Björn Ranelid – författare

Två människor, bägge framstående inom sina fält. Den ene en folkkär och romantiskt lagd författare som använder metaforerna för att blåsa liv i språket. Den andre en av Sveriges främsta fysiker, med en fast tro på vetenskapens förmåga att närma sig verklighetens natur.

Det fysiska mötet mellan dem, på Bokmässan 2024, är kort. Men samtalet fortsätter, i ett myllrande spår, genom vilda associationer. När de kommer ut på andra sidan har författaren försonat sig med stora delar av naturvetenskapens logik, och fysikern tillstår att mirakel existerar, åtminstone i överförd betydelse. Inte minst har de skrivit varsin, eller kanske en gemensam, självbiografi som undersöker livets allra största frågor.

Kärleken – lycklig och osjälvisk eller missriktad och tragisk – har alltid fått stor plats i Björn Ranelids böcker. Nu är det fyrtio år sedan han debuterade och han firar med en stor berättelse om den vackraste kärleken.

Han skriver om några av de män och kvinnor han har vigt. Han skriver om Milan som tappat lusten att leva, om David som är dömd till livstids fängelse och sist men inte minst om kärleken mellan honom själv och hans hustru Margareta.

”Jag har skrivit en bok om den okränkbara kärleken i människornas värld, men skuggorna hotar i paradiset”, säger Björn Ranelid om sin nya bok.

Stockholm ligger i ruiner. Döda människor flyter i vattnen, bråte hopas på gatorna, skadade människor syns överallt. I denna katastrofdrabbade stad går Björn Ranelid och hans barnbarn Ryder Jackson. De har ingen möjlighet att ta kontakt med sina anhöriga. De sover i ett bergrum inne i Mariaberget och var eller varannan dag går de till Jakobs kyrka, där mat till de nödställda delas ut. Björns uppgift är att ta hand om barnbarnet, se till att han överlever och hålla honom på gott humör. Därför berättar Björn ljusa minnen från sin egen barndom. Människornas namn och namn på platser i staden är också autentiska. Trots förödelsen finns det ljuspunkter. En kör sjunger i kyrkan och en orkester spelar i operahuset. I slottets östra flygel, som inte har rasat, startas en skola. Människor visar barmhärtighet. Med andra ord: de grundläggande värdena återupprättas. Konsten, musiken och det talade ordet överlever. Människorna lyssnar på varandra. Ansikten, möten, blickar betyder något. Och kärleken förstås. Det handlar om att återerövra det fundamentala när civilisationen har krackelerat. Kärleken och de sista människorna på jorden är något aldrig skådat, en apokalyps med självbiografiska inslag. Björn Ranelid spänner sin inlevelseförmåga till bristningsgränsen och uppfinner ett språk och en värld utan förebilder.

En fruktansvärd tragedi har inträffat i en by på Österlen. Hur kunde den ske? Hur kan livet gå vidare?

Björn Ranelid målar upp ett samhälle där det vackra och det fruktansvärda lever sida vid sida. I tillbakablickar lär vi känna några av byborna och förstår så småningom vad som har hänt.

Det finns händelser som tycks gjorda enbart av mörker. Men havet, jorden och arbetet ger människorna kraften att resa sig. Och kärleken, som kan ta oväntade vägar.

”Kristallklar prosa om en idyll som krossas”

Skånska Dagbladet

"En höjdpunkt i Ranelids författarskap!" - Ingvar Engvén, BTJ