Bibbi Brorsson – författare

1915-1917 rymde morfar tillsammans med 1897 finska pojkar, till Tyskland för att få militär utbildning, de ville befria Finland från Ryssland. Dessa pojkar blev sedermera den 27:e Kungliga Preussiska Jägarbataljonen och stommen i den finska armén. Under sin tid i Tyskland deltog morfar i en spionresa, till Lappland med mjältbrandsbakterier och helvetesmaskiner i bagaget. Det var en av de första gångerna man använde bakteriologisk krigföring. Morfar berättar om det finska "frihetskriget", det är den benämningen han använder och även jag i boken. Eftersom mormor och morfar tillhörde den vita sidan, är boken skriven med vita ögon. Morfar hade flitig brevkonversation med spionen och specialagenten Karl Jansson alias "Viking Dragö" från Lojo, medlem i Sonderkommando Nord. En del av dessa brev finns bevarade, och nedtecknade i boken. Strengbergs Tobaksfabrik var morfars arbetsplats i hela hans liv och han lade ner mycket tid åt fabrikens historia, bland annat Intressekontoret, museet och barken India. Radioamatör, entomolog och sport var andra av morfars stora intressen. Mormor arbetade i Kouvola under frihetskriget och berättar om arbetet på järnvägshotellet, i närheten fanns också en av de rödas avrättningsplatser. På grund av krigen i Finland hamnade mor som lotta på Johannishus slott i Blekinge i Sverige, där hon arbetade som tolk åt de finska krigsbarnen som kom till Sverige.

Boken berättar om Eriksberg, ett säteris vandring från 1660-talet, fram till 2020, dess torpare, fiskare, båtsmän och ägare. Vägen från ett fattigt samhälle i den karga Blekingska skärgården till Nordens största safaripark med exklusiva restauranger, hotell och konferensanläggningar. Torpbebyggelsen har ju varit unik ute på Eriksberg med många torp inom ett begränsat område, därför handlar största delen av boken om det gamla torplivet. Samtidigt hade 70–80 torp varit bebodda och allt som allt har 90 torp funnits på gården. I slutet på 1930-talet fanns det cirka 45 bebodda torp. På 1880-talet var över 600 personer mantalsskrivna här. Jag försökte hitta så många som möjligt som bott på gården från det att Blekinge blev svenskt 1658 fram tills avbefolkningen i slutet på 1930-talet. Intressant var också att försöka få reda på så mycket historik som möjligt. Jag har hittat mer information om de sista ägarna från Bengt Berg och till Rune Andersson, detta finns med i denna boken. Boken har information om vad som finns att göra på Eriksberg idag, som boende och aktiviteter. En del om arbetet att försöka rädda utrotningshotade växter, fiskar och djur. Jag berättar om Eriksbergs pristagarna. Jag vill att boken ska bli glädje för alla som är intresserade av historia, men speciellt de som har sina anor på Eriksberg eller i dess närhet eller har ett intresse av vad som händer på Eriksberg idag. Boken berättar hur det ser ut på Eriksberg 2020 och vilken fantastisk plats det blivit. Den kan bli en stor hjälp till personalen och speciellt guiderna, när besökare har frågor om området. Förr dansade man på berghällarna på Eriksberg, vill man kan man säkert fortfarande dansa på berghällarna i varje fall på Utsikten.

Denna bokserie började jag arbeta med för många år sedan, då jag samlade alla uppgifter jag hittade. När jag nu bläddrar i mantalslängder, födelseböcker och dödböcker med flera, så går tankarna till de personer jag träffar på som är för längesedan döda. Hur överlevde man, speciellt som kvinna på den tiden, när man födde ett barn och det antingen var dödfött eller levde någon vecka, någon månad eller kanske ett år och sedan avled. Eller när familjen drabbades av mässlingen, scharlakansfeber eller rödsot och flera barn avled inom samma vecka eller när föräldrarna avled och lämnade flera små barn efter sig, dessa hamnade då på fattigstugan eller hos släktingar som kanske redan hade många barn och inte ville ha flera munnar att mätta. Vilka fick då lida fosterbarnen eller de egna barnen? Frågan behöver inte besvaras, vid sådana tillfällen var det många små barn som fick lida. Det går inte att föreställa sig. En dag när jag plockade upp potatisen för vinterförvaring, började jag tänka på hur var det för 160 år sedan här i landet, på 1860-talet. Missväxt och svält och många både unga och gamla avled av undernäring. Många flydde landet till vad de trodde en bättre värld och del kanske lyckades medan andra misslyckades. Jag fick en bra skörd, tänk om jag kunde tagit en korg under armen och rest tillbaka i tiden och delat ut lite potatis och grönsaker. Samtidigt kunde jag ju intervjuat alla människor som jag träffade, nu finns tyvärr ingen tidsmaskin, därför har det varit svårt att få allt riktigt rätt. Ibland måste jag gissa, speciellt bland familjerna på gårdarna, ofta hände det att bondsonen gifte sig med grannbondens dotter och hur blev det nu? Tog sonen över föräldragården eller tog han över svärfars gård. Kanske har familjen hamnat på fel gård, och man flyttade väldigt mycket, speciellt torparna som ofta flyttade varje år. Jag bestämde mig för att placera familjen under en gård och inte flytta runt den för i så fall hade boken blivit ännu tjockare. Detta får ni som läser boken/böckerna ha överseende med, er familj kanske inte hamnade i rätt by, bodde kvinnan i en av byarna och mannen i en annan, så har jag valt den ena av byarna som familjen fick stanna kvar i och det var kanske inte där ni trodde er släkt kom ifrån. Det kommer att vara fel i boken så ska ni använda den i släktforskarsyfte så får ni kontrollera alla uppgifter. Det är lätt att följa släktlinjen i boken för 1 är barn 2 är barnbarn 3 är barnbarnsbarn och så vidare. När jag bestämde mig för att skriva en bokserie om byarna i Åryd och Hällaryds socknar hade jag kanske inte insett alla problem. Det svåraste var att försöka följa släktena, jag hade inte tänkt att boken skulle bli så ingående, men det var svårt att låta bli när man tyckte historien runt familjerna var så intressant. Hur man gifte sig, bondson med bonddotter, åldern spelade mindre roll, det verkade vara viktigare att hålla gården inom släkten. Detta var nog ett fenomen som var speciellt vanligt mellan bondefamiljer, även min far Per Hansson hade de tankarna, men de tog jag ur honom när jag gifte mig med min murare. Att han sedan tog över sin föräldragård och jag blev lite av en bondmora i alla fall, är en annan historia. Jag visste att det skulle vara svårt att få reda på allt på grund av att det idag inte finns den berättartraditionen som fanns förr, men det finns fortfarande några lite äldre personer som är villiga att hjälpa mig. Tyvärr satte Covid-19 krokben på mig, jag vågade inte besöka de äldre som jag önskade.

I boken kan man följa sin släkt bak till 1500-talet och fram till nutid om de levt i byarna Djurtorp eller Siggarp. Jag har även följt en del släkten när de flyttat till närliggande byar. Det finns även många berättelser som ättlingar till de som bott i byarna har berättat för mig. Det finns även många bilder av folket som bott i byarna.