Tidigmodern tid präglades av krig, missväxt och farsoter, och ofta var utgången dödlig. Att människor dog innebar inte bara att den döda skulle omhändertas, utan också att livssituationen förändrades för många levande. För efterlevande kunde dödsfallet innebära sorg, saknad och problem med att mentalt acceptera dödsfallet, men även ekonomiska bekymmer. Fanns det organiserad hjälp? Går det att tala om en formaliserad nationell krishantering, eller fanns det enbart lokala normer för agerandet? I Makten och döden kartläggs vilket agerande staten och kyrkan förespråkade i samband med dödsfall från slutet av 1600-talet till början av 1800-talet. Det gäller både frågan om hur de döda skulle tas omhand och vad som förväntades av de efterlevande. Studien innehåller målande beskrivningar av hur begravningen borde gå till och av hur den döda skulle hedras på bästa sätt. Vi får också veta att det kunde vara straffbart att sprida information om dödsfallet, liksom att bjuda begravningsgästerna på det huset förmådde. Andra frågor som besvaras är vilka budskap prästen egentligen förmedlade vid begravningen och vad som ansågs trösta, samt på vilka sätt anhöriga kunde få ekonomiskt bistånd till sin överlevnad. Med hjälp av begreppen stöd och krav och med utgångspunkt i moderna teorier om förlustdrabbades behov analyseras statens och kyrkans agerande gentemot efterlevande såsom det speglas i lagar, förordningar, psalmer och sorgkorrespondens. Analysen fungerar också som en fallstudie av relationen mellan myndighet och befolkning. Ann-Sofie Arvidssons avhandling visar att denna relation i mindre grad präglades av fostran än vad som tidigare ansetts, medan omsorgen om individen hade framträdande betydelse. Ann-Sofie Arvidsson, f. 1969, är verksam vid Historiska institutionen, Stockholms universitet. Detta är hennes doktorsavhandling.

Tidigmodern tid präglades av krig, missväxt och farsoter, och ofta var utgången dödlig. Att människor dog innebar inte bara att den döda skulle omhändertas, utan också att livssituationen förändrades för många levande. För efterlevande kunde dödsfallet innebära sorg, saknad och problem med att mentalt acceptera dödsfallet, men även ekonomiska bekymmer. Fanns det organiserad hjälp? Går det att tala om en formaliserad nationell krishantering, eller fanns det enbart lokala normer för agerandet? I Makten och döden kartläggs vilket agerande staten och kyrkan förespråkade i samband med dödsfall från slutet av 1600-talet till början av 1800-talet. Det gäller både frågan om hur de döda skulle tas omhand och vad som förväntades av de efterlevande. Studien innehåller målande beskrivningar av hur begravningen borde gå till och av hur den döda skulle hedras på bästa sätt. Vi får också veta att det kunde vara straffbart att sprida information om dödsfallet, liksom att bjuda begravningsgästerna på det huset förmådde. Andra frågor som besvaras är vilka budskap prästen egentligen förmedlade vid begravningen och vad som ansågs trösta, samt på vilka sätt anhöriga kunde få ekonomiskt bistånd till sin överlevnad. Med hjälp av begreppen stöd och krav och med utgångspunkt i moderna teorier om förlustdrabbades behov analyseras statens och kyrkans agerande gentemot efterlevande såsom det speglas i lagar, förordningar, psalmer och sorgkorrespondens. Analysen fungerar också som en fallstudie av relationen mellan myndighet och befolkning. Ann-Sofie Arvidssons avhandling visar att denna relation i mindre grad präglades av fostran än vad som tidigare ansetts, medan omsorgen om individen hade framträdande betydelse. Ann-Sofie Arvidsson, f. 1969, är verksam vid Historiska institutionen, Stockholms universitet. Detta är hennes doktorsavhandling.