Andreas Stickler – författare

I en vindsvåning i centrala Sundsvall bor tre män: Frank, Redaktören och Magnus. De lever sina liv genom vardagen och vänskapen. Ett möte förändrar Franks tillvaro och tvingar honom att ifrågasätta vem han är. Snart är de alla tre del av en händelseutveckling som präglas av förundran. JUNGFRUKAMMAREN är en berättelse om kärlek och skuld. Skuld för att älska för dåligt. Älska för mycket. Älska fel. Människorna i den här boken försöker lära sig älska rätt. Jag tycker kort sagt den är lysande ur lektörsutlåtande.Andreas Stickler. Född 1966 i Västerås och uppvuxen där. Därefter bl.a. bosatt i Uppsala, Sundsvall, Stockholm och sedan 2001 Sundsvall igen. Skrivit på allvar sedan 1990. Jag tycker om att läsa Peter Kihlgård. Jag tycker om att se på mina barn. Jag tycker också om att läsa Göran Tunström. Och Elisabeth Rynell. Och Richard Ford. Och... Även verksam som frilansskribent och -formgivare. Jag tycker att The Jayhawks (lyssna på I´d run away en låt tillägnad alla över 30!) är världens bästa band. Publicerad i bland annat Svenska akademins tidsskrift Artes. För mer information, se: http://hem.fyristorg.com/stickler BTJSundsvallsbon Andreas Sticklers (1966) andra roman, Jungfrukammaren, är en angenäm läsupplevelse. Berättelsen är både mångfacetterad och oförutsägbar, men ändock så välbekant. Frank bor tillsammans med Redaktören och Magnus i en ungkarlslägenhet i Sundsvall och läsaren får följa deras jakt på den sanna kärleken. En väg som är ganska krokig och de "tre musketörerna" de varandras supkamrater och biktfädrar. På ett plan skildrar boken livet med fester, uteliv och sex, men romanen innehåller så mycket mer: frågor om den sexuella identiteten, kärlek och skuld, politiska betraktelser och samhällskritik. Romanen är uppdelat i tre delar, där mittenpartiet är uppbyggt som en brevroman, vilket är ett genialiskt sätt att förmedla huvudpersonens tankar på. Romanen präglas av ett underbart språk som för tankarna till August Strindberg och Klas Östergren ­ joyceianska inre monologer och lundellska rappa replikskiften fulländar den språkliga symfonin.Bo Stenqvist/Bibliotekstjänst (BTJ)ÖstersundspostenJungfrukammaren - boken som lämnar läsaren illamåendeVissa böcker bär man med sig även efter sista sidan. Jungfrukammaren av den relativt okände Sundsvallsförfattaren Andreas Stickler är en sådan. Den annorlunda berättelsen om tre udda män som funderar kring kärlek och relationer, är nämligen inte alls någon ytlig smörja, som man kan tro av baksidestexten. I centrum står Frank, som bränd av kärlek älskar en ny kvinna han inte kan få. Låter det jobbigt? Det är det också. Boken är fylld av ångest, men också eftertänksamhet och livsglädje. Jungfrukammaren lämnar läsaren smått illamående, med ett pirr i magen och många tankar om vad som egentligen spelar roll.Nerikes Allehanda Två småkåta Sundsvallsbor bestämmer sig för att sova ute trots att det är vinter. Han är tveksam, men hon övertygar honom med teaterrepliker som: Vi kan ta med oss vinet, varma kläder och möta natten på det sätt som den ska mötas. Vino Tinto-romantiska romaner som kretsar kring en ung man med kärleksproblem brukar normalt sett utspela sig på söder i Stockholm. Inte den här gången. Andreas Stickler har förlagt handlingen till Sundsvall. Därför går de obligatoriska grubblarpromenaderna över Stora torget och förbi Knaust i stället för på Skånegatan och Monteliusstigen. Annars finns alla klassiska ingredienser med. Ungkarlskollektivet Jungfrukammaren med lägenhetskompisarna Redaktören och Magnus. Mystiska Lisa, förlorade Charlotta och åtråvärda Karin. Och så lite existentiell - nej, ärligt talat ganska mycket - ångest. Tråkigt? Nej, inte alls. Andreas Stickler har inte de små nyansernas penna. Han är snarare någon som går i Ulf Lundells fotspår, där formuleringar om kärlek som brinner som en bengalisk eld är på fullaste allvar och helt utan klädsam ironi. Här är det de stora känslorna som gäller. Och jag gillar det, även om det tar ett tag att vänja sig. Den stora behållningen med "Jungfrukammaren" är de vardagliga beskrivningarna av de tre unga killarnas liv. Som före detta Sundsvallsbo är det också kul att läsa en ohämmad kärleksförklaring till den trevliga staden mitt i Sverige. Under studenttiden där lärde jag främst känna imbecilla fjantar i overall och exil-stockholmare vars UD-drömmar krossades redan på första tentan. Åren där uppe skulle ha betytt mer om jag hade träffat sådana som Frank, Redaktören och Magnus. De skulle hellre dö än bära overall. Andreas Utterström