Ann-Charlotte Alverfors – författare

På Vintergatan i en svensk småstad bor Mea och sonen Tryggve. Tryggve som är 47 år, hemmason och begravningsentreprenör, är en drömmare som i sitt troskyldiga pojkhjärta bär en längtan efter kärlek och frihet. Med en moderskärlek som är totalitär och skoningslös försöker Mea kontrollera Tryggves liv. Hon lyckas nästan, tills plötsligt en dag då kärlekens nåd uppenbarar sig. Den kommer med den vackra Hanna som med mod och gåtfull styrka uppmanar Tryggve till uppror. Hans liv förvandlas, blir som ett äventyr där pojkdrömmar och kärlekslängtan förverkligas. En kärlekslängtan som kräver sin tribut av grymhet och död. “Kärleken är ett tillstånd av nåd. Den som befinner sig däri vet vanligen inte själva att de hör till de utvalda. Kärleken verkar genom deras handlingar med samma självklarhet som rosen genom sin doft och näktergalen genom sin sång.” Den helige Franciskus

Dolores Johnsson är en nostalgiflanör. Hon återvänder gärna till platser förknippade med minnen: minnen av Henry i ett Göteborg då Volvo PV 444 erövrar världen och svenska händer och hjärnor skapar Volvos värde. Men vissa minnen vill man inte återvända till. De minnen man aldrig yppat för någon. Dolores är medlem i Igelkottsklubben, en grupp kvinnor med ett gott öga till mat och rusdrycker, till dans, högläsning, skvaller och kortspel. Kvinnor som genom tiderna tvingats leva med taggarna utåt. Kvinnor som funnit varandra i en utsatthet av våld och skam. Nu fyller Dolores år. Födelsedagen ska firas med barnen och Dolores ger sig ut på stan för att skaffa något secondhandnytt som passar till festligheterna. Hon har ingen aning om att den trevliga överraskningen som väntar kommer att hota hemligheten hon levt med sedan ungdomsåren i Kullabygden då hon var 16 år och bar månviolsklänningen. Trådarna vävs samman. Igelkottsklubben av Ann-Charlotte Alverfors är en tillbaka-blickande samtidsroman som med humor och mörkt allvar berättar om spruckna familjedrömmar, kärlek och hat. Men också om vänskapsglädje, passion och ett obändigt framtidshopp.

"Samtliga värden är utmärkta." Det är beskedet som Jan och Anna alltid får av sin husläkare. De är alltså friska och har tiden för sig, tänker de. Men plötsligt vänds deras liv upp och ned. Först drabbas Jan, sedan Anna. Deras trygga och intensiva liv tillsammans förändras. Alla gemensamma resor och bergsvandringar, vardagslivets rutiner - ersätts av en ständig ström av läkarundersökningar, behandlingar, sjukhusvistelser och operationer. Det var inte så de hade tänkt att det skulle bli. De skulle ju leva tills de blev nittio! Men redan hör de dödsfågeln Vitnäbb kraxa. OM BOKEN "Den lågmälda, välformulerade berättelsen om Jan och Annas smärta och kamp blir också en svidande vidräkning med ett kollapsande sjukvårdssystem. Ann-Charlotte Alverfors språk är enkelt och avskalat och varje ord är betydelsebärande. Boken är en briljant pärla, som inbjuder till läsning och omläsning." Lena Condelius i BTJ "Alverfors renodlar: lidande fogas till lidande, förlust läggs på förlust. Stundom tangerar hon det ofrivilligt parodiska, men tippar aldrig över. Hon är för skicklig, varsamt rör hon vid orden, en stilfull koreografi mellan närhet och distans, vrede och humor." Anneli Jordahl i Aftonbladet "Ann-Charlotte Alverfors skriver i korta avsnitt, ömsint och hudlöst - Jag kan tänka mig att den mycket korta romanen kan komma att användas inom sjukvårdsutbildningen. Den bär på en viktig vittnesbörd och kan även tjäna som en tröstebok för läsare i samma livssituation." Ulf Lundén i Dala-Demokraten OM FÖRFATTAREN Ann-Charlotte Alverfors är romanförfattare och dramatiker. Senast gav hon ut romanen Igelkottsklubben (2009). UR BOKEN Hade tanken någonsin slagit dem att de skulle hamna bland de sjuka och svaga? Behöva hjälp med städning och tvätt? Nej. Visst hade de sett tvättsäcken färdigpackad för avhämtning utanför sjuka grannens dörr, sett men inte tänkt som en eventuell realitet; inte vi, aldrig vi. Färdtjänst, hemtjänst, det var en annan värld bortom alla världar. Hur hade de kunnat vara så säkra? Hur hade de kunnat tro att livet skulle vara oföränderligt snällt? Hade de trott på framgången som garant för hälsa och välgång? De var ju ödets gunstlingar; flyktingen som blivit professor, lungsotsungen som blivit författare.