Björn-Erik Höijer – författare

”Befriaren” är en studie i mordets psykologi: hur en människa kan bli mördare, en annan undgå att bli det. Djupare sett angriper den hela ondskans problem och det med en kraft och hänsynslöshet som inte har många motstycken i modern svensk litteratur.

Henrik Palonen, biblioteksbiträde i ett norrländskt samhälle, döljer bakom sitt försagda yttre och asketiska liv en fanatikers och omstörtares själ, en het sinnlighet. Ett tanklöst skämt från en låntagare utlöser den psykologiska mekanism som obönhörligt synes driva honom mot ett mord. Tillsammans med sin gamla mor bor han nämligen granne med en ung fördomsfri kvinna, Sigrid, och hennes lilla pojke Elis. Sigrid som ligger under skilsmässa har en älskare, Randolf. Palonen uppfattar förhållandet som en kränkning av framför allt den lilla pojkens renhet. Han får en alltför intim inblick i Sigrids och Elis värld och erfar den småningom som en spegel av det onda i tillvaron, en veritabel tidsbild. Han känner sig utsedd till Elis befriare, och en rad omständigheter inriktar honom med infernalisk ödesbestämdhet mot en våldshandling.

Författaren Johan Blom har vakat en natt vid en gammal kvinnas dödsbädd, i en lägenhet där han en gång själv bott med sin hustru. Kvinnan, Jenny Hedenberg, dör i gryningen och begravs några dagar senare på gruvsamhällets kyrkogård. Avskedet från den gamla har rört upp många minnen och också väckt Johan Bloms undran och nyfikenhet. Vem var egentligen Jenny? Johan Blom kände att han drabbats av en annan människas öde som obönhörligt pockar på att utforskas och återupplevas. Det blir en spaningsfärd i det förflutna varunder han också tvingas utforska sig själv.

Episod fogas till episod, porträttet av Jenny växer långsamt fram medan drag läggs till drag. Han bedriver sina forskningar alltmer intensivt och öppet, som en genealog och reporter, går runt i hem, arkiv och på expeditioner för att samla alla tillgängliga fakta om den döda sådan hon en gång var, som barn, som ung kvinna, hustru och mor, som föredöme och inspiration för byns gruvarbetare.

Så växer berättelsen om Jenny fram genom Johan Bloms forskningar och i hans fantasi. Verklighetens fakta ingår förening med diktarens rekonstruktioner och en levande kvinnogestalt stiger fram. Johan Blom är fascinerad av Jenny och känner att i lösningen av hennes gåta ligger också det svar han behöver för att själv härda ut i livets vanskliga klättring mot de höga mål som lockar honom. Det är den kraften han söker och hoppas finna i Jennys sällsamma livsöde.

”Berättelsen om Jenny” intar en självskriven rangplats bland Björn-Erik Höijers romaner. Den gör det i kraft av sin levande förtrogenhet med den säregna norrländska miljön, sin djupt medkännande människoskildring och sin ärliga och frimodiga självrannsakan. Det är en roman av sällsam inre kraft och andlig spänst, en roman som griper genom sin djupa mänsklighet och värme.

Ajli Södergran och hennes familj i den lappländska byn Junosjärvi längst upp i norr – hon får ibland heta Svanen i Junosjärvi på grund av sin skönhet och den egendomliga, djupa sångrösten – tillhör den stränga västlaestadianska sekten. När hon svarar ja på kronojägaren Hannes Lindkvists frieri tar hon högtidligt löfte av honom att inte röra henne förrän hon blivit hans hustru. Brudkronan är familjens klenod, och den kan bäras endast av den brud som bevarat sin oskuld.

Under förlovningsåret, som är svårt for både Ajli och Hannes, kommer "predikanten" Elias Holm till byn. Han håller möten som antar en alltmer lössläppt karaktär och småningom urartar till rena sexualorgier. Ajli kan inte motstå frestelsen att gå dit men tar med sig Hannes som skydd. Hon lyckas värja sig, men hennes sinnesfrid är bruten.

Slutligen mister det hemsökta byfolket tålamodet, och Elias blir utkörd ur byn. Innan han går sin väg, söker han upp Ajli. Ett blodsdrama utspelar sig ...

