Ann-Luise Bertell – författare

"Vi reste från leran, stenarna och de salta sillarna. Vi reste från gräftorna, blåsorna i händerna och de få möjligheterna. Vi reste från alla sorgsna ögon som alltid skulle förfölja oss. Vissa av oss reste från händer som försökte hålla oss kvar, andra reste bort från tigandet och ensamheten, det gamla landets faror. Vi visste inte vart vi var på väg, men vi visste att livet från och med nu var nytt varje dag." 

Vänd om min längtan är ett utvandrarepos i fickformat, kristalliserat i scener ur Maria Alinas liv. Hon hade en far som dog för tidigt och en mor som kunde vända hästars längtan. Lillebror Jakob drömde om att bli fågel och storebror Harald ger sig av till Canada, och skickar sedan pengar så den sextonåriga Maria kan följa efter. En bok om att först i dödens väntrum berätta det mest väsentliga. Om människor om tiger i flera generationer. Om tårar som skall stanna på insidan fast för läsaren blir det så gott som omöjligt. 

"En Amerikaroman som trollbinder från början till slut... I Vänd om min längtan faller bitarna slutligen på plats, boken tar måhända slut men berättelsen lever vidare." (Ur prismotiveringen för Yles litterära pris 2016)

Hur tvättar man ett lik? Skulle vi ta av honom kläderna? Jag hade sett min far naken bara i bastun, men han vände sig alltid bort, det var svårt att se hur han egentligen såg ut. Bara ibland hade jag sett skymten av det han hade mellan benen, han ville inte att vi skulle se den. En död manssak skulle bli den första jag kunde studera ordentligt.   

Det är femtiotal i världen, filmstjärnornas tid, men i den leriga byn i Österbotten är allt som det alltid har varit. En familj flyttar hem från Kanada men återkomsten blir inte som de har hoppats. Korna förfryser sina klövar i lagården, mammas läppstift, drömmar och hattar måste gömmas bort i en koffert på vinden, jobbet på banken som pappa hade blivit utlovad infinner sig aldrig.    

Glöm bort din saknad är en roman om en by, en å och dess invånare, sedd med ett barns klara blick. Marlene är inte en söt flicka som den ständigt leende systern Sus. Men hon är nyfiken och vill få reda på allt, om bygdens mystiska platser som Kirksal och om hur man gör barn. Hon ser föräldrarnas förbittrade ställningskrig, känner sina egna lustar ila i sig, hör grannarnas illvilliga skvaller och lär sig sin mormors häxaktiga kunskap. Men ingen talar om varför pappas resväska en dag står packad.     

Glöm bort din saknad är en parallellroman till Vänd om min längtan, berättad av dottern Marlene istället för modern Maria. Lika rinnande mödolöst och kroppsligt som tidigare skildrar Ann-Luise Bertell en flickas uppväxt. Hur lär sig ett barn om klass och könsroller? Hur blinda för varandra kan mödrar och döttrar vara? Marlenes röst är stark och hennes egen. En människa kan sakna en annan så mycket att hon slutar se dem hon lever intill.    

När Elof är tio år gammal dör hans far. Då blir lillebror Ivar och han ensamma, på släktingarnas nåder. Rädslan blir en följeslagare genom livet en följeslagare som endast stundvis kan tuktas av berättarglädje, alkohol och kvinnor.

Elof har klart för sig att han är en ynkrygg. Men rädslan får aldrig avslöjas, inte vid fronten och inte inför hustrun Olga, som han därför aldrig kommer riktigt nära. Stoltheten är det viktigaste. Den, och Heimanet, hemgården som är det enda släkten någonsin har ägt.

Heiman är en historisk roman, en släktkrönika som frågar sig vilket pris man får betala om man aldrig får vara sig själv. Ann-Luise Bertell skriver epik med ett väldigt driv, kristalliserat i scener och starka sinnliga förnimmelser och känslor. Kroppen är alltid närvarande, vare sig det handlar om hårt fysiskt arbete, blodet som rinner ur en människa eller det första samlaget i bastun.

Heiman är liksom Bertells prisbelönta debut Vänd om min längtan inspirerad av gamla släkthistorier, sprungen ur den steniga österbottniska jorden.  

Finlandia-ehdokkaan väkevä sukukronikka

Taidokas sukuromaani Pohjanmaan lakeuksilta työntää juurensa syvälle Elofin elämään, joka viiltää kipeästi ja tuo onnen. Kaiken keskiössä on Elofin perimä kototila, josta suvun tarinat kurottavat sisällissodan ajasta aina 1980-luvulle saakka.

