Anders Paulrud – författare

Anders Paulrud (1951–2008) var en destruktiv livsnjutare. Genom hans sju böcker – varav två här återges i sin helhet – strömmar förgängelsen. De handlar om det övergående och underminerade livet, dock med en lätthet i anslaget, en humor och självironi, som bär honom över bråddjupen. Hans fasta grund förblev Karlskrona och Saltö.

Sin konstnärliga energi koncentrerar han på centrala upplevelser av utanförskap, ensamhet, sökande efter samband. Han utforskar skuld och skam, sorg och saknad: övergivenhetens villkor.

Han skriver om sinnlighet utan varaktig själskontakt, i en vemodsfärgad sorg över människors svåråtkomlighet och närvarons bedräglighet. Hans språk förser oss med en lins som lättar på allvaret. Det är inte komplikation han eftersträvar utan klarhet, en fast blick.

Kärleken stannar kvar även tills allt är för sent och utan framtid. I Fjärilen i min hjärna som utkom samma vecka som han dog hyllade han sin livskamrat: ”Friheten är bara möjlig tillsammans med en annan människa.”

Inledning, urval och kommentarer av Per Wästberg.

”Nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag.Jag försöker hitta dem i det som är nära: nattygsbordet här intill med blyertspennorna och anteckningsboken, några få böcker. Ett glas saft.”

Han tar till pennan för att värja sig när döden fingrar på honom. I sin anteckningsbok med de svarta mollskinnspärmarna skriver han om de fem tumörerna på lungorna och om den pipande andningen, om en egendomlig tveksamhet när han ska svälja och om ljusspringan från badrummet som hjälper mot nattskräcken. På små lappar skriver han meddelanden till den kvinna som lovat att vara med honom till slutet och gömmer dem för att hon en dag ska kunna hitta dem.Han sörjer sig själv och sitt liv, och han prövar att vänja sig vid tanken att allt en gång ska fortsätta utan honom – lågmält men med stort mod försöker han förstå det obegripliga som väntar.

Det är sin egen livssituation Anders Paulrud skriver om och han vet att hans odds är dåliga. Men Fjärilen i min hjärna är ändå en roman – inte bara på grund av sin konstfärdiga komposition utan också därför att han följer sin huvudperson närmare döden än vad han själv befann sig i skrivande stund.

Anders Paulrud, föddes 1951 i Karlskrona och arbetade i många år som kulturredaktör och skribent på Aftonbladet. Han debuterade 1994 med kärleksromanen Det regnar i Wimbledon. Sedan följde Amamamor, en roman om en mans sökande efter sin biologiska mor. Hans tredje bok, Inbjudan till sorg, handlar om en gammal man som ser tillbaka på sitt liv och den katastrof som hans hustrus död innebar. Boken Ett ögonblicks verk (2003), utspelar sig i Karlskrona på 30-talet och i ockupationens Köpenhamn. Och 2007 kom romanen Som vi älskade varandra , en stark och sorgsen berättelse om några människor som blev vuxna i början av 80-talet – om de konflikter som växer fram mellan dem men också om hur mycket de fortfarande älskar varandra ett kvarts sekel senare. Anders Paulrud avled i början av januari 2008, efter en tids sjukdom. Fjärilen i min hjärna utkom den 18 januari 2008 och blev hans sista roman.

Det går så fort, det är ett ögonblicks verk – men hela hans liv tar en annan riktning.

Axel växer upp på trettiotalet i Karlskrona. När hans livssituation drastiskt förändras genom faderns plötsliga död och genom den äldre broderns svek – som det senare ska visa sig – fattar han beslutet att emigrera till Amerika. Att lämna hemmet ser Axel enbart som en befrielse. Men att lämna barndomskamraten Dane (uttal: Däjn) och hans varmhjärtade föräldrar Linnea och Pelle på andra sidan staketet är svårare. Den moderlöse Axels uppväxt har varit brutal och kärlekslös men till dem har han alltid kunnat ta sin tillflykt.

Längre än till Köpenhamn kommer inte Axel. Modet sviker honom. Han får hyra rum hos en tio år äldre kvinna, den suveräna Line som uppför sig som en drottning och som inte låtit sig stukas av livets mörka sidor eller trolösa män. Detta omaka par, Axel och Line, finner varandra och börjar leva ett gott liv tillsammans. De skapar sin egen trygga värld i den tyska ockupationens Köpenhamn, men en vanmäktig och huvudlös protest mot naziväldet från Axels sida blir ödesdiger, han försvinner till koncentrationsläger i Tyskland. Kärleken till Line och förhoppningen om att de ska återförenas blir hans livsgnista, och lyckligtvis kan han komma tillbaka till Köpenhamn när kriget tagit slut. Men långsamt växer insikten fram att han måste återvända till Karlskrona och göra upp med sitt förflutna.