En dramatisk och förtätad berättelse om en svärmiskt religiös ung flicka, som i skärningspunkten mellan sin strävan till renhet och sitt sexuella utlevelsebehov bryts ner och går under. Den kärvt sköna arktiska naturen och sångsvanarnas hedniskt klingande lockrop, mästerligt skildrade, bidrar till intrycket av något oundvikligt och ödesbestämt.

När Martin är sju år har första världskriget brutit ut och kastat sin skugga även över hans lilla värld. Men av de stora händelserna fattar han föga. I själva verket har han alldeles nog av sina egna problem och av de stridigheter han möter i familjen och skolan, där han just börjat. Martin är inget lätt barn för föräldrarna och lärarinnan att regera över. Därtill är han alltför egensinnig och fantasifull med alldeles avgjorda svårigheter att skilja mellan vad som är verkligt och vad som är påhittat av honom själv. Särskilt svårt har han det med den stränge fadern, som inte alltid förstår sin son och väcker hans trotsbegär. Just förhållandet mellan barn och föräldrar belyses i denna bok med en insikt som gör den nästan till en klassiker på barnpsykologins område. Allt är sett och känt från barnets utgångspunkt och just därför uttrycksfullt på ett sagoaktigt, ömsom ljusskimrande, ömsom skrämmande sätt. "Det finns inga änglar" är en värdig fortsättning på den mycket älskade ''Martin går i gräset''.

Det ljusa landet är landet högt i norr, ej alltid så ljust för dem som bryter malm nere i gruvorna. En av dessa är Johan Föhr, en sann idealist och socialist, som drömmer om ett annat ljust land – det nya samhället. Som gruvfogde kommer han vid storstrejken 1909 i kläm mellan bolaget och arbetarna, får ta en dust med den mäktige gruvdisponenten Helmer Lundborg, som slutar med att han degraderas från gruvfogde till arbetare i "Sibirien", gruvans mörkaste och farligaste område.

Detta är ett kapitel ur den svenska arbetarrörelsens historia som inte kunde ha skrivits mera engagerat och upplysande. Men romanen rymmer mycket annat på det rent mänskliga planet. Den får en kuslig spänning genom Johan Föhrs uppgörelse med gamla vedersakare, en samling sällsynt råa våldsmän. Och den får också en erotisk-psykologisk dimension genom skildringen av Johan Föhrs äktenskap, som hör till det han får offra på kamratsolidaritetens altare.

På försommaren 1950 flyttade Martin Skoog – författarens alter ego – med sin familj till Uppsala, där han sen på hösten kunde glädjas åt det positiva mottagandet av Martin går i gräset och skådespelet Det lyser i kåken. Vandringen hit hade inte varit problemfri.

Under hela 40-talet tjänstgör han som slöjdlärare i det lilla gruvsamhället strax ovanom norra polcirkeln och knåpar med sitt skriveri på kvällar och nätter. Men på det personliga planet lider han skeppsbrott, då han måste tas med det svåra livet utan att äga det härför erforderliga pansaret. Synbarligen banalt idyllisk antar hans tillvaro ofta karaktär av kaos.

Om detta mycket personliga och om hans upplevelse av det litterära 40-talet berättas här. Man får möta och lära känna förutom Martin själv flera av epokens förgrundsgestalter i delvis ny belysning, främst bland dem Ingmar Bergman som kom att få en avgörande betydelse i Martins strävan att erövra scenen. Några andra är Moa Martinson, Lars Ahlin, Arne Sand, Arvid Brenner, Hans Botwid och Hjalmar Gullberg bland författarna, Alf Sjöberg, Gunnar Ollén och Erland Josephson bland teaterns folk.

Sist men inte minst berättas om Martins äktenskap med Sylvi, en bräcklig idyll visar det sig. En stor Italienresa slutligen vidgar Martins synfält, även om han ännu inte är framme vid det klassiska uttryck, som han så ivrigt eftertraktar.

En fängslande berättelse om en diktares tillblivelse, tillika en exposé över ett väsentligt decennium i svenskt kulturliv.

