Bo Carpelan – författare

Det är en varm vecka i juni. Staden bereder sig på en sommarweekend. Ett »tekniskt missöde» i vätebombens skugga förändrar allting med ett slag. De åtta människorna i denna intensivt inkännande roman drabbas med alla andra som levt och lever i ödesstormens utkant.Deras känslor, tankar, minnen glöder till och flammar upp, belyser varandra och belyser livet. I den sena timmen.

Bo Carpelans Rösterna är en roman formad med het puls och språkligt mästerskap.

Avdelningschef Ewald från Verner Flack & Co. åker en regnig vårkväll ut till sin sovstad. För första gången i sitt liv känner han sig iakttagen och förföljd —

Hemma bakom den trygga dörren i Blomsterkransen väntar hans hustru. Men dessutom en betydligt större och mera omskakande överraskning. Med ett slag slungas Ewald in i en malström av vanvettiga situationer, skandaler och äventyr som mera liknar en mardröm än den verklighet som han hittills har litat på —

Offer för mörka försåt virvlas Ewald framåt i Bo Carpelans uppsluppna och thrillerartade berättelse. Helsingfors och London bildar bakgrunden till denna otroligt troliga eller troligt otroliga och djupt oroande historia om en vardag som ställs på sin spets —

det kunde vara du!

Nyvik 1899 – en idyllisk scenbild, en sommartavla. Men över scenen vandrar de skuggor som är människoöden, mellan syrener och vänliga trähus har ondskan, brottet och lidelserna rum. Nyvik är som andra småstäder.

Vandrande skugga är däremot inte som andra deckare. Bo Carpelan har målat upp miljön säkert och lätt som en konstnär, och sin mordgåta löser han och kommissarie Werner genom att tänka sig in i människornas rädsla, egoism, maktbegär, skandalskräck och lyckohunger.

Det resulterar i en roman med stark stämning och ett utomordentligt tidsporträtt, på samma gång som den noga följer detektivromanens klassiska regler.

Axel Carpelan var vän, ateljékritiker och inspiratör till Jean Sibelius. Då Axel dog skrev Sibelius "För vem skall jag nu komponera?" Romanen Axel är en av höjdpunkterna i Bo Carpelans rika författarskap. I romanen skildrar han Axels mycket begränsade livsomständigheter samtidigt som han ger en bred skildring av storfurstendömet Finland från hungersnöden 1868 till de sista dramatiska decennierna fram till självständigheten. Axel utkom första gången 1986.

I sin romanen skildrar Bo Carpelan den tid då allt tar sin början, de känsliga barndomsåren. Pojken Davi växer upp i 30-talets Helsingfors. Lyhört registrerar han världen omkring sig, både det välbekanta och det främmande. Familjen är den trygga kretsen, i en tillvaro där det annars finns mycket av rädsla och katastrofberedskap. Det gäller att anpassa sig, det gäller att vänja sig. Känslor av ensamhet och avstånd präglar Davi, de är ett försvar och en tillflykt. Kanske föds en del av hotbilderna inom honom själv, men tidshändelserna bidrar till stämningen av oro och osäkerhet. Det mörka hot som funnits i de vuxnas prat och i tidningarnas rubriker mynnar ut i alarmsirenernas tjut en höstdag 1939. Bo Carpelan återskapar atmosfär och stämningar från trettiotalet med stor detaljskärpa. Men framförallt frammanar han barndomens föreställningsvärld, på en gång vardaglig och gåtfull.

En höst flyttar Tomas Skarfelt ut till landet, för att vara nära sin gamla mor. Själv har han jobbat hela sitt liv på statistikcentralen, Statis. Vid sidan av jobbet har han skrivit och till och med publicerat en diktsamling. Han gör anteckningar om besöken hos mor på åldringshemmet, om Slanten, en grannpojke som han för viktiga samtal med, om naturens skiftningar men kanske framförallt om det som händer med honom själv: Han åldras, han blickar tillbaka, han fortsätter att ställa frågor. Han invaderas av minnen: ”Allt möjligt försöker numera passera rakt igenom mig. Jag håller på att bli en diversehandel.”

Blad ur höstens arkiv är en storslagen avslutning på Carpelans mångsidiga författarskap.