Bo Tapper – författare

Banetunga av Bo Tapper är en bok om Vikingatiden. Följ med ULVTAND TORESSON och ättesvärdet BANETUNGA genom tre generationer. Följ dem under deras äventyrliga härnadståg, med många strider i väster och österled. Detta skedde under de sista generationerna av vikingatiden. Berättelsen börjar med vikingahövdingen TORE den TANDAFATTIGE:s son ULVTAND och fortsätter med de efterkommande släktleden. Dessa företog sina långa resor, som gav dem många äventyr och upplevelser. Man ställer sig frågan: Vilka var dessa som levde sina liv under de sista generationerna av den blodiga vikingatiden?

En antologi innehållande dikter, kåserier och noveller av kända och okända författare.   Denna lilla antologi innehåller varierande texter, de flesta med hälsingeanknytning, vilka kommer att ge  dig en trevlig läsupplevelse.   Deltagande författare: Håkan Ågren deltar med fyra betrak­telser på temat En utbölings syn på Hälsingland. Robert Fors skriver om Hälsinglands landskapsväsen Vittra och Viktor Haglund beskriver hur skogsfrun belönar de som håller sig väl med henne. Olle Bergqvist relaterar sin säll­samma upplevelse på sin 50-årsdag. Vidare kan du läsa om Primadonnan från Hisingen , Lena Junoff, som fortfarande verksam slår rekord med sina 60 år i nöjesbranschen. Ebbe Tegner, bidrar med dikter och kåserier omkring bl.a. pandemin. Björn Brusell har skrivit Odalis, en hälsingesaga i hästmiljö. Bo Tapper deltar med tre berättelser ur sin bok Stammen. Miodrag Jankovic skildrar Olympiaden i Sara­jevo år 1984, ur boken La commedia e finita.  Trevlig underhållning några timmar!

 

Bo Tapper, sjuksköterska, vårdlärare, konstnär, författare och nobelpristagare ger ut boken "De kallade mig Stammen" som skildrar en föräldralös, svårt mobbad pojkes okuvliga vilja och styrka som ger honom ett innehållsrikt liv. Bl.a. berättar han om förhållandena på Säters sjukhus där han arbetade en tid. Han ger också i egenskap av f.d. FN-soldat för Röda Korset outhärdliga ögonvittnesskildringar från oroliga områden i Afrika och Asien. Trots allt hårt  han har upplevt är han själv en glädjespridare då han har en  positiv livssyn. I boken skildrar han även sina kärlekar och andra livets glädjeämnen.  

 

