Annette Larsson – författare

Jag vill ibland såra mamma, sticka vassa ord genom hennes hjärta, så att hon nyktrar till och inser hur mycket hon skadar mig, hur mycket hon stjäl ifrån mig, genom att inte vara något av det hon borde vara. Jag har sett mammor med sina barn och jag anar vad jag har gått miste om. Ibland har även mamma varit nykter och riktigt normal. Det lever jag på länge. När jag ser henne som hon är då, vet jag att jag älskar henne. Jag älskar henne även där hon sitter med sitt feta hår och smutsiga nattlinne, men min kärlek är ledsen och gör så ont. När jag är elak mot henne gråter jag inom mig, jag vill ju egentligen bara krama henne.

Jag var livrädd. Det var som om resan till äldreboendet var en färd i kista till gravens mörka håla, fast levande. Fortfarande. Där skulle jag träffa andra i min ålder och jag visste vad det kunde innebära. Jag kunde få ”god dag yxskaftsvar” eller inget svar alls om hörseln inte hängde med. I värsta fall kunde jag bli behandlad som om sinnena sinat och inte endast kroppens funktioner.   

Jag hade varit ännu räddare om jag vetat vad som skulle hända: att jag skulle bli vittne till ett brott utanför Hemmets bedrägligt lugna fasad, att jag innanför dess väggar skulle träffa en reptil i skepnad av en tant med rollator, och att en nattpersonal skulle bli min fasa …