”Det är något bortom bergen” är romanen om en diktare eller i varje fall kanske en diktare. När vi möter och så småningom också tar avsked av Lars-Olof Stålgren är han bara nitton år, färdig att med packad ränsel och en handfull dikter bryta upp från sin hembygd gruvsamhället högst upp i norr och söka lyckan och självförverkligandet nånstans därute i världen, ”bortom bergen”. Det är inte mycket av det materiella han lämnar bakom sig men väl en människa som blivit honom kär, den livfulla, vackra, varma gruvarbetardottern Magnhild, och det kräver den största självövervinnelsen. Men Lasse vill inte känna av några band som hindrar honom att följa sin kallelse, diktarens.

Det här är berättelsen om den svenske proletärförfattaren, sådan han ur de armaste och ogästvänligaste villkor förverkligade sig själv. Som knappast förr i hans böcker blommar här språket och bryter känslan sina fördämningar. Man kan inte missta sig på den starka inspiration som bär fram romanen.

En både poetisk och mustig roman med förankring en ovanlig miljö, en liten by i ett norrländskt gruvdistrikt där alla de fåtaliga invånarna är gripna av Laestadius lära med dess stränga syn på moral och sexualitet.

Helge, bokens huvudperson, är uppfödd med dessa allvarliga krav och är i sitt hjärta en from man. Men han vill inte tro att Gud kräver glädjelöshet, gråhet och fullständig underkastelse. Han protesterar mot Gud. Han protesterar mot omgivningens krav.

Han gifter sig med en kvinna från Finland, Agnes, som med sin syndfrihet, sitt ljusa sinnelag och sin sång är så olik hans hembys tysta kvinnor som tänkas kan. De drar in i hans ärvda hus, som hittills fogat sig i det stränga bymönstret. De målar huset rött, Agnes sätter upp gardiner i fönstren och blommor på fönsterposten. Därmed är striden igång, ty det är en utmaning mot byn som i gråhet och brist på prydnader ser tecken på fromhet och pietet: för den är de vackra gardinerna i Agnes fönster – djävulens kalsonger kallas de med den laestadianska vokabulären – flagranta bevis på synd och förfall.

En av de ledande männen i byn är Helges farbror, Aron. En sträng och ofördragsam kristen som ser som sin plikt att återföra Helge till lydnad och underkastelse. Anna, hans gumma, ställer sig på Helges sida. Det är en storsint, god kvinna. Det blir en kamp som i spänning och allvar trollbinder läsaren i ett stegrat tempo av kraftfullt målade scener.

Berättelsen, som har sitt ursprung i en tidigare novell, är skriven på ett kraftfullt språk med plats både för det drastiskt humoristiska och det lyriska. Boken bär i allt väsentligt verklighetens prägel men har ett symbolmönster av stor allmängiltighet. Den är ett försvar för skönheten och en uppgörelse med den falska moralism som ofta döljer sig i religionens mantel. En mästerlig roman om två älskandes väg till frihet.

Om gruvarbetaren i drömmen ser en blind gruvhäst komma mot sig i den kolsvarta underjordiska orten, är det ett dödsvarsel som han inte kan undfly.

I Björn-Erik Höijers berättelse skildras vandringsmannen, fritänkaren och rödfärgaren Erik Hanssons försök att komma tillrätta med det sorgliga slut som drabbat gruvarbetaren Gustaf Granvik och som hemsöker hans familj.

Medan gruvarbetarens död för Erik Hansson blir en skuldtyngd fråga om medkänsla och delaktighet har den för gruvledningen och arbetskamraterna enbart varit ett avgörande inslag i en intressekonflikt. Men i samma ögonblick som Erik Hansson bestämmer sig för att återberätta historien om Gustaf Granvik förvandlas den – paradoxalt nog – till en fråga om frihet. Det har med Erik Hanssons kurage och ansvarskänsla och med hans lyhördhet som konstnär och författare att göra.

Erik Storm, huvudpersonen i Björn-Erik Höijers nya roman, är privatfilosof och bokhandlare och samtidigt en lycksökare och äventyrare. Han och hans familj hör hemma i Malmberget. Efter en brand som ödelägger bokhandeln bestämmer han sig för att förverkliga en länge närd dröm. Han tar de sina med sig och flyttar till Bolidentrakten. De ska slå sig på malmprospektering och söka guld. Efter svårigheter och umbäranden lyckas det över förväntan. Det är i slutet på 1940-talet.

Romanens motto – "Det är inte guld, allt som glimmar ..." – är en sammanfattning av innehåll och tanke i denna berättelse, som också är en allegori över författarens strävan att nå fram till den bestående dikten.

