Andreas Nuottaniemi – författare

Eleverna på Fjällskolans språkintroduktionsprogram i Nyland omges i sin vardag av motsägelsefulla metaforer om sina framväxande flerspråkiga repertoarer. Å ena sidan vill välmenande lärare gärna framhålla att samtliga deras språk är värdefulla "resurser". Å andra sidan får eleverna ständigt höra att "språket" - det vill säga svenska - är den "nyckel" som ska öppna dörrarna till både skolframgång och samhällelig inkludering.

I denna etnografiska studie om flerspråkiga ungdomar i norra Sveriges inland visar språkdidaktikern Andreas Nuottaniemi hur båda dessa metaforer tenderar att missa någonting väsentligt, nämligen hur det i första hand är ojämlikt fördelade resurser som formar dessa vagabonders språkliga repertoarer.

Med utgångspunkt i elevernas egna berättelser om utmaningar, framgångar och drömmar relaterade till deras språkutveckling, argumenterar författaren för behovet av att tänka annorlunda om undervisningen av svenska som andraspråk i en samtid präglad av ojämna mobiliteter. Genom att lyssna på de immobila kosmopoliterna på Fjällskolan går det att få en föraning om hur en språkdidaktik som inte bara syftar till "målspråkskompetens", utan också social rättvisa och flerspråkighet, kan behöva utformas.

---

Språktest för medborgarskap, obligatorisk språkscreening av minderåriga och språkförskolor i den samtida migrationspolitiska debatten duggar förslagen som avser att ställa högre krav på migranter och deras barn tätt. Den underliggande logiken är dels att bristande språkkunskaper har en avgörande betydelse för en påstått misslyckad integration, dels att det som i första hand behöver förbättras är de enskilda språkinlärarnas motivation. Om människor bara ville lära sig svenska i högre utsträckning skulle dörrarna till det svenska samhället öppnas, tycks debattörerna mena. I den tilltagande kravdiskurs som omger nyanlända och flerspråkiga elever i det svenska samhället idag verkar samtidigt ett viktigt subjekt saknas nämligen lyssnaren. Som berättelserna i den här boken visar räcker det inte med att vara motiverad och flitig, att plugga glosor och traggla verbböjningar, för att bli betraktad som en kompetent språkanvändare. Du måste också anses värd att lyssna på.