Carl-Göran Ekerwald – författare

I Fördelen med att bli gammal berättar Carl-Göran Ekerwald om sina upplevelser av att tillhöra åldringarnas skara. Sittande på själva tröskeln till det okända söker författaren, född 1923, klarlägga sina känslor och upplevelser inför det defini­tiva uppbrottet. Han noterar för­visso en allt mer motvillig kropp och ett bitvis opålitligt minne, men kan samtidigt se positiva saker med den tilltagande åldern: Ett långt livs erfarenheter. En cancertumör som inte behöver behandlas. En nyfunnen känsla av autenticitet. En förhöjd livskänsla.

»Nu gäller det bara att leva, att smaka på det rena och oanfrätta män­ni­sko­livets återstående minuter och sekunder. 

För att bli mottagare av denna stora fördel är det klokt att sluta upp att veta och vilja och så långt möjligt bli utom sig . När det surrar för mycket i ens skalle är det ett gott knep att medvetet och aktivt rikta all uppmärksamhet på något fenomen som är närvarande. Lever man här på jorden finns en himmel att betrakta.

Väl påpälsad sitter Gammal på sin altan och följer med blicken molnens rörelser, regndropparna som studsar mot lönnens blad, snökornen som virvlar än från höger, än från vänster. Här är fåglarnas flykt något av en uppen­barelse vad man tidigare inte alls fäste sig vid har nu plötsligt fått en mental tyngd.

Timme på timme. Inte låta sig distraheras. Dyker det upp en förlupen liten tanke bort med den. Och fortsätt att vara »öga« precis så som du var när du nyfödd och häpet kastade en blick ut i den besyn­nerliga och gåtfulla jordiska tillvaron.« CARL-GÖRAN EKERWALD

Carl-Göran Ekerwald är författare till över femtio böcker: romaner, noveller, essäer, biografier och dikter.

Horatius har lärt oss mycket utan att vi vet om det. "Carpe diem" till exempel. Och han lät inte en dag gå utan att fundera över hur den skulle levas på det bästa sättet. Carl-Göran Ekerwald har gjort en inspirerad närläsning av Horatius och beskriver i sin nya bok ett fascinerande släktskap med andra stora författare och filosofer som just Montaigne, Platon och Goethe. Men Ekerwald tecknar också en konturskarp och skrämmande bild av laglösheten under republikens sista tid, då ett fungerande politiskt system helt slogs sönder av män som Caesar: rika, maktfullkomliga och livsfarliga. Det är tvåtusen års avstånd mellan oss och Horatius, och det biografiska materialet är knappt. Men mer levande och nära än så här kan man inte teckna Horatius och hans poesi.

Han blev bara 52 år gammal, men redan vid 18 var han gift och hade barn. Han slog igenom som dramatiker vid 30 och hann med närmare fyrtio pjäser - Hamlet den mest kända.Ämnet för hans pjäser är alltid detsamma: hur det känns att vara människa, under ett skeppsbrott, på slagfältet, på bordellen, inför den älskade och inför bödeln. Han säger inte hur en människa bör vara utan hur hon är med sitt inre solsken och sitt inre nattsvarta mörker.Det han skrev har stått sig i 400 år. Det hänger samman med att allt som sägs blir sagt på ett så storartat och gripande sätt, så illusionslöst och utmanande.Här skildras William Shakespeares liv (1564-1616) utifrån bevarade dokument och nyare forskning i en både lärd och underhållande biografi över alla tiders största dramatiker.Carl-Göran Ekerwald är författare, översättare och kulturskribent. Han har tidigare bl a publicerat biografier över Nietzsche och Goethe.

Det är mycket som inte finns men som just genom sin frånvaro ändå utövar makt.

Tag pausen i musiken. När paustecknet dyker upp i noterna strax tystnar musiken och ersätts med ett ingenting, en total tystnad. I matematiken har en punkt inga dimensioner, varken höjd, längd, bredd eller djup. Ändå börjar och slutar en linje alltid vid en punkt. Den förblir ett ingenting men dess makt är enorm.

Eller tag nollan. Noll betyder tomhet, ett intet. Men vilken makt har inte tilldelats nollan. I ekva­tionen 0 x 1 blir ettan tillintetgjord.

På ett annat plan: vad är sympati, antipati, själ, kärlek, samvete, aning? Mäktiga väsen som formar släktets historia. Var finns de?

I sin nya ­essäsamling lyfter Carl-Göran Ekerwald fram vittnesmål från världslitteraturen och från egen fatabur på hur det icke-existerande påverkar det som existerar.