I Fjällbäcken återkom Björn-Erik Höijer (1907-1996) som novellist med några berättelser från gränstrakterna i norr. I den längsta berättelsen förespråkas individens rätt gentemot ett byråkratiserat samhälle samt rättigheten-plikten att värna sitt land och sin egenart mot okänsliga exploatörer. Jonas Fjällberg har en droppe samiskt och en droppe finskt blod och är son av fjället Tunturi. Han har urgammal besittningsrätt till den mark som man nu enligt hans åsikt våldför sig på mitt för hans ögon genom att anlägga lyxhotell, landsväg och slalombanor på fjället – ”Tunturi var ett enda sår” – och han vägrar att gå med på det. Men hans trots kommer att stå honom dyrt.

Titelnovellen skildrar ömsint en gammal same som vid sin hustrus dödsbädd minns deras liv tillsammans från det de möttes ute på de fria vidderna till de sista åren i den grå lappbyn närmare ”civilisationen”. En annan novell berättar om två ensamma systrars upplevelse av en fjällvandrare på väg till Sarek. Samlingens slutnovell tecknar lyhört mötet mellan en etablerad musiker och ung målarinna.

Man kan tycka sig höra fjällbäcken sorla hemlighetsfullt genom alla novellerna, som för Höijers läsekrets blir ett kärt återseende.

Fjällvandring är en roman med flera dimensioner, där skildringen av den ömtåliga vardagskärleken mellan man och hustru flätas samman med en allegori över kampen mellan det goda och det onda i tillvaron. I skärningspunkten mellan ljus och mörker står huvudpersonen Alvar. Han är på god väg in i medelåldern och känner sig smärtsamt sliten mellan sin ungdoms höga ideal och de anpassningskrav som överlevandet ställer. I sin kluvenhet har han nått den punkt där hans kärlek till Agnes förbyts i hat; han vill förgöra den renhet och den djupa livsglädje som är själva kärnan i hennes väsen. Men mot hans förstörelselusta står hennes sunda riktighet, och mellan dem förtätas stämningen alltmer tills berättelsen når sin dramatiska kulmen.

Fjällvandring är en roman av stor psykologisk och lyrisk spännvidd. Den går de viktiga livsproblemen inpå livet samtidigt som den rymmer finmejslad karaktärsteckning och underbar naturpoesi; ljus och klar som en fjällbäck ibland, mörk och mystisk som samesejd ibland.

I denna stora roman knyter Björn-Erik Höijer an till den självbiografiska romanserien om Martin Skoog som inleddes med "Martin går i gräset". Martin Skoog är nu 30 år och gift med hustrun Sylvi, som han har två barn tillsammans med. Den lilla familjens liv uppe i Malmberget ger övertygande skildringar av svenskt vardagsliv på 30-talet. Martin är visserligen mycket solidarisk både med familjen och med den arbetarbefolkning inom vilken han mestadels rör sig men han känner sig ändå utanförstående och utvald till något annat. Efter lumpen, arbetslöshet och tillfällighetsjobb som plankstrykare utbildar han sig till slöjdlärare men drömmer i hemlighet om att bli författare. Martins slits mellan tro och tvivel, och än större blir hans kluvenhet på det erotiska området. På ett sommarseminarium, beläget i en romantisk trakt långt söderut träffar han Ingrid, en stadsflicka, som han förälskar sig i. Hon är en helt annan typ än Sylvi, intellektuell, kultiverad, eterisk, medan Sylvi är jordbunden, utåtriktad, praktisk och förnuftig. Ingrid symboliserar för Martin allt det som han drömt om, flyktmöjligheten från den hårda verkligheten där uppe i norr.

Gruvans ängel berättar om Lasse, son till Rallarrosen i romanen "Rallarens ros", idealist, svältkonstnär och skald i Dan Anderssons efterföljd, som tagit sig ur sitt elfenbenstorn för att göra ett reportage om förhållandena i gruvan. I dagbrottet blir Lasse vittne till en grym och meningslös dödsolycka, den ambitiöst upplagda artikeln krymper till en saklig notis, och han vet nu i slutgiltig klarsyn att han för att berätta om gruvarbetaren först måste dela dennes villkor. Enstöringen och frigångaren, den svartlistade, tar arbete i gruvan.