Med sin fjärde roman tar Anders Paulrud ytterligare ett stort steg framåt i sitt mångsidiga författarskap. Ett ögonblicks verk är en uppväxtskildring, ett familjedrama och en kärleksroman – en berättelse med en värme av ovanligt slag.

Anders Paulruds nya roman är en inbjudan att dela en gammal mans sorg och skuld.    Sedan många år tillbaka lever han sjuk och isolerad på en ö längst ute i havsbandet. Han har försökt att avsäga sig livet, men ännu lever han eftersom det krävs mod att ta sitt liv.    När han blickar tillbaka är det alltid kring henne tankarna kretsar. Hur de möttes av en slump en regnig kväll och genast kände att allt var rätt, deras första jublande kärlekslycka då nätterna fylldes av förtroliga samtal och goda måltider, resorna tillsammans ute i Europa. Giftermålet som blev en galen fest med de närmaste vännerna. Men när började de små förändringarna, när dog skrattet mellan dem och allt blev annorlunda?    Kvinnan som han en gång älskade - och hatade - är borta sedan länge men minnena av henne, och det oerhörda som hände, plågar honom fortfarande. Fällan hon gillrade var djävulsk:     Hon valde att ta sitt liv men såg till att det var han som dödade henne.

Efter den stora framgången med sin förra kritikerrosade roman Amamor återkommer Anders Paulrud med en stark och sensuell berättelse om en kärleks början och bittra slut.

En ängel har sagt honom att han ska finna henne vid världens ände – Sofia Karlsson, Midsommarkransens drottning. Hon är betydligt yngre än han och de har haft en passionerad kärlekshistoria. Och fastän hon har övergivit honom hoppas han förtvivlat att finna henne igen.     Nu vandrar han längs pilgrimsleden till Santiago de Compostela, och han går för sitt liv. Han har nyligen genomgått en livshotande sjukdom och i det utsatta läge han befinner sig så vänder den gamla sorgen från hans barndom tillbaka: den biologiska modern som lämnade bort honom och adoptivmamman som övergav honom när han blev vuxen.     Kärleken till Sofia Karlsson är en berättelse om en djup livskris och kanske även om ett avskedstagande till en omöjlig dröm om kärleken. Men också om en början till ett liv som är så nytt att det ännu bara skymtar. Anders Paulrud fick 2003 ett stort publikt genombrott med Ett ögonblicks verk – Månadens Boks medlemmar valde den som årets mest omtyckta huvudbok, och av landets bokhandelsmedhjälpare korades den till årets bästa svenska roman.

De träffas när de är unga och börjar hålla ihop – Anders och Solveig, Mikael och Karin och särlingen Harry. De talar kärlek och politik, de förälskar sig i varandra, de bildar par men fortsätter ändå att vara alla tillsammans, inte minst i det rosa sommarhuset utanför Karlskrona, där de samlas varje midsommar. Och som ett tecken på deras samhörighet målar Harry in dem i ett grupporträtt fritt efter Monets Frukost i det gröna, en stor olja som intar en hedersplats i vardagsrummet.   Men nu är det sommaren 2006 och nästan allt har förändrats. Deras liv har tagit olika riktningar och de känner sig allt mindre hemma i det samhälle som omger dem. När det drar ihop sig till midsommar är Karin försvunnen och i ett mörklagt rum på övervåningen har Mikael stängt sig inne med sprit och tabletter. Någonting fruktansvärt har uppenbarligen drabbat honom, och snart ska han komma nerför trappan och berätta vad som hänt.Anders Paulruds nya roman är en stark och sorgsen berättelse om några människor som blev vuxna i början av 80-talet – om de konflikter som växer fram mellan dem men också om hur mycket de fortfarande älskar varandra.

”Jag var inte med när hon dog. Och jag börjar förstå att hon inte var med när jag föddes.” Amamamor skildrar en mamma och en mor. Och en son som söker sitt ursprung. Det är i början av femtiotalet. Två kvinnor möts på BB. De har båda förlorat sina barn. Den ena har fött ett dött barn, den andra har tvingats lämna bort sin lille pojke. De båda kvinnorna blir nära vänner – och sluter en pakt. När sonen fyrtio år senare går igenom sin mammas papper efter begravningen hittar han brev från en för honom okänd kvinna och gör den smärtsamma upptäckten att mamman inte är hans biologiska mor.

Allt börjar en morgon när han återser henne i tunnelbanan. Hon som tog sitt liv för ett år sedan. Det här är en sann berättelse. Det som händer i verkligheten skulle ingen kunna hitta på. Det regnar i Wimbledon handlar om ett kärleksförhållande, om svek och hat. Och om hämnd.