Birgitta Björnfors – författare

”Kärleken är evig, inte livet.” är de sista orden Dorothy hör sin mamma säga när hon lämnas på barnhemmet i New York 1927. Ett år senare transporteras hon med ett ”orphan train” till den amerikanska mellanvästern för att placeras i ett fosterhem. Dorothys barndom kommer att präglas av fosterfaderns övergrepp men också av starka vänskapsband till fosterbrodern Bobby och skolkamraten Sarah. Tillsammans med dem finner hon styrka att växa och att lämna barndomen bakom sig. Men minnen av uppväxten klamrar sig fast och gör sig med brutal kraft påminda även i vuxen ålder. Här skildras en del av den amerikanska historien som aldrig har blivit officiell. Med en berättarröst som förmår gestalta utsatthet och skörhet såväl som kraften i äkta vänskap, växer en historia fram som skulle kunna vara en av alla de bortglömda barnens egen. Men det är också en berättelse som på ett drabbande vis beskriver arv och konsekvenser; övergrepp, missbruk och prostitution i ett kretslopp till synes utan slut. Mer än 200 000 barn åkte med ”orphan trains” i USA mellan 1854 och 1930. De utgjorde en del av ett ”utplaceringsprogram” skapat för att finna hem för barn som var föräldralösa eller vars föräldrar inte kunde ta hand om dem. Källa: Orphan Train rider, Andrea Warren, 1996