Men ensam hade han knappast förmått ta detta steg. Sara Lindkvist, som står för serveringen i en av gruvstugorna – hon är änka efter idealisten Johan Föhr, huvudpersonen i romanen "Det ljusa landet" – kallas gruvans ängel, och det är inte bara hennes starka kaffes förtjänst. Det är hennes värme, hennes generösa livssyn, hennes djupa insikt i den mänskliga samhörighetens villkor som bygger upp Lasses självförtroende, fördjupar hans klassmedvetande och förlöser hans frusenhet och inkrökthet i det egna jaget.

Gruvans ängel innebär ett fullföljande av en romansvit som i sin helhet formar sig till ett av vår litteraturs märkligaste och mäktigaste dokument ur den svenska arbetarrörelsens historia sådan den utspelat sig vid malmbanan och gruvorna där långt i norr, ett epos tillika om en diktares väg. Klart och rätlinjigt, med ömsinthet och varsam hand, har Björn-Erik Höijer i Gruvans ängel givit liv åt två sällsynt fängslande och gripande människoöden.

Novellerna i ”Grått berg” är författade av en man som i grunden känner folket och förhållandena i järnets och gruvornas Norrland, ”det svarta Klondyke”. Hans skildringar är förlagda till en tid – icke så förfärligt avlägsen – då folkbildning och social välfärdspolitik ännu icke gjort sitt intåg i gruvsamhällena, då männen i kåkar och baracker, av sitt arbete tvungna att tillbringa halva livet nere i gruvornas eviga mörker, knappast hade annat än brännvin, slagsmål, kortspel och dans att rekreera sig med och då hustrurna gick sin eviga lunk mellan diskbord och spis, skurbalja och tvättstuga. Det var en hård och seg sorts människa, som gjort det grova och råbarkade till sin andra natur för att stå ut med arbetets och klimatets påfrestningar. Skrovliga som berget ur vilket de hämtade sin knappa utkomst, hjälplösa offer för de primitiva känslornas och drifternas spel, träda de fram i dessa skildringar, som lånat något av malmbergets hårda men kärnfulla karaktär.

Där älven vidgar sig till en sjö mellan fjällsluttningarna ligger den grå ödemarksgården, i vilken Mattias och Erika Johansson framlevat sitt femtioåriga äktenskap. Där de sett barn och barnbarn växa upp och där de så småningom svetsats samman trots motigheter och lynnesmotsättningar. Nu när sommaren är som fullast är Erika död och Mattias styr och ställer för hennes jordafärd ned till ursprungstrakten, allt under det han rannsakar sitt samvete och i minnet återupplever mörka och ljusa episoder i deras äktenskap. Så växer genom hans och de andra gårdsbornas erinringar bilden av Erika fram, en märklig och ståtlig kvinna som offrade mycket och fick litet men ändå allt.   Jordafärden blir högdramatisk. Den sker med båt utför den strida älven, som visar föga respekt för dödens höghet. Tragiskt och drastiskt, kalabalik och pastoral blandas under denna den sällsammaste av begravningsresor, som dock avlöper lyckligt. Erika återförenas med den jord, varifrån hon ett halvsekel tidigare bröt upp.    Höijers kraftfulla roman gör skäl för sitt namn. Den sjuder av den korta lappländska sommarens heta vitalitet, över vilken förgängelsens skugga redan vilar. I allt väsentligt är det en ljus och varm bok, en av sin författares bästa.

Harsprånget är namnet på ett av Sveriges vackraste vattenfall samt dessutom på ett kraftverk som till alla naturälskares sorg utnyttjade och tämjde fallets kraftresurser. Det är kring själva slutfasen i detta bygge som Björn-Erik Höijer skrivit sin roman. Händelserna utspelar sig under det dygn då den jättelika damen ställs färdig och vattnet kan släppas på.

Spänning uppstår mellan två inbördes högst heterogena storheter. Å ena sidan kraftverksbygget med ingenjör Manns i spetsen, å andra sidan Lasse Helin och hans hustru Maria, som råkar bo inom det område som när vattnet släpps på kommer att förvandlas till sjöbotten. I detta hus är Lasse Helin född, denna karga udde utmed älven representerar för honom världen, här har han upplevt äktenskapets lycka med Maria, som kom till honom, syndaren, från laestadianerna. Helin vägrar i det längsta att överge sitt hem. Han står i ett kärleksförhållande även till den natur som är hans hemtrakt, och han är en man som kan sätta hårt mot hårt, i synnerhet när han styrkt sig med några klunkar hembränt. Beväpnad med ett gevär öppnar han krig mot dem som velat beröva honom hans hem.