"Äventyren och lyckan sökte jag tidigt, det var detta ständiga sökande som drev mig och min nyfikenhet var gränslös. Ofta säger mina vänner till mig när jag berättar för dem om episoder, minnen och äventyr under mitt liv i till exempel FN-tjänst eller för Röda Korset i oroliga områden i Afrika och Asien. Du borde skriva ned det du berättar om, Bosse.  Jag är inte  någon skolad författare, säger jag då. Men gör det på ditt sätt, det funkar nog skall du se.  Ja, kanske en dag, säger jag och håller med om att vissa minnen borde kanske slippa att bli helt bortglömda. Nu känns det som om tiden är inne för mig att skriva ned mina minnen, och jag får väl ta det från början. Det blir minnen som jag minns dem. Vissa saker som årtal och namn är tyvärr ibland svåra för mig att minnas helt klart på grund av en stroke som drabbade mig 2013, och som ställt till det lite för mig. Men det mesta funkar. Mycket jag upplevt har varit så fantastiskt, så det har inte funnits något större behov av så många  fantasifulla broderier i berättandet. Sedan tidig ålder har min tillvaro varit ett ständig letande efter mitt rätta jag.   Tidigt förstod jag att jag var en mycket nyfiken ung person, som läst väldigt mycket, vilket gjorde mig än mer nyfiken och det på grund av att jag ville sitta i min läshörna med en bok. För att jag där kunde dra mig undan svårigheter jag hade i och utanför skolan. Jag blev mobbad  på heltid av många skolkamrater men också av vissa lärare, otroligt nog. Jag hade ju ett svårt talfel. Jag stammade och gick helt öppet under namnet Stammen . En ensam varg det var vad jag blev, en drömmare, som flydde in i andras upplevelser eller påhittade sådana. Jag fångades så in i en längtans värld, där jag var huvudpersonen och där jag fick svar på det jag sökte. Tidigt var jag medveten om att jag skulle bli sådan som  jag ville bli . Inte vad någon annan ville. För mig  att stanna hemma, i vår lilla hörna av en stor fantastisk värld, det var helt omöjligt, det förstod jag tidigt. Att stanna och för alltid heta Stammen var helt utsiktslöst. Jag skulle ut och få ett annat liv. Det lovade jag mig själv. Mitt liv kom att gång på gång ändras under åren. Det var som att ofta  få en omålad tom vit duk. Många vågar inte måla på den, men jag började genast med alla färger jag hade, att ta chan­sen att åstadkomma något av den tomma ytan.   Mitt liv artade sig till att bli en chanstagning och att våga. Detta har gett mig fantastiska möjligheter och upplevelser. En äventyrares liv , ja visst! En lycksökare, ja visst! Jag fann lyckan ofta, men förlorade den också lika ofta. Men vem är då denna lycka? För mig är den något slags kvinnligt  väsen, någonting outgrundligt och ibland lite svår för mig  att förstå. Ibland kommer hon smygande. Lyckan kan ibland vara nära utan att man ser henne. Ja, hon är lite underlig och uppträder ofta obestämbart. Lyckan bryr sig inte om pengar och rikedom! Nej , hon kan ses i den fattige torparens öga när han bär in den sista pota­tis­hinken i jordkällaren på hösten. Lyckan ses i ett barns ögon som tindrar när barnet berättar för modern om berömmet som fröken gav i skolan. Har man Lyckan måste hon vattnas, som en planta, annars torkar hon och dör. Man måste respektera henne och lyssna på hennes signaler, annars kanske Lyckan ger upp och går sin väg.  Hon kan plöts­ligt dyka upp.  När man inte ens  märkte att hon kom. Mister man Lyckan då saknas hon djupt och livet blir tungt. Man måste skämma bort henne. Hon behöver ens omtanke och kärlek. Lyckan måste man tala till med små bokstäver. När brevbäraren en dag gick förbi min grannes dörr utan att lägga i några brev, så suckade hon uppgivet jaha inga brev idag heller, varpå brevbäraren kort svarade lite kärvt:  Vattnar man inte blommorna så dör dom . Detta är vad jag tror mig ha lärt om Lyckan. Men jag handlade ofta mot mitt bättre vetande, när jag träffade på henne.  Tyvärr. Jag var som barn den personifierade gök­ungen . Den som uppfostrades av och hos andra och som inte sett min mor och far. Åtminstone mindes jag dem inte.    När jag tecknar och målar ja, då går jag in i min egen värld skapar min egen energi. Gud sägs ha skapat vår värld. Han verkar ha gett mig ett slags arbets­tillstånd för att hjälpa honom lite med att skapa.  Han har låtit mig blanda mina färger som jag velat, inte hindrat mig. Inte begärt tillbaka gåvan han gett mig. Så nu börjar jag. Ha överseende min svens­ka och lite annat. Det är minnen som kommer till ytan lite då och då, som jag berättar om här. De kommer kanske inte alltid i någon tids­riktig ordning men oftast.    Jag har nu åttioen födelsedagar i min samling. Efter en stroke 2013 som  gjorde mig lam i vänster arm, men bara lite svag i vänster ben, så borde jag väl nu bara ligga i min säng och vänta på att hemtjänsten skall komma in i min lägenhet och titta till mig. Det var lite jobbigt i början att träna men man vänjer sig, det skulle ju ha kunnat vara fan så mycket värre. Min högra arm och hand fungerar perfekt liksom nästan helt mina ben nu, så jag har det faktiskt rätt så bra med min rullstol samt med en del hemtjänstvänner . Synd bara att de är så stressade. Några riktiga samtal blir det inte. Många av mina nära vänner har avlidit av hjärtfel och cancer. Jag är en så kallad   fattigpen­sionär men otroligt rik, jag går in i minnenas kartotek, letar fram något och ser tillbaka på  ett kristall­klart sätt. Jag skriver nu ner en del av dessa minnen och det gör mig lycklig. Jag minns en del  så klart att jag nästan känner dofterna." Bo Tapper