Carl-Göran Ekerwald, född 1923, är författare till romaner, novell- samlingar, essäer, biografier. På Karneval har senast utkommit: Sigridiana (2013), Kom, madame, fru (2014), Gröna bläcket (2016), Om bildning (2017), En fritänkare läser Koranen (2018).

Han blev bara 52 år gammal, men redan vid 18 var han gift och hade barn. Han slog igenom som dramatiker vid 30 och hann med närmare fyrtio pjäser Hamlet den mest kända.Ämnet för hans pjäser är alltid detsamma: hur det känns att vara människa, under ett skeppsbrott, på slagfältet, på bordellen, inför den älskade och inför bödeln. Han säger inte hur en människa bör vara utan hur hon är med sitt inre solsken och sitt inre nattsvarta mörker.Det han skrev har stått sig i 400 år. Det hänger samman med att allt som sägs blir sagt på ett så storartat och gripande sätt, så illusionslöst och utmanande.Här skildras William Shakespeares liv (1564-1616) utifrån bevarade dokument och nyare forskning i en både lärd och underhållande biografi över alla tiders största dramatiker.

"Det är inte bara en gång som jag varnat honom för att skriva denna självbiografi. Inte bara för Annas tänkta reaktion, men för att själva formen med ´talesman´ och ´baktalesman´ visar brist på omdöme. Självbiografier har, det gäller generellt, en rakt fram berättande form, alltifrån det första sprattlet och skriket fram till det sista sprattlet och sucken. Här blir det i stället ett sammelsurium."Den som för ordet är Carl-Göran Ekerwalds "baktalesman". Brittsommar är tredje delen i Ekerwalds svit av självbiografiska böcker men liknar till formen inget han skrivit tidigare. Boken ger utrymme åt två röster, en dagbok författad mellan åren 2009-2018 av Ekerwalds "talesman". Han noterar bara vad han tycker är lagom: resor, möten med människor, möten med böcker, möten med drömmar. Efter dagboken följer baktalesmannens kritiska och upplysande kommentarer med överskrifter som "Mozartbreven", "Goethes kokerska", "Beuys och den persiska estetiken" och "Att föreställa sig Gud". De blir till ett slags miniessäer om ett liv av läsande och skrivande. Vart ledde det, vad har han lärt sig, vad var viktigt?Carl-Göran Ekerwald (f. 1923) har skrivit ett femtiotal böcker, romaner, biografier, essäsamlingar och dikter. 2002 utkom den första av hans självbiografiska böcker, Skogsvaktarns pojke, som följdes av Tabula rasa 2008.

Essäisten, romanförfattaren och tänkaren Carl-Göran Ekerwald har skrivit sina memoarer. Skogvaktarns pojke är inte bara en levnadsteckning fram till debuten 1959, utan också ett försök att förklara den tiden, då barndomens självklarheter och enkla värld faller samman i mötet med vuxenvärlden.

Fadern var länskogmästare, en viktig man i bygden, och familjen levde ett idylliskt borgerligt liv i jämtländska Offerdal. Plötsligt får den tioårige Carl-Görans lyckliga tillvaro ett abrupt slut när han som tioåring skickas till Östersund för att gå i läroverket. Det blir till ett sexårigt helvete: långt hemifrån, ensam i en skrämmande miljö tvingas han ta vara på sig själv.

Slutligen är det upptäckten av litteraturen och musiken som räddar honom och gör att han kan fullfölja sina föräldrars intentioner, att färdas ännu en bit på den långa klassresan. I Skogvaktarns pojke varvas exakta och inkännande ögonblicksbilder från barndomen med den vuxne Ekerwalds tankar, utan att barnets perspektiv hotas av överslätande eller sentimentala förenklingar och förklaringar.

Essäisten, romanförfattaren och tänkaren Carl-Göran Ekerwald har skrivit sina memoarer. Skogvaktarns pojke är inte bara en levnadsteckning fram till debuten 1959, utan också ett försök att förklara den tiden, då barndomens självklarheter och enkla värld faller samman i mötet med vuxenvärlden. Fadern var länskogmästare, en viktig man i bygden, och familjen levde ett idylliskt borgerligt liv i jämtländska Offerdal. Plötsligt får den tioårige Carl-Görans lyckliga tillvaro ett abrupt slut när han som tioåring skickas till Östersund för att gå i läroverket. Det blir till ett sexårigt helvete: långt hemifrån, ensam i en skrämmande miljö tvingas han ta vara på sig själv. Slutligen är det upptäckten av litteraturen och musiken som räddar honom och gör att han kan fullfölja sina föräldrars intentioner, att färdas ännu en bit på den långa klassresan. I Skogvaktarns pojke varvas exakta och inkännande ögonblicksbilder från barndomen med den vuxne Ekerwalds tankar, utan att barnets perspektiv hotas av överslätande eller sentimentala förenklingar och förklaringar.