I Höstlig horisont redogör Björn-Erik Höijer för utgångspunkterna för flera av sina mest lästa och älskade böcker, självbiografin om Martin Skoog, reseskildringarna från Capri och Jugoslavien och den existentialistiska scen- och radiodramatiken, pjäsen Harsprånget t.ex. Höijers återkommande ämnen, moral och religion, och hans dikts orter i norrländsk gruvarbetarmiljö, förenas här i memoarens perspektiv med ett memento om civilisationsraseriet i kärnvapnens tecken.

I Höstlig horisont finns också några sagor med finländska motiv, liksom prov på författarens lyrik och dramatik.

Björn-Erik Höijer har skapat sig ett namn både som dramatiker och romanförfattare, och han inmutat sin egen diktardomän – Norrbotten och dess gruvsamhällen kring polcirkeln, där mörkret ligger tyngre än över övriga landsändar och där tillvaron gärna antar en lidelsefullare och hetsigare rytm än längre söderut. "Innan änkorna kom", som kan räknas till en av Höijers starkaste romaner, handlar till det yttre om två dygn i en gammal mans liv. Han och hans hustru bor ensamma i en avsides belägen stuga, och en morgon när han vaknar ligger gumman död i sängen bredvid. Gubben är lam och förmår inte på egen hand ta sig upp ur sängen eller tillkalla folk. Under en svår snöstorm och ensam med den döda hustrun genomlever han nu två ohyggliga dygn, utkämpar en fruktansvärd kamp mot ångest, hunger och köld och allsköns mänsklig skröplighet och är nära att både frysa och svälta ihjäl innan hjälp hinner anlända. Samtidigt upprullas hans och hustruns långa äktenskapshistoria bakåt i tiden allteftersom han börjar rannsaka sig själv och sitt förflutna.   Denna historia är tvinnad av många trådar och rikt nyanserad. Först och sist kretsar den kring ett tema: frågan om vad en alltför orubblig, alltför uppskruvad idealitet innebär av omedvetet lögnväsen och fariseism, vilket tryck den kan utöva på en svagare, mer "mänsklig" omgivning och vilka desperata protester den kan utlösa. Det är en problemställning av djupt allmänmänsklig innebörd som här har åskådliggjorts i det fysiska och psykiska växelspelet mellan två fint individualiserade personer, och berättelsen om deras på en gång tragiska och meningsfulla äktenskap är skriven med en sannskyldig dramatisk furia, som rentav kan påminna om de stora ryssarnas.

”Bäst aldrig ge djävulen en chans! Gubben var bevis nog, tycker jag: han hade en unge i varje by utefter älven, och där finns femtio byar om inte ännu flera! Men inte bara det! Man råkar känna till hur laestadianblodet strömmar i folks ådror… Du får göra som gubben gjorde, när han alltså fick springa för livet: dra säcken över skallen och kryp in under en gran i skogen och vänta, tills ovädret är över!”

Ryktet som säger att læstadianistpredikanten Isak Juntti gjorde hela traktens kvinnor med barn lever kvar årtionden efter att han lämnat bygden, och har inte gjort Johan Larssons inställning till religion vänligare. Men så en regnig höstdag får paret Larsson besök av en främmande präst som behöver rum för natten. Björn-Erik Höijer (1907-96) var slöjdläraren som skrev för Ingmar Bergman. Hans stora produktion sträckte sig från romaner och noveller till lyrik och dramatik och i den skildrade han bland annat sitt Norrbotten, læstadianismen, och arbetarrörelsen. Isak Juntti hade många söner hade premiär på Dramaten 1954.

En man ligger begravd i åtta dagar under nedstörtande snömassor – och överlever. Detta hände en jägare i fjällen år 1960 och gav Björn-Erik Höijer uppslaget till hans dramatiska skildring av livet i den lappländska ödemarken.

Lavinen är en storslagen roman om en man som genom sin outtröttliga livsvilja och uppfinningsrikedom lyckas överleva och i en till synes omöjlig situation, och om en kvinna, hans mor, som genom sin kärlek till sonen ensam lyckas genomföra vad en välutrustad spaningspatrull misslyckas med.