Isä kuolee keuhkotautiin Elofin ollessa vain kymmenvuotias, ja orvot veljekset joutuvat jättämään taakseen kototilan Kimon kylässä. Ylöspidon he saavat isovanhempiensa luota, mutta menetyksen myötä Elof on jo oppinut tuntemaan maailman painon. Kun vuodet rynnistävät eteenpäin, hän kasvaa mieheksi, joka on ylpeä perinteistä ja sukunsa kylvämästä maasta. Silti hän kipuilee oman olemassaolonsa kanssa. Vahvat juuret tuovat voimaa, mutta voivatko ne myös tukahduttaa ihmisen?

Lukijansa hurmannut Oma maa on ollut ehdolla Finlandia- ja Runeberg-palkinnon saajaksi.

”Oma maa on kiihkeän voimakas kertomus ja ensiluokkainen romaani.”

– Vasabladet

”Henkilöhahmojen psykologian kuvaus on Omassa maassa kauttaaltaan loistavaa.”

– Helsingin Sanomat

”Bertell osoittaa jälleen taituruutensa näkökulman uudistajana ja unohdettujen tarinoiden kertojana.”

– Hufvudstadsbladet

Ann-Luise Bertell (s. 1971) on pohjalainen näyttelijä, kirjailija ja ohjaaja sekä Wasa Teaterin johtaja. Hän debytoi runoilijana vuonna 1997 ja on sittemmin kirjoittanut runoutta, proosaa ja draamaa. Palkitun Bertellin sukuromaani Oma maa nousi ansaitusti Finlandia- ja Runeberg-ehdokkaaksi.

Finlandia-ehdokkaan väkevä sukukronikka

Taidokas sukuromaani Pohjanmaan lakeuksilta työntää juurensa syvälle Elofin elämään, joka viiltää kipeästi ja tuo onnen. Kaiken keskiössä on Elofin perimä kototila, josta suvun tarinat kurottavat sisällissodan ajasta aina 1980-luvulle saakka.

Isä kuolee keuhkotautiin Elofin ollessa vain kymmenvuotias, ja orvot veljekset joutuvat jättämään taakseen kototilan Kimon kylässä. Ylöspidon he saavat isovanhempiensa luota, mutta menetyksen myötä Elof on jo oppinut tuntemaan maailman painon. Kun vuodet rynnistävät eteenpäin, hän kasvaa mieheksi, joka on ylpeä perinteistä ja sukunsa kylvämästä maasta. Silti hän kipuilee oman olemassaolonsa kanssa. Vahvat juuret tuovat voimaa, mutta voivatko ne myös tukahduttaa ihmisen?

Lukijansa hurmannut Oma maa on ollut ehdolla Finlandia- ja Runeberg-palkinnon saajaksi.

”Oma maa on kiihkeän voimakas kertomus ja ensiluokkainen romaani.”

– Vasabladet

”Henkilöhahmojen psykologian kuvaus on Omassa maassa kauttaaltaan loistavaa.”

– Helsingin Sanomat

”Bertell osoittaa jälleen taituruutensa näkökulman uudistajana ja unohdettujen tarinoiden kertojana.”

– Hufvudstadsbladet

Ann-Luise Bertell (s. 1971) on pohjalainen näyttelijä, kirjailija ja ohjaaja sekä Wasa Teaterin johtaja. Hän debytoi runoilijana vuonna 1997 ja on sittemmin kirjoittanut runoutta, proosaa ja draamaa. Palkitun Bertellin sukuromaani Oma maa nousi ansaitusti Finlandia- ja Runeberg-ehdokkaaksi.

Kiitetyn ja koskettavan sukutrilogian avaus

Palkittu romaanidebyytti luotaa Pohjanmaalta Kanadaan lähteneen siirtolaisen elämänkohtaloa ja tämän mieleen pesiytynyttä kaipuuta.

Elon ehtoo odottaa kulman takana Maria Alinaa, jonka luona Vöyrillä vierailevat enää kuolleet sukulaiset, Dallasin J. R. Ewing sekä kotihoitaja, jonka nimeä hän ei muista. Hänellä on kuitenkin vielä tärkeä tehtävä: kirjoittaa elämäntarinansa muistiin Atlantin vastarannalle jääneelle tyttärelleen.

Kuolema, suru ja ikävä ovat värittäneet siirtolaisen vaiheita, jotka avautuvat väkevinä kohtauksina lapsuudesta alkaen. Pohjattomasta kaipuusta, tukahdutetuista kyynelistä ja vaitonaisista ihmisistä kertova romaani on saanut innoituksensa Bertellin äidinäidin tarinasta.

Ann-Luise Bertell (s. 1971) on pohjalainen näyttelijä, kirjailija ja ohjaaja sekä Wasa Teaterin johtaja. Svenska Ylen vuonna 2016 palkitsema esikoisromaani Ikävän jälkeen aloittaa sukutrilogian, jonka toinen osa Oma maa nousi vuoden 2020 Finlandia- ja Runeberg-ehdokkaaksi.

