Birgitta Forsberg – författare

När Jan Lilja, chef för Swedbanks Treasury, tidigt måndagen den femtonde september 2008 tog hissen upp till våning åtta på Regeringsgatan 13 i Stockholm visste han redan att den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers skulle gå omkull under dagen. Vad han inte visste var att Swedbank nästan skulle dras med i fallet. Swedbanks arbetande ordförande Carl Eric Stålberg och koncernchef Jan Lidén hade spelat högt. Plötsligt befann sig banken i fritt fall. Stålberg och Lidén hade jagat tillväxt och höga vinster i Baltikum och Ukraina. Snart skulle Lettland och Ukraina kollapsa. Ovanpå allt detta satt Swedbank och lånade upp pengar på korta löptider mitt i en finanskris. Den femtonde september 2008 tystnade telefonerna på Swedbanks treasuryavdelning. Interbankmarknaden där Swedbank, och alla andra banker, lånade pengar var död. För en bank med kort upplåning kunde det betyda slutet. Varje dag satt nu Jan Lilja med långa listor på utflöden och inflöden av pengar. De visade hur mycket pengar det fanns kvar innan banken skulle gå omkull. Banken var i akut behov av hjälp och fick det. Riksgälden, Riksbanken och regeringen lanserade det ena räddningspaketet efter det andra. Tjänstemännen och politikerna betonade att de hjälpte hela branschen, inte en enskild bank. Men sanningen var den att de framför allt hjälpte Swedbank. Utan svenska skattebetalares hjälp hade Swedbank gått i konkurs. En sanning som tystades ner från alla håll. Här är historien om krisen i Swedbank.