Huvudpersonen i denna roman av Björn-Erik Höijers, som utspelar sig i trakten av Uppsala, är en konstnär, Selfrid. Han arbetar hårt för att i målade trätavlor finna uttryck för sitt våldsamma, disharmoniska temperament. Selfrid är en outsider, en trotsare och ensittare, frukten av ett olyckligt äktenskap mellan en brutal fader och en vek moder. Han kastas mellan dessa poler i sin arvsmassa. En fruktansvärd episod, återupplevd i minnet, är beskrivningen av hur Selfrid försöker göra upp med fadern under en makaber jakt genom skogen. En misslyckad kärleksupplevelse kommer honom att misströsta om sin förmåga att nå fram till sin medmänniska.

Men så händer det något som för Selfrids psykiska och konstnärliga frigörelse är av största betydelse. Han får ta hand om en ung flicka som känt sig missanpassad i ett oförstående borgerligt hem och som vinddrivits under sitt utbrytningsförsök. Hos Selfrid finner hon en fristad undan det gäng som utnyttjat och misshandlat henne. Det är två var på sitt sätt vilsna och förföljda människor som finner varandra och för första gången får full utlösning för sitt förkvävda ömhetsbehov.

Romanen är en allegori över det ljusa och det mörka, som är ett av huvudmotiven i Selfrids konst. Det upptar honom ständigt; här får det sin fulla belysning. Men det är också en berättelse om ondskan, som här möter det som är starkare än den. En angelägen bok. Den har en mörk, metafysisk underton och den griper tag i läsaren med en nästan magnetisk styrka.

"Mannen på myren" utkom första gången 1957 och hälsades då som Björn-Erik Höijers kanske främsta verk. Romanen har även i fortsättningen hållit en rangplats i hans författarskap och efter hand kommit att räknas som en modern klassiker.

"Mannen på myren" berättar om en man som för att sona ett brott föresätter sig ett nästan ogörligt arbete: under sju nätter arbetar han för att på skidor och kälke dra ett hölass över en myr som håller på att tina upp. Men det är också romanen om hans äktenskap, en i sin enkla kraft starkt dramatisk historia, utspelad mot bakgrunden av en överhettad laestadiansk atmosfär.

”Martin går i gräset” är kanske den mest berömda av de fyra romanerna om Martin Skoogs barndom. Den handlar om den underbara sommaren innan Martin skall börja skolan och ta det första steget in i de vuxnas värld, den sista fria sommaren, då han alltjämt bara är ett barn och upplever allt med ett barns ögon och känslor men samtidigt en tid full av frågor om världen omkring honom och människorna, främst då föräldrarna. Det är i allt väsentligt en ljus bok med underbara naturskildringar, återgivna med en friskhet som endast ett par barnögon riktigt kan fånga, men den är minst av allt menlös. Då och då blandar sig med lyckokänslorna snålare vinddrag från de vuxnas värld som varsel om att livet kan komma att bli en komplicerad historia för ett barn med Martins sårbara känslighet. Det är en ömsint barnskildring som man inte glömmer och som man gärna återvänder till.

"Mot kylan" innehåller tolv noveller. Den sista av novellerna har fått titeln "Det gråa livet", och för den ytlige betraktaren kan måhända det liv som Höijer skildrar i dessa noveller te sig grått och skäligen betydelselöst i de större sammanhangen, men med samma rätt eller orätt kunde man i så fall kalla Tjechovs pjäser gråa. Liksom den store ryske mästaren har Höijer en förunderlig förmåga att tränga under den skenbart händelsefattiga ytan och låta oss bevittna de mänskliga komedier eller tragedier, som ständigt utspelas idet tysta. Han har också samma förmåga att skapa andlös uppmärksamhet kring sina figurer utan att sätta in dem i ett konstruerat händelseförlopp.

Novellsamlingen har förtjänsten att bjuda på stor omväxling och har en genomgående bakgrund av norrländskt landskap och samhälle. Författaren spelar ut hela sitt register – från det underfundigt humoristiska till det vemodsfulla eller tragiska. En ömsint människokännare har ordet, en betraktare som dock aldrig förs med av sina känslor så att han avviker från sanningen.