Kiitetyn ja koskettavan sukutrilogian avaus

Palkittu romaanidebyytti luotaa Pohjanmaalta Kanadaan lähteneen siirtolaisen elämänkohtaloa ja tämän mieleen pesiytynyttä kaipuuta.

Elon ehtoo odottaa kulman takana Maria Alinaa, jonka luona Vöyrillä vierailevat enää kuolleet sukulaiset, Dallasin J. R. Ewing sekä kotihoitaja, jonka nimeä hän ei muista. Hänellä on kuitenkin vielä tärkeä tehtävä: kirjoittaa elämäntarinansa muistiin Atlantin vastarannalle jääneelle tyttärelleen.

Kuolema, suru ja ikävä ovat värittäneet siirtolaisen vaiheita, jotka avautuvat väkevinä kohtauksina lapsuudesta alkaen. Pohjattomasta kaipuusta, tukahdutetuista kyynelistä ja vaitonaisista ihmisistä kertova romaani on saanut innoituksensa Bertellin äidinäidin tarinasta.

Ann-Luise Bertell (s. 1971) on pohjalainen näyttelijä, kirjailija ja ohjaaja sekä Wasa Teaterin johtaja. Svenska Ylen vuonna 2016 palkitsema esikoisromaani Ikävän jälkeen aloittaa sukutrilogian, jonka toinen osa Oma maa nousi vuoden 2020 Finlandia- ja Runeberg-ehdokkaaksi.

Botnia-trilogian vaikuttava päätös.

Bertellin väkevä ja vaivaton kerronta piirtää puhuttelevan kuvan suvun vaiheista, siirtolaisten ikävästä ja äitien ja tyttärien haastavista suhteista 1950-luvun pohjalaiskylässä.

Pohjanmaan lakeudet ovat kahdeksanvuotiaalle kanadansuomalaiselle Marlenelle ja hänen kaksoselleen Susannelle tuttuja vain vanhempien puheista, kunnes siirtolaisperhe palaa koti-Suomeen. Paluu Vöyrille on yhtä katkeransuloinen kuin lähtö Atlantin toiselta puolen, eikä elämä suju kuten suunniteltiin.

Ikuinen kaipuu on nuoren Marlenen kasvutarina ja sisarteos Ikävän jälkeen -romaanille, jossa näkökulma on Marlenen äidin. Bertellin proosa vangitsee siirtolaiskokemuksen ja vaikenevien ihmisten tunnot ilmavin virkkein ja kysyy, miten sokea ihminen voi lähimmilleen olla.

Ann-Luise Bertell (s. 1971) on pohjalainen näyttelijä, kirjailija ja ohjaaja sekä Wasa Teaterin johtaja. Hän debytoi runoilijana vuonna 1997 ja on sittemmin kirjoittanut myös proosaa ja draamaa. Ikuinen kaipuu päättää Botnia-trilogian, jonka avausosa Ikävän jälkeen sai ilmestyessään Svenska Ylen kirjallisuuspalkinnon ja toinen osa Oma maa nousi vuoden 2020 Finlandia- ja Runeberg-ehdokkaaksi.

Botnia-trilogian vaikuttava päätös.

Bertellin väkevä ja vaivaton kerronta piirtää puhuttelevan kuvan suvun vaiheista, siirtolaisten ikävästä ja äitien ja tyttärien haastavista suhteista 1950-luvun pohjalaiskylässä.

Pohjanmaan lakeudet ovat kahdeksanvuotiaalle kanadansuomalaiselle Marlenelle ja hänen kaksoselleen Susannelle tuttuja vain vanhempien puheista, kunnes siirtolaisperhe palaa koti-Suomeen. Paluu Vöyrille on yhtä katkeransuloinen kuin lähtö Atlantin toiselta puolen, eikä elämä suju kuten suunniteltiin.

Ikuinen kaipuu on nuoren Marlenen kasvutarina ja sisarteos Ikävän jälkeen -romaanille, jossa näkökulma on Marlenen äidin. Bertellin proosa vangitsee siirtolaiskokemuksen ja vaikenevien ihmisten tunnot ilmavin virkkein ja kysyy, miten sokea ihminen voi lähimmilleen olla.

Ann-Luise Bertell (s. 1971) on pohjalainen näyttelijä, kirjailija ja ohjaaja sekä Wasa Teaterin johtaja. Hän debytoi runoilijana vuonna 1997 ja on sittemmin kirjoittanut myös proosaa ja draamaa. Ikuinen kaipuu päättää Botnia-trilogian, jonka avausosa Ikävän jälkeen sai ilmestyessään Svenska Ylen kirjallisuuspalkinnon ja toinen osa Oma maa nousi vuoden 2020 Finlandia- ja Runeberg-ehdokkaaksi.

