Barbro Törnered - Böcker

Efter många års äktenskap har Disa blivit änka. Hon har lite dåligt samvete för att hon känner sig lättad när mannen dör efter några års sjukdom. Snart märker hon att hon inte riktigt vet hur hon ska hantera ett singelliv, kantat av olika förväntningar, fördomar och generationsmotsättningar i det moderna samhället. Vi får möta henne på loppis, PRO-dans, bridge, i kyrkan och i kör, på bussutflykt och spa, kort sagt, i många dråpliga situationer. Vi ler igenkännande och gapskrattar ibland, men kanske mest åt oss själva. Barbro Törnered har tidigare utgivit "Om det ändå varit du" 2012 och "Finnpojken" på Bokverkets förlag 2013. Hennes syster, Anna Billing, har gjort omslaget till boken.

Det var bättre förr, säger folk. Det går så långsamt med utvecklingen mot jämställdhet, sägs det. Den här romanen handlar om ett par kvinnor, mor och dotter, och deras liv i Sverige från förra sekelskiftet till mitten av 70-talet, och om den samhällsutvecklingen de fick vara med om. Den vill ge en bild av de omständigheter som många av dagens äldre levde i som barn. Var det bättre förr? Barbro Törnered gav ut den första upplagan av Om det ändå varit du 2012. Finnpojken och Änkeleken utkom 2013.

"En unge galltjöt efter godis och mamman försökte muta honom med en gratisbanan. Han vägrade och spottade banan vilt omkring sig. Omgivningen reagerade. - Gud vad hon velar, mänskan! - Stryk skulle han ha, den bortskämda ungen! - Men ge homon en kola då, för helvete. - Kan hon inte få gå före i kön? - Det vet väl inte du hur bråttom jag har. Helen lyfte upp ungen och log mot mamman. - Vill du hjälpa mig att handla? sa hon." Helen är bra på att ta hand om människor. Hon sätts på prov när hon börjar hjälpa Unni, vars enda dotter blivit mördad för ett kvartssekel sedan. Den ensamma Unni får nya kontakter och Helen upptäcker att man behöver inte vara vacker för att bli lycklig. Inga barnbarn, av Barbro Törnered bjuder på många dråpliga situationer. Tidigare har utkommit "Om det ändå varit du", "Finnpojken" och "Änkeleken".

BARBRO TÖRNERED var anställd vid Katrineholms Tekniska Skola under åren 1962 till och med 1998, först som lärare och sedan som studierektor. De sista fyra åren var hon tjänstledig för politiskt uppdrag som oppositionsråd i staden. Under dessa fyra år omskapades skolväsendet och tjänsten fanns inte längre annat än som ett proformaunderlag. Jag har alltid velat skriva om min skola, säger författaren. Men tro för all del inte att det är ett dokument i stil med Hilding Hjelmbergs Skolan som gått långa vägen. Boken bygger på minnen från min tid och som alla hågkomster har dessa förändrats. Det jag tror inträffade på sextitalet kanske hände ett helt annat årtionde. Och minnet blir som bekant inte bättre med åren.

Man behöver inte berätta allting är ett tidsdokument som vill visa den stora förändringen i samhället genom att skildra en pojkes uppväxt under krigsåren och hans upplevelser tills han blev vuxen. Den skildrar förhållanden och missförhållanden, karikerar personer och lockar till glada skratt. Barbro Törnered började skriva som pensionär efter att ha varit yrkesverksam som lärare, studierektor och lokalpolitiker. Detta är hennes sjunde bok.

Den här boken handlar om Sverige under 1800-talets mitt, under missväxtår med torka och köld och i djup kontrast mellan samhällsklassernas sätt att leva. Två män med samma bakgrund: den ene gör en klassresa, den andre tyngs av avund och belastas av sin läggning. Kring dem syns kvinnor, mödrar och döttrar, pigor och husfruar. Alla lever under en lagstiftning, vars etik vi skönjer spåren av än idag. Eländes elände, men Vägen till Vilske är också en rolig bok. Liksom i sin kortroman Finnpojken har Barbro Törnered skapat en rad oförglömliga personligheter, nu i vitt skilda miljöer. Barbro Törnered tillbringade en stor del av sin uppväxt på Öland och bor nu i Alingsås. Hon har varit lärare och studierektor samt politiskt verksam. Vägen till Vilske är hennes sjunde roman.