Olof, medelålders hemmansägare med krum rygg, dagdrömmer om Ingrid, som varit piga på gården och som nu ska gifta sig med grannen ute på brånet. På henne har han projicerat sin frihets- och ungdomslängtan, därmed framkallande hustruns svartsjuka och gnat och föräldrarnas medömkan. Det är ovisst om Olofs ryggonda bottnar i det tunga slitet med jorden; för honom och hans familj innebär bröllopsnatten i alla händelser en uppdämd känslas förlösning och en förtegenhets förvandling till tal.

Parentation, som författaren i denna upplaga gett undertiteln "över en idealist", är ett porträtt i helfigur av en betrodd och betydande person, dominerande gestalt i nykterhetslogen i ett norrländskt gruvsamhälle. Med utomordentlig skicklighet visar Björn-Erik Höijer undan för undan hurdan denna människa egentligen var bakom den idealistiska rustningen, i vad mån han lyckats tränga undan och förädla sina sämre instinkter och böjelser, i vad mån de tar överhand. Romanen är spännande som en kriminalberättelse och som människogestaltning hör den till det mest betydande i fyrtiotalets litteratur.

”Rallarens ros” är en episk berättelse från en heroisk tid i Norrlands historia, sekelskiftet, då gruvsamhället växer fram bland fjällen, och malmbanan ned till Västerhavet byggs av rallare, som sökt sig hit från olika delar av landet. Det är hårdfört folk, inte alltid Guds bästa barn, men många av dem har resningen och kraften hos sanna pionjärer. Deras arbete är det hårdast tänkbara under villkor som knappast kunde vara mera krävande. Mot denna bakgrund är det naturligt att de brutalt griper efter alla tillfällen att slå sig lösa.

I denna värld av män och för män finns en kvinna, Solvejg, banbyggarnas kocka. Det är hon som är "Rallarens ros" med namn efter den vackra mjölkörten, som gärna växer i banvallen. Solvejg är en fullblodskvinna, ett praktfullt hondjur vars utstrålning inga härjningar kunnat släcka. Hon har ett hårt liv bakom sig och i denna roman får vi följa hennes tumultartade levnadsvandring till slutet. Solvejg är född till kärlek och hon får också uppleva glimtar av den rena, självuppgivande kärlek hon drömmer om. Men mest är det en annan och grövre kärlek som blir hennes lott. Tillsammans med Olof, mannen efter hennes sinne, gör hon ett utbrytningsförsök som slutar i tragik. Frukten av denna förbindelse blir en son, som hon föder under de primitivaste förhållanden men som hon inte kan ta sig an.

Solvejgs öde är och förblir sammanvuxet med gruvsamhället och malmbanan. Allt det som är framtid och vision i detta stora nybyggaräventyr förkroppsligas i hennes okuvliga gestalt men också allt dess lidande och förstörelse.

Resa till sommaren en skildring av Martins upplevelser fredssommaren 1919, då han är tolv år gammal "på väg att bli stor, har fått nog av att vara liten". Föräldrarna tar honom och hans syskon med på besök i moderns hemby i Västerbotten, ett landet Gosen med en "fredsvälling", full av ägg och russin men också en plats där pojken blir bekant med begreppet synd. Martin tröttnar snart i rovlandet, lyssnar till mormoderns berättelser från den stora väckelsens tid, driver omkring med kusin Ville, som han räddar från att drunkna och får napp av själva Storabborren. En central episod och en höjdpunkt i skildringen är färden till kyrkan, varunder Martin för första gången på allvar blir medveten om den religiösa upplevelsen och försöker reda ut sina egna begrepp om Gud. Det är en ljus sommar men den saknar inte mörka inslag: lärkan som flyger rakt på liebladet, den sinnessjuke Jomanel som under våldsamt motstånd förs till fattighuset, de dygn då fadern brottas med döden i en magsjukdom.

Landskapet med slätt, älv och skogar, byns alla dofter och dagrar, dess sysslor med slåtter, torvupptagning och skörd, dess människor som talar en för pojken främmande dialekt, utgör en rik ram kring denna sommarberättelse om en pojke på gränsen mellan barndom och vuxenhet. Med hjälp av minnets slagruta har författaren träffat på djupa, friska källådror som kommer hans stilkonst att blomma och lysa.