- Vet du när Uppsalaslätten grönskar som vackrast?- På våren förstås.- Du misstar dig. Det är i oktober. Först skördar man vetet. Så vidtar tabula rasa. Åkrarna plöjs. Tiltorna vänds upp. Det blänker i den svarta leran. Så harvar man fälten. Det är sannerligen en omild behandling som jorden måste utstå. Man sår sista veckan i september - i mitten av oktober är brodden uppe och ett par centimeter lång ger den slätten en ljuvlig smaragdgrön färgton. Där ser du hur löftesrik en grundligt gjord tabula rasa kan bli.- Du är en oförbätterlig optimist.Carl-Göran Ekerwald har sopat rent bord. Kvar är fragment av åren 1946-2007, bilder ur ett äktenskap, resor i öster, möten med luffare, konstnärer, författare, filosofer, politiker. Här redovisas dagsscheman, vad han äter, dricker, tänker, lyssnar på för musik, drömmer. Och inkännande beskrivningar av hans älskade hustrus demens.Tabula rasa tar vid där Skogvaktarns pojke slutade.

- Vet du när Uppsalaslätten grönskar som vackrast?- På våren förstås.- Du misstar dig. Det är i oktober. Först skördar man vetet. Så vidtar tabula rasa. Åkrarna plöjs. Tiltorna vänds upp. Det blänker i den svarta leran. Så harvar man fälten. Det är sannerligen en omild behandling som jorden måste utstå. Man sår sista veckan i september - i mitten av oktober är brodden uppe och ett par centimeter lång ger den slätten en ljuvlig smaragdgrön färgton. Där ser du hur löftesrik en grundligt gjord tabula rasa kan bli.- Du är en oförbätterlig optimist. Carl-Göran Ekerwald har sopat rent bord. Kvar är fragment av åren 1946-2007, bilder ur ett äktenskap, resor i öster, möten med luffare, konstnärer, författare, filosofer, politiker. Här redovisas dagsscheman, vad han äter, dricker, tänker, lyssnar på för musik, drömmer. Och inkännande beskrivningar av hans älskade hustrus demens.Tabula rasa tar vid där Skogvaktarns pojke (2002) slutade.

"Det är inte bara en gång som jag varnat honom för att skriva denna självbiografi. Inte bara för Annas tänkta reaktion, men för att själva formen med 'talesman' och 'baktalesman' visar brist på omdöme. Självbiografier har, det gäller generellt, en rakt fram berättande form, alltifrån det första sprattlet och skriket fram till det sista sprattlet och sucken. Här blir det i stället ett sammelsurium."Den som för ordet är Carl-Göran Ekerwalds "baktalesman". Brittsommar är tredje delen i Ekerwalds svit av självbiografiska böcker men liknar till formen inget han skrivit tidigare. Boken ger utrymme åt två röster, en dagbok författad mellan åren 2009-2018 av Ekerwalds "talesman". Han noterar bara vad han tycker är lagom: resor, möten med människor, möten med böcker, möten med drömmar. Efter dagboken följer baktalesmannens kritiska och upplysande kommentarer med överskrifter som "Mozartbreven", "Goethes kokerska", "Beuys och den persiska estetiken" och "Att föreställa sig Gud". De blir till ett slags miniessäer om ett liv av läsande och skrivande. Vart ledde det, vad har han lärt sig, vad var viktigt?Carl-Göran Ekerwald (f. 1923) har skrivit ett femtiotal böcker, romaner, biografier, essäsamlingar och dikter. 2002 utkom den första av hans självbiografiska böcker, Skogvaktarns pojke, som följdes av Tabula rasa 2008.

Lever människan lyckligare om hon slutar upp att bråka sin hjärna med åsikter om moral, religion, filosofi och psykologi, och i stället i all enkelhet går in för att leva utan fördomar och dogmer, låta praxis bestämmas av hjärtat och lämna grubblet åt sidan? Kort sagt bli »frigjord« i Rousseaus mening.

Carl-Göran Ekerwald tar oss med på en temaresa i filosofins historia. Med start i antiken via Goethe och Nietzsche fram till Wittgenstein och Vilhelm Ekelund. Dessa tänkare har en gemensam misstro mot ord och argument och menar att vi trots alla ord och sinnrika kunskapsbyggen egentligen ingenting vet, att varje påstående genast låter sig motsägas av andra. Så vad kan man då hålla sig till?

