackade nej, knöt näven i byxfickan och gick. Här ska jävlar skrivas en till!!! En som säljer! Vad säljer? Mord? Sex? Droger? Kriminalitet? Barnarov? Psykologisk tortyr? Horor? Bordeller? Varför välja? Rubbet ska med! Hur?? Den måste vara varmt mänsklig också! Livsåskådning, tillit och empati. Oro och glädje. Den måste bli variationsrik. Som novellsamlingen. Embryot till handling kom från en träff med några nya vänner. Jag skred till verket med liv och lust och hade hejdlöst roligt. Vilken soppa! Den kokades ihop och späddes ut. Kryddades. Det är fantasiglädjen som har drivit mig. Berättelsen ska också kunna filmas. Jag har svårt för att mörda folk, så mordoffret klarar sig. Hjärnsubstans lär likna böcklingpastej, och det hade han ju i en plastkasse när han blev överkörd. Han blev dödförklarad lite förhastat. Sex? Det fick räcka med två avsnitt men med ordentligt uttagna svängar. Ett vått, helerotiskt kapitel och ett med oväntad kärlek. Så gick det till. Om ingen dör, och ingen riktig detektiv finns med, och chefsbrottslingen gömmer sig, och det slutar lyckligt, så undras om det ändå kan anses vara en deckare? Läs gärna persongalleriet. Det vinner du nog på. Och: Det är bäddat för en uppföljare. Göteborg våren 2011 Anders Aspenberg