"Elof såg sig om, såg det mörka stora huset, de svarta fönstren, det liksom grät. Han såg sin far i sängen och sin mor på golvet, då hon dog, han såg hela sitt liv hittills som i en enda bild. Han såg sin gård och sitt heiman försvinna."

När Elof är tio år gammal dör hans far. Då blir lillebror Ivar och han ensamma, på släktingarnas nåder. Rädslan blir en följeslagare genom livet som endast stundvis kan tuktas av glädjen i att berätta, av alkohol eller kvinnor.

Elof har klart för sig att han är en ynkrygg men rädslan får aldrig avslöjas, inte vid fronten och inte inför hustrun Olga, som han därför aldrig kommer riktigt nära. Liksom en man aldrig får förlora hemgården i den steniga i byn i Österbotten. Heimanet är det enda som släkten någonsin har ägt.

En koncentrerad släktkrönika som frågar sig vad priset är för att inte få vara sig själv, för att hänga kvar vid någon annans drömmar.   

Ann-Luise Bertell skriver epik med ett väldigt driv, kristalliserat i scener och starka sinnliga förnimmelser och känslor. Kroppen är alltid närvarande, vare sig det handlar om hårt fysiskt arbete, allt blodet som rinner ur en människa eller det första samlaget i bastun.  Hennes första roman Vänd om min längtan erhöll Svenska yles pris och fick lysande recensioner och många läsare. Den var inspirerad av hennes mormors livsöde, medan vissa drag i Heiman härstammar från hennes farfar. Vilka hemligheter känner vi inte till om våra släktingar, vilka bevekelsegrunder tigs ihjäl?

Hur tvättar man ett lik? Skulle vi ta av honom kläderna? Jag hade sett min far naken bara i bastun, men han vände sig alltid bort, det var svårt att se hur han egentligen såg ut. Bara ibland hade jag sett skymten av det han hade mellan benen, han ville inte att vi skulle se den. En död manssak skulle bli den första jag kunde studera ordentligt.  

Det är femtiotal i världen, filmstjärnornas tid, men i den leriga byn i Österbotten är allt som det alltid har varit. En familj flyttar hem från Kanada men återkomsten blir inte som de har hoppats. Korna förfryser sina klövar i lagården, mammas läppstift, drömmar och hattar måste gömmas bort i en koffert på vinden, jobbet på banken som pappa hade blivit utlovad infinner sig aldrig.   

Glöm bort din saknad är en roman om en by, en å och dess invånare, sedd med ett barns klara blick. Marlene är inte en söt flicka som den ständigt leende systern Sus. Men hon är nyfiken och vill få reda på allt, om bygdens mystiska platser som Kirksal och om hur man gör barn. Hon ser föräldrarnas förbittrade ställningskrig, känner sina egna lustar ila i sig, hör grannarnas illvilliga skvaller och lär sig sin mormors häxaktiga kunskap. Men ingen talar om varför pappas resväska en dag står packad.    

Glöm bort din saknad är en parallellroman till Vänd om min längtan, berättad av dottern Marlene istället för modern Maria. Lika rinnande mödolöst och kroppsligt som tidigare skildrar Ann-Luise Bertell en flickas uppväxt. Hur lär sig ett barn om klass och könsroller? Hur blinda för varandra kan mödrar och döttrar vara? Marlenes röst är stark och hennes egen. En människa kan sakna en annan så mycket att hon slutar se dem hon lever intill.    

Men Rut hade älskat två. Eller älskade. Älskar. Älskat också barnen, de levande och döda, ett par föräldrar, en farmor, kanske någon vän. Men två män. Den första var Verner, som kom till henne en vårnatt.   

Fortsättningskriget rasar i Finland, en avkrok, en av världens alla kanter . Rut Blom är trebarnsmor, över 40 år och jordbrukare på den österbottniska gården Skuggas, hennes arvedel, därifrån hon aldrig har rest bort. Hennes man Verner och 18-åriga son är vid fronten i Karelen och oron är konstant. Hon får svårt att orka med allt arbete på åkrarna. Till hennes hjälp kommer en sovjetisk krigsfånge, löjtnant Anton Demchenko från Ukraina. Han talar fiendens språk men för Rut låter det som en sång.  

Ann-Luise Bertell har med sina sinnliga, historiska romaner säkrat sin plats som en stor berättare. Hennes romaner är ofta förlagda till Österbotten, korta i sidantal men med en episk bredd. Skuggas skildrar ett intensivt halvår i ett människoliv.