Filosofins ättestupa är ett försök att värdera denna västerländska antifilosofis ståndpunkter och ställningstaganden genom historien. Under resans gång blir allt ifrågasatt, till och med behovet av böcker och kunskap. Med sin välkända förmåga att samtidigt förklara, inspirera och underhålla, lotsar oss Ekerwald från den ene av dessa tänkare till den andre tills vi tvingas inse att de är människosläktets bästa vänner.

Vad för andlig näring kan en icke-muslim hämta i Koranen?

Carl-Göran Ekerwald bestämde sig för att ta reda på det genom att läsa Koranen i sex olika översättningar och notera vad som träffade just hans hjärta.

Utgångspunkt är ett citat ur Koranen: "Finns det en vackrare religion än Abrahams?"

Abraham levde långt före ­Moses, Jesus och ­Muhammed. Han hade inte Guds tio bud, inte Mose lag, inget evangelium, men tycks ha klarat sig bra ändå, utan religion. Enligt Koranen var han god vän med Gud genom en intuitiv förbindelse.

Detta synsätt, hävdar Carl-Göran Ekerwald, är islams modernitet. Eller som Michel Houellebecq for­mulerat det: "I vår avsaknad av religion är vi ­hänvisade till vår intuition."

Till moderniteten hör också bilden av Gud som ett obegripligt »icke-vara«. Gud är »intet« men står varje människa närmare än hennes halspuls­åder. Vi ­"känner av" honom.

Carl-Göran Ekerwald, född 1923, är författare till romaner, novellsamlingar, essäer, biografier. På Karneval förlag har bland annat ­utkommit Läsa innantill och bli en annan (2006), Lyssna med ögat (2009), Sigri­diana (2013), Kom, madame, fru (2014), Gröna bläcket (2016) och Om bildning (2017).

"De Korantexter som här uppmärksammas har blivit valda helt förutsättningslöst. Det har skett uteslutande för att de väckte läsarens uppmärksamhet. Man kan säga att det är Koranen själv som på detta sätt avgjort urvalet. Det är heller inte alltid man vet orsaken till sådan ­attraktion. Man är inte helt på det klara med sina emotionella insikter.

Det är ju Bibelns och Koranens styrka och orsaken till deras tusenåriga varaktighet att de överraskar. En annan läsare skulle göra ett annat val. Varje läsare är ensam. Ingen kan utnämna sig till talesman för många läsare annat än censuren. Och dess anspråk är en illusion.

Antag att jag säger: jag läser Kora­nen för att notera vad som gör mig beklämd och dyster och rent av arg.

En annan säger: jag läser Koranen och tar till mig avsnitt som gör mig glad, tillitsfull, ja lycklig! Och det utan att kunna förklara orsaken. Författaren till denna lilla skrift tillhör den sistnämnda kategorin. Liksom man kan älska ett musikstycke, kan man älska en religiös text."

Carl-Göran Ekerwald

Kallhamrat är titeln på Carl-Göran Ekerwalds nya diktsamling. Den består av, med författarens egna ord, »ord smidda och tydliggjorda erfarenheter samt röster ur det förgångna som ­befunnits vara minnesvärda«.

»Gammal känner både sorg och förtvivlan.Över detta faktum gläder han sig. Uppfattar sig som privilegierad.«

Carl-Göran Ekerwald, född 1923, är författare till romaner, noveller, essäer, biografier och dikter. På Karneval har han tidigare bland annat utgivit diktsamlingarna Sigridiana (2013) och Gröna bläcket (2015).

Sagt om den 2013 utgivna diktsamlingen Sigridiana:

»En fräsch och opretentiös diktsamling, som spritter av liv och ömsint humor Jag har blivit intagen av denna både festliga och allvarliga bok om förälskelse.« Eva Ström i Sydsvenskan

»Det är lätt att smittas av uppsluppenheten i denna lyckosprudlande hyllning till livet och kärleken. Det tycks aldrig vara för sent att börja om på nytt.« Ann Lingebrandt i Helsingborgs Dagblad

»Det blåser en glad och lekfull vårvind i den svenska poesin just nu. Jag tänker givetvis på den otidsenliga diktboken ­Sigridiana « Peter Curman i FiB/Kulturfront

»Sigridiana är den 90-årige författarens första diktbok och oväntad kärleksdikt också för att den är så lycklig i tonen det mesta i genren handlar om hur den älskade förlorats eller aldrig uppnåtts, saknadens och minnets poesi. Sigridiana trotsar mycket av den gängse versen i vår tid att den så kallade fria versen så ofta blivit ofri och förlorat sången, visan, ja, själva tilltalet. Gissningsvis är det Goethes förunderliga ålderdomsvers i Väst-östlig divan som inspirerat Ekerwald.« Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet