Den stora kvällstidningen Tidningen ger bakgrunden till denna berättelse om Jan Anderson, en ung journalist som upptäcker att han inte är ung längre och som börjar undra vart det tog vägen med hans karriär egentligen.

Man måste ju bli något, eller måste man inte?

Boken handlar väsentligen om Jan Anderson, en ganska frän självuppgörelse, hans farande i riket och hans travande i Tidningens korridorer, hans sittande i Tidningens cafeteria inte att förglömma.

Romanen tar fatt på Jan Anderson när han är ungefär 35 år gammal och släpper honom ungefär tio år senare när han kommit till insikt om vad han missat.

Men han missar inte poängerna på vägen, inte alla poänger i varje fall. En karriär är delvis en fruktansvärt rolig bok, vital och fräsch, ibland en aning spydig mot spelet på tidningen Tidningen, den kolossala produktionen av ordmarmelad, den stolta retorik som bär fram varje man till stordåd, i Upplysningens tjänst …

Stockholm och Sverige på 60-talet, världen sedd genom Jan Andersons ögon, en levande värld, så till den milda grad levande att den utan uppehåll skrämmer slag på nästan alla, ett spel på liv och död där döden för säkerhetens skull förnekas eller vältras över på andra – och vad blir det då kvar av livet?

”I badmintonspelet var han en eldsjäl alltid på plats, trofast insamlare av avgifter. Han hade blivit långsammare med åren och studsade inte lika gärna i höjden för att smasha. Men han spelade fortfarande utmärkt och gärna med damerna.

Säpochefen Lars Bergstedt stupade på bana fem i övre salen, samtidigt som Jan Gunnar Janson och Katarina gjorde entré en halv trappa ner och trädde in i den samlingslokal som var reception, butik med badmintonutrustning och kafé med smörgåsar i plast och spelautomater.”

Anders Jonason, 1925-93, var författare, journalist och översättare. Han debuterade med Mord med mera 1953 och skrev hårdkokta kriminalromaner i svensk miljö. Thrillern Äreminne över en död Säpo-chef utkom för första gången 1987.

Den stora kvällstidningen Tidningen ger bakgrunden till denna berättelse om Jan Anderson, en ung journalist som upptäcker att han inte är ung längre och som börjar undra vart det tog vägen med hans karriär egentligen.

Man måste ju bli något, eller måste man inte?

Boken handlar väsentligen om Jan Anderson, en ganska frän självuppgörelse, hans farande i riket och hans travande i Tidningens korridorer, hans sittande i Tidningens cafeteria inte att förglömma.

Romanen tar fatt på Jan Anderson när han är ungefär 35 år gammal och släpper honom ungefär tio år senare när han kommit till insikt om vad han missat.

Men han missar inte poängerna på vägen, inte alla poänger i varje fall. En karriär är delvis en fruktansvärt rolig bok, vital och fräsch, ibland en aning spydig mot spelet på tidningen Tidningen, den kolossala produktionen av ordmarmelad, den stolta retorik som bär fram varje man till stordåd, i Upplysningens tjänst …

Stockholm och Sverige på 60-talet, världen sedd genom Jan Andersons ögon, en levande värld, så till den milda grad levande att den utan uppehåll skrämmer slag på nästan alla, ett spel på liv och död där döden för säkerhetens skull förnekas eller vältras över på andra – och vad blir det då kvar av livet?

”I badmintonspelet var han en eldsjäl alltid på plats, trofast insamlare av avgifter. Han hade blivit långsammare med åren och studsade inte lika gärna i höjden för att smasha. Men han spelade fortfarande utmärkt och gärna med damerna.

Säpochefen Lars Bergstedt stupade på bana fem i övre salen, samtidigt som Jan Gunnar Janson och Katarina gjorde entré en halv trappa ner och trädde in i den samlingslokal som var reception, butik med badmintonutrustning och kafé med smörgåsar i plast och spelautomater.”

Anders Jonason, 1925-93, var författare, journalist och översättare. Han debuterade med Mord med mera 1953 och skrev hårdkokta kriminalromaner i svensk miljö. Thrillern Äreminne över en död Säpo-chef utkom för första gången 1987.