Ann-Christine Kihl – författare

Året är 2055. Gallerian, en gång ett glittrande shopping­palats, är sedan länge ett slitet äldreboende. I en säng på sektion MQ lever 102-åriga Jenny tätt med andra som i livets slut hämtats från gatorna. Efter hemlöshet och härbärgen accepterade hon en plats på gallerian. Nu ångrar hon det djupt. Men under lugna nätter, när svedan från den tunga blöjan lagt sig och den dementa jämmern tystnat sjunker hon i sin kopparröda tjärn. Här finns minnena av allt hon älskat: hemmet i kanten av skogen, Erik och barnen i ett avlägset liv. Här finns grannen Karin, det högljudda regionrådet som med gräddtårta och kaffekask bände sig in i hennes vresiga änketillvaro. Nu finns bara en människa kvar: vårdaren Ahmed som sköter hennes kropp av obrukbara lemmar.  Men hennes hjärna är klar och den vet: hon måste härifrån, bort från gallerian.  Flykten från gallerian är en roman om ett samhälle i sönderfall men där kärlek och vänskap överlever.

Kvinnan i sängen väste av utmattning som hos den som äts inifrån. Detta var cancerns ansikte. Vivi-Anne ville springa när hon såg barndomsvännen på sin dödsbädd, men stannade och tog hennes sönderstuckna hand. Det hade gått 43 år sedan de lyfte sina händer i ett avsked och Gunilla försvann i den vita Cortinan, bort från Råtterdammer Street och Gävles smutsiga bakgårdar. Vivi-Anne växer upp i 1960-talets Gävle. Hon upplever en vuxenvärld som krackelerar i depressioner och övervåld mot sina barn. Men den tysta kärleken från en sockerbagare ger henne styrkan att söka sig en framtid. I romanen, som spänner över ett sekel, följer vi en släkt i tre generationer, deras livsval och öden.

Tjugo år med barn, brustna spjälor, kärlek och adrenalin. Ann-Christine Kihl tar avstamp 1987 när hon går på smokingmiddag med första barnet i magen och slutar när sonen flyttar hemifrån. Däremellan kastas vi hejdlöst mellan nuet och de egna barndomsminnena; från fyllebröllop, campingtrauman och tunga avsked till varför ryamattorär så känsliga, gummiringar så nödvändiga och skruvlådor så heta. Det är dråpligt - och smärtsamt. I mer än två decennier har Ann-Christine Kihl, uppskattad journalist på VLT, roat läsekretsen med sina kåserier och krönikor. I boken "Mamma har 7 liv" finns flera av favorittexterna med.

Martin Adler 1958-2006, svensk prisbelönt frilans­journalist, mördad i Mogadishu Somalia 2006, då han filmade en ”fredlig” demonstration. Under en tidsperiod på nära 20 år arbetade Adler i över 30 länder. I konflikter, krig, katastrofer och folkmord. Han fotograferade, skrev och filmade. Boken Moments innehåller ett urval av Adlers foton samt kortare textutdrag från hans reportage. Förutom rapporter från konflikthärdar skildrade han också bland annat den cyniska handeln med kvinnor och barn i Kina, syraattacker på unga indiska kvinnor samt tsunamikatastrofen i Aceh, norra Sumatra. Adler lyckades i sina starka bilder att komma nära, att se den lilla människan i det overkliga – mitt i krig och katastrof. Han ville berätta om platser ”ingen annan bryr sig om”. Boken belyser på ett enastående sätt vikten av journalistisk bevakning i konflikter och riskerna med de faror reportrar utsätts för. Under 2014 har nära 70 journalister dödats runt om i världen i samband med sitt arbete. Förord och eftertext i boken är skrivna av Rolf Porseryd, Ann­-Christine Kihl och Katarina Adler.

Det är den 23 juni 2006 i Somalias huvudstad Mogadishu. Martin Adler rör sig bland människorna på den stora politiska demonstrationen. Han är nöjd. Äntligen får han bilderna som behövs för att ta hem storyn. Då faller skottet. Martin skjuts i ryggen från nära håll, faller över sin kamera ned i den heta sanden – och dör. Han blir ett av journalistikens många offer. Martin Adler var pojken med höga betyg och många talanger som i tonåren drev sig själv till de yttersta gränserna. Men den energi som då var destruktiv och livshotande styrde han till ett yrkesliv som prisbelönt frilansjournalist och filmare. Författaren och journalisten Ann-Christine Kihl tar läsaren med på ­Martin Adlers fängslande och farliga reportageresor. Här finns ögon­vittnes­skild­ringar från kolleger som mötte honom på fältet; Staffan Heimerson, Rolf Porseryd, Bosse Lidén, Åsne Seierstad och andra. Journalisten Flemming Weiss Andersen som stod en armslängd från Martin när han sköts ska aldrig glömma mordet. Det här är också berättelsen om en make och pappa som inte kom hem, som sannolikt insåg att jobbet kunde kosta honom livet. Fem år före sin död överlevde han ett ödesdigert överfall under en reportageresa. Hustrun ställde en rak fråga och han gav ett allvarligt svar: ”Nej, Katarina, jag är inte rädd för att dö.”